Den svenska Lutherbilden

På senare år har det kommit flera böcker på svenska om Luther. Det följande är inte en fullständig inventering av dem, och rent skönlitterära framställningar tas inte med. Också böcker skrivna av fackteologer utelämnas i princip. Till det intressanta i Lutherrenässansen hör nämligen att det just är icke-teologer som intresserar sig för reformatorn. Det teologiska intresset för Luther i Sverige hade sin storhetstid under 1900-talets första hälft. Nu är det med få undantag andra som skriver böcker om Luther. Men för att detta lekmannaintresse för Luther skall få sin särskilda profil, har jag valt att till sist ta med en bok av teologer om Luther men med populärvetenskaplig inriktning.

Vilka sidor hos Luther är det då som fängslar? Hur skildras han – som en av Gud sänd underman, som en väckelsepredikant eller som en närmast modern tänkare med upprorsmannens signatur? Var han en harmonisk människa, vilande i vissheten om Guds nåd, eller en neurotiskt söndersliten och ångestladdad person? Och de förvillelser som numera är allmänt kända – hatet mot judarna och det totala avvisandet av bondeupproret – hur står de i samband med resten av hans budskap? Här finns många frågor att besvara.

Att den svenska Lutherbilden har en särprägel och inte kan likställas med den i övriga nordiska länder och än mindre den i Tyskland, har sedan länge varit väl känt. Svenska kyrkan kallar sig inte luthersk i någon bekännelseskrift, och det är först i den av riksdagen antagna Lagen om Svenska kyrkan som ”evangelisk-luthersk” möter som en bekännelseformulering – något som också påpekades av flera juridiska remissinstanser. Svenska kyrkan har omtalat sig själv som ”evangelisk” och lagtexter har talat om ”den rena evangeliska läran”. Numera talas allt oftare om denna kyrka som ”luthersk”, men jag skall inte här närmare gå in på orsaken till denna förändring. Den intresserade kan hänvisas till Carl Axel Aurelius bok Luther i Sverige. Svenska Lutherbilder under tre sekler (1994). Där framgår det tydligt att personen Martin Luther snarast hölls på ett visst avstånd i Sverige fram till 1800-talet. Jubileerna med anledning av avlatstesernas offentliggörande firades hos oss 1621 och 1721 och inte 1617 och 1717 – man tog sin utgångspunkt i det år då Gustav Vasa höjde upprorsfanan i Dalarna. Det uppfattades som den viktiga händelsen. Därtill kom också en politisk aspekt. Man hade inget intresse av att endast byta ut Rom mot Wittenberg.

Psykologisk studie

Detta särpräglade drag i den svenska Lutherbilden är helt frånvarande i den första bok som här skall behandlas, Kerstin Vinterheds Luther – vår samtida (1997). I baksidestexten beskrivs boken som ”en psykologisk-teologisk studie” och då skall nog en stark betoning läggas på ordet psykologisk. Luther integreras inte på något sätt i svensk kyrkohistoria, och de jämförelser som sker är med moderna författare som Kierkegaard, Løgstrup och – märkligt nog – den anglikanske prästen och poeten R.S. Thomas. Men framför allt är det psykologiskt orienterade Lutherböcker som har använts, främst Erik H. Eriksons Young Man Luther (i svensk översättning Kulturkris och religion, 1966).

Också till formen avviker Vinterheds bok från det vanliga. Av de sex kapitlen har två tidigare varit publicerade i Dagens Nyheter, medan de fyra andra har framlagts som akademiska uppsatser. Seminariediskussionen verkar dock inte ha varit alltför intensiv. Hur skulle man annars kunna förklara ett påstående som att Bibeln vid tiden för Luthers framträdande ”knappast var någon läst bok eller en bok som var föremål för uttolkning eller diskussion” (s. 34). Det räcker med att öppna vilken medeltida lärobok i teologi som helst, för att bli övertygad om motsatsen.

Kerstin Vinterheds akademiska uppsatser hade nog mått bäst av att fortsatt få slumra i institutionens arkiv. Texten är dock rappt och journalistiskt skriven, och boken är lättläst. Tesen – i den mån det går att läsa sig till en sådan – tycks vara att Luther skall ses som den första moderna människan, fri från moralism och fascinerande i sitt trots, sin splittring och sin subjektivism.

Luther som hjärtats och glädjens teolog

En helt annan bild av Luther tonar fram i Birgit Stolts bok Luther själv – hjärtats och glädjens teolog (2004). Birgit Stolt är germanist och har särskilt ägnat sig åt Luthers språkuppfattning och hans bibelöversättning. Hon är den enda av de här behandlade författarna som vetenskapligt har arbetat med Luther och i flera arbeten dokumenterat sig som en framstående Lutherkännare. Hon har ett välförtjänt teologiskt hedersdoktorat. Den senaste boken kan i mycket ses som en uppföljning av hennes 1994 utgivna Martin Luther, människohjärtat och Bibeln.

Hos Stolt finns inget eller mycket litet av den disharmoniske Luther. Fram tonar bilden av den gemytlige familjefadern med hjärtats generositet. Allt hårt, kantigt och frånstötande undviks omsorgsfullt. Till en del beror detta på att Stolt koncentrerar sig på hjärtats och känslornas betydelse i anslutning till den retoriska tradition som hon – med all rätt – hävdar att Luther stod i. Då finns det inte så stor anledning att skriva om de mörkare sidorna hos honom.

Till bibelöversättaren Luther finns det på svenska ingen bättre introduktion än hos Birgit Stolt. Jag beklagar endast att hon i det sammanhanget (tydligast i boken från 1994) kritiserar den svenska bibelkommissionen för att inte ha arbetat på ett liknande sätt. Men den svenska bibelkommissionens direktiv fastställdes i Stockholm på 1900-talet, inte i Wittenberg på 1500-talet.

Också till Luther som bedjare ger oss Stolt en förnämlig inledning, där hon särskilt observerar språkblandningen av latin och tyska och uppvisar hur denna återspeglar olika sidor av bönelivet. Av de här behandlade författarna är hon den enda som har en klar inblick i de textkritiska problem som är förenade med användningen av Luthers texter. Det är faktiskt inte så lätt att veta vad Luther har skrivit eller sagt. Var och en som vill arbeta med Luther borde först läsa kapitlet ”Källmaterialet” i denna bok.

Men Luther sätts också i relation till dagens Sverige. Kanske inte så mycket till kyrkolivet utan i stället till det myckna talet om ”Luther i oss” och hur arvet från Luther tvingar oss att vara flitiga och arbetsamma. Här har Stolt excerperat ett stort material från tidningar och det är en lätt sak för henne att uppvisa hur denna Lutherbild starkt avviker från den historiske Luther. Han var verkligen inte främmande för arbete – ger snarast intryck av arbetsnarkomani, särskilt i yngre år – men i övrigt bohemiskt glädjefylld. Allt tal om Luther som glädjedödare och fiende till fritid borde vara omöjligt hädanefter. Frågan är om bilden av teologen Luther radikalt förändras med anledning därav.

Kanske Stolt driver bilden av hjärtats glade teolog väl långt. Det är förmodligen hennes Lutherbild som Per Svensson har i tankarna när han i sin bok Dr Luther & Mr Hyde – om tro och makt då och nu skriver: ”Inga försök att framställa honom som en hjärtats teolog som älskade sång och glada barn kan trolla bort att det just är den djupa svärtan – äcklet, rädslan, hatet – hos Luther som gör honom speciell, som laddar hans liv och texter med en sådan lidelse och med så starka känslor att han framstår som enastående” (s. 127). Stolt förtiger visserligen inte helt de mörkare sidorna. Två sidor ägnas pliktskyldigt åt ”judefrågan”, där det något överslätande heter att ”han kunde ju inte annat än dela kyrkans syn, att det var judarna som förrått Kristus”. I mycket annat var han dock inte redo att dela kyrkans syn! Luthers inställning till bondeupproret – en huvudfråga hos Per Svensson – nämner knappast Stolt.

Luther som hjärtats och glädjens teolog – det är kontentan av Birgit Stolts bok. Den är ensidig, men så långt den går också väl underbyggd. Den har sin styrka i att koncentrera sig på ett fåtal aspekter hos Luther, främst språket och bönen. Inte minst i en tid då kunskaper i både latin och tyska är ovanliga, fyller den en viktig funktion.

Den traditionella Lutherbilden

Allan Sandströms bok Martin Luther – munken som gjorde uppror (2007) är den mest konventionella boken av de här anmälda. Den är också den enda som kan läsas som en biografi över Luther, främst av det enkla skälet att den är kronologiskt disponerad. Litteraturförteckningen upptar endast svenska arbeten, men det är tydligt att författaren är väl orienterad i litteraturen. Framställningen är korrekt vad avser historien, medan åtskilliga värderingar kan diskuteras. Av underrubriken skulle man kunna förmoda att bilden av Luther som upprorsman skulle dominera, men så är knappast fallet. Det är snarast förkunnaren Luther som här står i centrum.

Den biografiska formen hos Sandström leder till att flera av de traditionella Lutheranekdoterna – åskvädret, bläckfläcken, med mera – finns med, men alltid försedda med vederbörliga reservationer. Även om bedömningen av reformationen är klart positiv, saknas likväl inte mera nyanserade perspektiv. Klostrens sociala betydelse har författaren en klar blick för: ”Det är ingen överdrift att säga att den här omvälvningen innebar något av en social katastrof. Det tycks som om underkännandet av klosterheligheten också medförde en ökad råhet i seder, umgänge och behandling av svaga och värnlösa” (s. 86). När det kommer in på bedömning av teologiskt subtila kontroverser, blir författaren mera osäker. Erasmus skrift om den fria vilja, De libero arbitrio, sägs innehålla ”ett hopande av snusförnuftig kverulans” (s. 124). Den som kan skriva så har knappast läst en sida av denna skrift. Och om det vore så – varför skulle Luther ha uppfattat Erasmus som sin kanske farligaste fiende?

Genom att Sandström vill ge en heltäckande bild av Luther blir inte heller ett visst problem särskilt genomlyst. Den genomgående ljusa bilden av Luther leder också till att de mörkare sidorna visserligen inte förtigs men inte heller lyfts fram.

Luthers mörka sidor

Så sker emellertid i hög grad i Per Svenssons redan nämnda bok Dr Luther & Mr Hyde – om tro och makt då och nu (2008). Denna bok är den mest originella av de här behandlade. Redan titeln tyder på att det är paradoxernas Luther som är temat. I någon mån var det så också hos Kerstin Vinterhed, men beroendet av en viss psykologisk teori gjorde hennes tolkning diskutabel. Enligt Svensson var Luther en narcissist med ett grandiost jag byggt på en grund av osäkerhet och självförakt. Många händelser i Luthers liv kan förklaras utifrån detta antagande, inte minst det som Svensson tar sin utgångspunkt i: bondeupproret.

Denna bok är nämligen, till skillnad från Sandströms, inte kronologiskt uppbyggd. Läsaren kastas in medias res och med ett berättartekniskt välvalt grepp försätts vi mitt i händelserna 1525 (kapitlet ”Apokalypsens fotfolk”). Thomas Müntzer spelar en central roll i denna bok. De dramatiska händelserna under bondeupproret ger författaren rika tillfällen till en medryckande framställning, som dessutom visar Luthers kluvenhet: från ett försiktigt instämmande i vissa av böndernas krav till ett kategoriskt förkastande.

Härmed är också en sida i Svenssons Lutherbild antydd: kopplingen till samhällsproblemen. Lägg märke till underrubrikens ord ”tro och makt”. Till skillnad från Stolt nöjer han sig inte med att korrigera ett enstaka felaktigt drag i Lutherbilden utan vill ge en mera omfattande bild av hur den reformatoriska traditionen har format Sverige.

Om vi tills vidare håller fast vid personen Martin Luther, så framhåller Per Svensson ett drag hos Luther som märkligt nog ofta försvinner i samband med allt tal om munken och sedermera familjefadern: Luther var först och främst akademiker och präglades av ”det intellektuella skråets eviga självöverskattning”. Föreläsningar, disputationer, examination, fakultetsmöten – allt sådant måste ha tagit en stor del av tiden. Det är också lätt att se att han led av det som många ensidigt teoretiskt begåvade naturer ofta råkar ut för: Ser de inte att min tolkning är den enda möjliga? Luthers inställning till judarna kan möjligen ha ett samband med detta. Nu när Bibeln i sin helhet är översatt och befriad från den kyrkliga förförståelsen, varför inser då inte judarna att Kristus är Messias? Här var en punkt där Luther skilde sig från de flesta humanister och där förkunnaren tog över. Om det därför är motiverat att med Svensson kalla honom för ”exemplarisk fundamentalist”, kan nog diskuteras.

Luthers inställning till den sociala oron i den tidens Tyskland intar en central plats i denna bok. Med rätta framhålls att reformationen var en revolution uppifrån, genomförd av en akademisk elit och möjliggjord av furstemakten. Redan detta bör ha lett till en försiktig inställning till det bestående. För att använda Per Svenssons bild: i Thomas Müntzer och hans bondehär såg dr Luther mr Hyde förkroppsligad med allt det han innerst inne fruktade mycket mer än den kyrka han själv revolterade mot: anarkin, hatet, sönderfallet och våldet.

Framställningen är på denna punkt övertygande, och paradigmet dr Jekyll – mr Hyde är klargörande. Lite mer osäkert blir det, när linjerna dras fram till dagens Sverige. Men författaren har säkert rätt i att den stora tilltron till staten i svensk historia är uttryck för en socialpaternalistisk tradition från Augustinus som till oss har förmedlats av den lutherska reformationen. Det finns också en annan linje, representerad av Augustinus motståndare Pelagius, som mynnar ut i ett liberalt synsätt där individens frihet och ansvar betonas. ”Men man kan ändå konstatera att det svenska folkhemsprojektet var tämligen augustinskt, en allians mellan konservatism och sociala reformsträvanden i den faderliga omsorgens tecken.”

Gemensamma drag

Dessa fyra här anmälda böcker representerar fyra olika Lutherbilder. Men vissa saker är gemensamma, och det är då lättast att fokusera vad som inte utmärker den svenska Lutherbilden av i dag. Varje tal om Luther som en förkämpe för religions- och samvetsfrihet är som bortblåst. Luther är på denna punkt en av många i sin samtid. Likaså är man helt på det klara med att han delade sin samtids massiva tro på djävulen och över huvud på en metafysisk verklighet. Ännu Tegnér kunde i sitt reformationstal tala om Luther som en som ger förnuftet dess andel på trons bekostnad. Också detta är naturligtvis en modern och anakronistisk Lutherbild. Luther som en förkämpe för förnuftet i strid mot ”den medeltida vidskepelsen” är inte längre gångbar.

Eftersom de här behandlade böckerna är skrivna av icke-teologer är det inte att förundra sig över att den speciellt teologiska problematiken har ryckt i bakgrunden. Det är väl egentligen endast Birgit Stolt som i någon mån bevakar den. Det är snarast bilden av den disharmoniske Luther som kan sägas vara den dominerande. Luther har nästan blivit en exponent för den moderna människan i hennes otrygghet och osäkerhet. Också här är Stolt avvikaren. Hos Svensson blir Luther så söndersliten mellan två tendenser i sin personlighet, att ett mera enhetligt porträtt av honom inte framkommer.

Ingen av de fyra ägnar någon uppmärksamhet åt Luthers psalmer, inte heller Vinterhed som dock säger sig ha upptäckt Luther via musiken. Detta är märkligt, men återspeglar väl att Lutherpsalmerna inte har kommit att ingå i det svenska standardutbudet, utom möjligen ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Särskilt Luthers julpsalmer är intressanta med sin starka inkarnationsteologi och skulle för våra författare ha kunnat klargöra varför Luther så envist höll fast vid realpresensen i sin nattvardsteologi. Också hans nattvardspsalm ”Gud vare lovad!” (nr 400) är instruktiv, men den har inte ingått i tidigare svenska psalmböcker.

Det är inte att begära att dessa böcker skulle ta upp en fråga som knappast verkar att höra hemma under 1500-talet: Luther och islam. Det hade annars varit intressant att se vad de hade gjort av detta, inte minst mot bakgrund av dagens svenska debatt. I form av det osmanska riket var ju islam i högsta grad en verklighet under Luthers tid, och han anklagades ständigt från katolskt håll för att ha försvagat den kristna fronten genom att splittra den. I inledningen till Augsburgska bekännelsen står det också att denna riksdag har sammankallats för att rådslå om kriget mot turkarna. Genom registervolymerna till den samlade utgåvan av Luthers skrifter i Weimarupplagan vet vi nu, att Muhammed ofta nämns av Luther. Det finns hela fjorton tättryckta spalter med referenser till Muhammed hos Luther, vilket gör att detta namn faktiskt är ett av de vanligast förekommande av alla i Weimarupplagan! Men att göra Luther till en förelöpare till den moderna religionsdialogen är nog inte möjligt …

Befriaren Luther

Så något om den teologiska bok om Luther som jag har valt som representant för en numera inte mycket odlad genre. Den heter Luther som utmaning. Om frihet och ansvar och kom ut 2008 med Elisabeth Gerle som redaktör. Det är en antologi med sju bidrag och har utkommit i serien Forskning för kyrkan. I inledningen omtalar redaktören syftet, som är att peka på de befriande dragen i luthersk teologi utan att skygga för det negativa. Antologin vill lyfta fram det dynamiska och ständigt nyskapande, ”en befrielsepotential i reformatoriska tankar”. Till skillnad från de andra böckerna finns här inget biografiskt material – läsaren förutsätts veta en del om Luthers liv och verk. Antologiformen leder nästan med nödvändighet till vissa ojämnheter och upprepningar, men i stort sett flyter framställningen bra. Här är det alltså befriaren Luther som står i centrum. Men det är inte från påvedömet i främsta rummet som befrielsen sker, utan snarare från skuld och prestationsångest. Man är medveten om, att istället för påven kom furstarna – om det var en vinst, är osäkert.

Här tar Margareta Brandby-Cöster upp Predikans tilltal, Ann Heberlein skriver om Luther och bönen och Thomas Ekstrand om Folkkyrkan som luthersk kyrkovision – för att nämna endast några av bidragen. Till varje bidrag finns noter och rejäla referenser, vilka visar att författarna är väl inlästa på sitt ämne. Borta är äldre tiders Lutheravhandlingar med långa latincitat och hänvisningar till WA (Weimarupplagan) – blommorna i denna antologi bjuder på sina dofter lätt och snabbt.

Skada bara att det förblir oklart om Luther själv, det lutherska eller reformationen i allmänhet är det viktiga. Tydligen inte så mycket Luther själv. Elisabeth Gerle skriver nästan brutalt uppriktigt: ”Mitt syfte är inte att försöka klarlägga hur Martin Luther verkligen tänkte” och lite längre fram: ”Det finns ingen läsning av totus Lutherus som lägger lika stor vikt vid allt Luther skrev.” Nog så riktigt. Lutherreceptionen har alltid varit selektiv, men det måste väl ändå vara ganska intressant att om möjligt få reda på vad Luther faktiskt menade? I varje fall bör väl inte en kyrka som accepterar att bli kallad luthersk leva i opposition till vad som kan visas ha varit centralt för teologen Martin Luther? Ingen postmodernistisk rädsla för den stora berättelsen borde avskräcka från att åtminstone försöka ge en bild av hela Luther.

Här är dock mycket oklart i antologin. En grundläggande positiv syn på Luther verkar alla ha, men vad som är centrum upplevs tydligen något olika. För de flesta verkar det vara nådens primat. Eva-Lotta Grantén skriver: ”Den kristna traditionen är enad kring att vi har ett behov av frälsning från ondska och lidande. Den lutherska traditionen hävdar att frälsningen endast finns hos Gud och hos Guds nåd.” Man undrar vilken kyrka som skulle vilja bestrida den senare delen av denna utsaga. Ändå är det tydligen skillnad mellan kristendom och lutherdom. Vi anar att det andra är det bättre.

För Henry Cöster – som klargörande skriver om katekesen och utantillärningen – består det lutherska främst i den totala inklusionen: alla får vara med. Här finns också ett av de få ställena i boken som är kritiska mot den katolska kyrkan och inte oväntat gäller det att denna kyrka inte har en öppen kommunion. ”Det slutna nattvardsbordet är ett övergrepp på det som kyrkans bekännelse uppfattar som syftet med nattvarden.” Skada att Luther här inte förstod sig själv. I varje fall har Ingemar Öberg i sin avhandling Himmelrikets nycklar och kyrklig bot i Luthers teologi 1517–1537 (1970) ingen svårighet att fylla nästan femtio sidor med att redogöra för de krav Luther ställde på kommunikanten, till vilka hör förhör och en närmast obligatorisk bikt.

En klarare insikt i det avgränsande draget i Luthers kyrkotanke framkommer hos Thomas Ekstrand. Inte heller här finns en ambition att teckna Luthers teologi, snarare ”en idealtypisk bild av några drag i reformationens teologi”. Men liksom hos övriga medverkande i antologin är det svårt att släppa bundenheten till Luthers person, och den jämförelse mellan Luthers kyrkosyn och Einar Billings folkkyrkoteologi som görs förefaller väl underbyggd. Ekstrand är väl medveten om nyckelmaktens betydelse för Luther och ser här en klar skillnad till Billings uppfattning att kyrkan inte bör utesluta någon.

Till de drag hos Luther som våra författare upplever som svåra hör människosynen och särskilt arvsyndsläran. Här får visserligen Augustinus kanske den största skulden, men reformatorn har fört detta vidare. I en ledare av Thomas Ekstrand i nr 43/2008 av Svensk Kyrkotidning utvecklas detta på ett tänkvärt sätt. Ekstrand berättar om hur teologistudenter ofta är intresserade av Luther, men blir betänksamma när de möter den verklige Luther i hans texter. Ekstrand pekar på den specifika gudsbild och människosyn som är förenad med centrum i Luthers teologi och menar att om Svenska kyrkan inte delar den, så bör man avstå från att beskriva sig som en evangelisk-luthersk kyrka. Möjligheten av att i en handboksrevision – numera det universella botemedlet i Svenska kyrkan – befria gudstjänsten från återstående ”anstötliga” drag som syndabekännelsen diskuteras, men frågan lämnas öppen.

Luther upphör inte att fascinera. Dessa böcker bidrar på sitt sätt till den svenska moderna Lutherbilden. De tar inte upp alla aspekter, men flera viktiga blir belysta. Kanske det inte skulle ha skadat att framhålla att Luthers frontställning mot ”svärmeandarna” (viktigt hos Per Svensson) också har en positiv sida: en djup lojalitet mot vad han uppfattade som kyrkans traditionella lära. Så här skrev Luther i ett brev till hertig Albrecht av Brandenburg 1535: ”Det är farligt, ja, förfärligt att höra och tro något som går emot hela den heliga kristna kyrkans enhälliga vittnesbörd, tro och lära som den endräktigt har förkunnats i hela världen från begynnelsen och under femtonhundra år.” Mera ”katolskt” kan det knappast uttryckas! Den sidan hos Luther får inte heller försummas. Sedan är det inte alltid så lätt att leva som man själv lär.

Litteratur

Luther som utmaning. Om frihet och ansvar. Red. Elisabeth Gerle. Verbum 2008. 199 s.

Allan Sandström, Martin Luther. Munken som gjorde uppror. Artos 2007. 176 s.

Birgit Stolt, Luther själv. Hjärtats och glädjens teolog. Artos 2004. 240 s.

Per Svensson, Dr Luther & Mr Hyde. Om tro och makt då och nu. Cordia 2008. 261 s.

Kerstin Vinterhed, Luther – vår samtida. Verbum 1997. 125 s.