Darwinism mellan vetenskap och ideologi

De frejdige och friske

behärskar sin trapets

och lyfter sig på alla håll och kanter.

Men mycket här i världen

av styrkedom har getts

av clowner och av små komedianter.

Nils Ferlin

År 1859 publicerar Charles Darwin sin bok om arternas uppkomst. Det är en lågmäld argumentation för att allt levande har gemensam härstamning. Det myller av skilda arter som vi ser idag har alla uppkommit genom en långvarig process av små, slumpvisa för-

ändringar och naturligt urval. Denna något tunglästa och omständliga bok i biologi och naturhistoria väckte genast stort rabalder.

De ideologiska frontlinjerna var snabbt dragna: Var de levande arterna formade av Guds skaparvilja eller resultatet av en skoningslös kamp om knappa resurser? Var människan Guds avbild eller kusin med aporna? Kyrkoledare och troende fördömde utvecklingsläran: den stred mot Bibeln. Men för de bildade klasserna i Europa och Nordamerika blev darwinismen ytterligare ett tecken på att en ny tidsålder brutit in, den vetenskapliga. Liksom Newton formulerat lagarna inom fysiken, hade nu Darwin formulerat de slutgiltiga lagarna inom biologin och därmed behövdes varken Gud, Djävulen eller Kyrka. Läran om mindre livsdugliga raser passade dessutom bra ihop med de politiska ambitionerna under sent 1800-tal. Darwinism blev en lära att acceptera eller förkasta i sin helhet.

Idag, 150 år senare, dras samma frontlinjer upp igen. Starka strömningar av kristen fundamentalism hävdar att Bibeln skall förstås ordagrant: att jorden är 6 000 år gammal och att alla de olika arterna skapades under de första sex dagarna. Allt annat är villoläror. Antingen Darwin eller Gud. Åtskilliga biologer och filosofer är överens med fundamentalisterna: antingen Darwin eller Gud. Det heter att om man tar darwinismen på allvar, så kommer den att fräta bort religion och alla andra vidskepliga tröstegrunder. Det är därför som darwinismen mött så starkt motstånd: människor uthärdar inte dess uppenbara sanning.1 Båda sidor i debatten är angelägna om att göra frontlinjerna tydliga. Och båda sidor utgår från antagandet att darwinismen utgör en oupplöslig enhet av naturvetenskap och ideologi. Men just det antagandet är falskt. Det visar sig nämligen att de ideologiska och livsåskådningsmässiga slutsatser som dras av darwinismen ofta saknar förankring i naturvetenskapliga fakta.

Problemet med föreställningen om att Gud och Darwin skulle utesluta varandra bottnar i att man förbiser att det som idag kallas darwinism är en mycket sammansatt företeelse, med lager på lager av teoribildningar. Själva grunden i darwinismen utgörs av en uppsättning empiriskt testbara hypoteser om evolutionen. Här har vi att göra med empiriskt väl underbyggd vetenskap. Ovanpå detta kommer sedan lager av mera svårbedömda teorier med en glidande övergång från fruktbara hypoteser till lösa fantasier. I den övergången finns mycket användbart för dem som vill klä sin personliga livsåskådning i vetenskaplig dräkt. Överst kommer slutligen darwinistiska versioner av skapelsemyten, den Slutgiltiga Förklaringen av Allting och andra mycket spekulativa metateorier, särskilt anpassade för vår posthumana civilisation. Dessa olika lager bör tydligt hållas isär, så att de kan bedömas, var och en efter sin art.

Arternas uppkomst

En omistlig del av darwinismen är hypotesen att alla levande varelser, inklusive människan, har en gemensam härstamning. För en miljard år sedan, då det varken fanns djur eller växter, levde en grupp organismer som skulle ge upphov till både djur och växter. Denna ursprungsgrupp splittrades i undergrupper och efter många generationer hade delningen gått därhän att det uppstått separata släktlinjer, som kom att följa separata utvecklingsvägar. All biologisk mångfald och alla levande arter har uppkommit på likartat sätt.

När Darwin presenterade sina hypoteser om gemensam härstamning var de dåligt underbyggda. Han fick lita till indicier och indirekta resonemang. Det är tveksamt om hans argumentation egentligen var bindande, men den var så precist formulerad att den kunde testas. Idag vet vi att han hade rätt. Som vetenskaplig hypotes är gemensam härstamning mer väldokumenterad än teorierna om t.ex. kontinentalförskjutningar eller istider. Inom biologin tas den för fakta på samma sätt som man inom kemin accepterar det periodiska systemet. Vilket naturligtvis inte betyder att vi nu har eller någonsin kommer att få en fullständig kunskap om den evolutionära släktkartan med alla dess förgreningspunkter. Men det är uppenbart att den kommer att ritas alltmer detaljerat och bli alltmer tillförlitlig under de kommande 50–100 åren.

Men mitt i denna solida vetenskapliga dokumentation finns två känsliga punkter, där ideologiska element lätt smyger sig in och fördunklar logiken; nämligen i samband med frågorna kring livets och människans uppkomst. Alltså områden där vi gärna vill ha säkrare besked än vi kanske någonsin kan få. Kontroversen kring dessa punkter beror på att man inte klart skiljer mellan å ena sidan vad som är praktiskt utforskningsbart med naturvetenskapliga metoder och å andra sidan vad som teoretiskt skulle kunna beskrivas med hjälp av naturvetenskaplig terminologi. Ett exempel kan tydliggöra skillnaden:

Anta att vi vill veta hur många planeter av jordens storlek det finns i en viss galax vid en viss tidpunkt åtta miljarder ljusår bort. Då kan man tryggt hävda att det kommer vi människor aldrig någonsin att kunna få reda på. Men samtidigt är det ändå rimligt anta att det faktiskt finns en viss bestämd mängd sådan planeter, om man bara lyckas definiera den tidpunkt vid vilken avläsningen skall ske. Vår bristande kunskap i detta exempel kan vi ta med jämnmod, men när det gäller livets och människans uppkomst, då slinter den kritiska hållningen. Förespråkare för en mekanistisk världsbild hävdar ofta att vi vet hur livet uppstod. (Det vet vi inte.) Eller att vi snart kommer att få reda på det. (Det kommer vi förmodligen inte.) ”De religiösa” hävdar å sin sida ofta att just här skedde det oförklarliga mysterium som åsidosatte naturlagarna. (Är vår bristfälliga kunskap ett tecken på Guds villighet att göra underverk?) Den ena sidan i debatten har svårt att fördra det enkla faktum att vår kunskap är begränsad, medan den andra sidan inte accepterar att vår okunnighet bara är ett tecken på just – vår okunnighet. Och båda sidor tycks ha samma gudsbild och vara överens om att kunskap i grunden är makt. I takt med att människans kunskap växer, växer också hennes makt och därmed skulle Gud oundvikligen bli mindre. Delar man inte dessa premisser blir däremot kontroversen meningslös. För det är väl snarare människans högmod än hennes växande kunskap, som gör henne så angelägen att konkurrera med Gud. I frågan om livets uppkomst, får vi förmodligen alltid nöja oss med ett knippe tänkbara, mer eller mindre fantasifulla scenarier om hur det kan ha gått till. De hypoteser och delhypoteser som hittills diskuterats har alla stora svagheter. Vilket inte hindrar oss att anta att det för ungefär 4 miljarder år sedan inträffade en serie beskrivbara händelser, som efter några 10 eller 100 miljoner år sammantaget ledde till självreplikerande varelser, de första organismerna. Av begripliga skäl kunde vi då inte vara på plats för att se vad som hände. Många ledtrådar som kunde ha varit av värde för att rekonstruera förloppet har också försvunnit under den tid som förflutit. Så vi får kanske nöja oss med att förbli ovetande.

I frågan om människans härstamning är kunskapsläget naturligtvis bättre. Den ligger närmare i tiden och de grova linjerna tycks säkrade. Senaste gemensamma släkting med schimpanserna för 7–12 miljoner år sedan, skelettfynd av upprättgående Australopithecus (4 miljoner år), skelett och verktyg från olika varianter av Homo under kommande årmiljoner, en möjlig gemensam urmoder till hela människoarten för 100 000–200 000 år sedan. Man skall emellertid hålla i minnet att dessa dateringar är provisoriska och kan komma att justeras efterhand som fler data samlas in. Börjar vi sedan fråga efter viktiga detaljer, som t.ex. språkets utveckling, blir svaren svävande och osäkra. Språk lämnar inga fossiler och fynden av skelett, boplatser och verktyg är fragmentariska och kommer alltid att vara det.

Algoritmen

Darwinismen är inte bara teorin om gemensam härstamning, den preciserar också de mekanismer som är verksamma under den evolutionära processen. Här är darwinismen ett pågående teoribygge, där många motstridiga hypoteser tas upp för granskning. Om man begränsar sig till de byggstenar som alla använder sig av i detta bygge kan man definiera en minimal darwinism, ett schema som arbetar kring två huvudbegrepp: nödvändighet och slump.

Med nödvändighet menas att det i varje generation föds fler individer än de som skall ge upphov till nästa generation; alla som föds kommer att dö, men de flesta dör utan att ha förökat sig. Med slump avses här att individernas ärftliga egenskaper hela tiden förändras och förnyas på ett slumpmässigt sätt. Darwinismen menar att dynamiken mellan slump och nödvändighet är tillräcklig för att förklara den biologiska evolutionen: ett slumpmässigt utbud av ständigt nya möjligheter och en nödvändig gallring tillbaka till det som faktiskt förs vidare. Någon bakomliggande ”plan” eller ”avsikt” behövs inte och kan inte heller finnas. Principen bakom den minimala darwinismen kan formaliseras till en räkneregel, en algoritm, som kan se ut på t.ex. följande sätt:

1. Starta med en population på 1 000 individer, var och en representerande någon unik kombination av egenskaper.

2. Låt var och en av dessa dela upp sig i 10 nya individer, varvid de nybildade övertar en slumpvis kombination av föräldrarnas egenskaper.

3. Tillämpa ett slumpförfarande för att generera nya egenskaper eller för att modifiera gamla.

4. Tillskriv varje egenskap ett visst överlevnadsvärde och summera för varje individ.

5. Gallra bort de 9 000 individer som har lägst poängsumma.

6. Gå tillbaka till steg två och upprepa proceduren några tusen/miljarder gånger.

Framställd på detta sätt är den minimala darwinismen inte en i sig testbar hypotes utan ett sökschema för att formulera testbara hypoteser. Schemats användbarhet beror på vilken typ av frågor man ställer. Följande exempel kan förtydliga denna tankegång:

Om man tar en slumpvis population bakterier från jorden och låter dem växa i ett näringsmedium med antibiotika i lämplig koncentration, kommer de flesta bakterierna att dö, men några överlever och förökar sig. Det är ett enkelt exempel på naturligt urval i ett system som lämpar sig väl för upprepningsbara experiment; man kan odla miljarder individer med kort generationstid i en enhetlig miljö.

Men så vi höjer ribban något och säger att vi har ett område, stort som Svealand, där vi introducerar en ny jordbruksgröda på stora arealer. Vi kan då med god säkerhet förutsäga att vi så småningom kommer att få problem med nya skadeinsekter, som specialiserar sig på just den här grödan. Vi har vi åter en form av naturligt urval. Om vi sätter in ett nytt insektsgift för att bekämpa skadegörarna, så kommer det förmodligen efter ett antal generationer att dyka upp varieteter som är resistenta mot bekämpningsmedlet. Detta är förutsägbart och upprepningsbart och kan förklaras som resultat av slumpvis variation och naturligt urval.

Så gör vi det ännu svårare och säger att vi vill följa naturliga populationer i deras naturliga miljö under tillräckligt många generationer för se hur evolutionen arbetar. Nu börjar marken att svikta. Av naturliga skäl finns det inte så många sådana studier gjorda: det är svårt att locka forskare till ett mödosamt fältarbete under kanske 30–50 år och lika svårt är det att hitta finansiärer. Men av de tillgängliga undersökningarna kan man åtminstone dra två slutsatser. För det första att det finns en mycket stor genetisk variation också inom ganska små populationer, vilket betyder att de kan förändras snabbt med förändrat selektionstryck. Och för det andra, att den algoritm som presenterats ovan är alldeles för torftig för att beskriva vad det är som sker. De kritiska punkterna ligger i steg 4, där varje egenskap får ett fixt överlevnadsvärde i generation efter generation, och i steg 5, som antyder att populationens storlek förblir konstant. För att göra algoritmen mer beskrivande kan man låta poängsättningen och populations storleken förändras slumpmässigt eller styras av andra algoritmer. Man måste förändra delar av modellen för varje generation.

Tar vi slutligen ytterligare ett steg och frågar hur det gick till när elefanten fick sin snabel eller människan sin språkförmåga och söker efter en algoritmisk förklaring till detta, ja då återstår bara gissningar. Den som vill kan ju säga att det beror på en kombination av slump och naturligt urval, men har därmed inte sagt mer än att det råkade bli så. Vilket naturligtvis inte betyder att dessa skeenden rent principiellt skulle vara undandragna en beskrivning i darwinistiska termer.

Problemet är bara att detaljerna är för många, sambanden för trassliga, faktaunderlaget alldeles för bräckligt för att det skall vara utforskningsbart. Så här får vi nog nöja oss med att förbli ovetande. Låt oss efter dessa reflexioner kring algoritmens roll i den minimala darwinismen vända uppmärksamheten till teorins andra huvudbegrepp, slumpen.

Slumpen

Sedan några årtionden pågår det en strid mellan två riktningar inom darwinismen. Den dominerande gruppen, adaptationisterna, hävdar att varje egenskap hos individen måste betala för sig genom ökad reproduktionsförmåga. Det naturliga urvalet är den avgörande faktorn, och man räknar sig igenom evolutionen med poängtabeller som på öret skall förklara varför de levande varelserna är konstruerade si men inte så. Den andra gruppen (Gould, Kimura m.fl.) älskar att skjuta sönder adaptationisternas förklaringar genom att visa att slump och tillfälligheter spelar en mycket större roll än man hade tänkt sig.

Debattklimatet har periodvis varit hetsigt. Gould har blivit åthutad för att han inte sitter still i båten: kritik mot ortodox darwinism kan användas som argument för kreationism. Det underliga med denna kontrovers är att det tog så lång tid för de inblandade att upptäcka att man pratade om olika saker. Det avgörande för adaptationisterna är att kunna förklara hur levande varelser kan ha blivit så väl konstruerade att allt tycks stämma in i minsta detalj. Gould och andra var istället huvudsakligen intresserade av att förstå den överflödande biologiska mångfalden och variationsrikedomen, liksom det faktum att evolutionen tycks vara oförutsägbar. Kontroversen visar vilka svårigheter som uppstår när man vill kontrollera slumpen.

Adaptationisterna vill genom sina modeller avbilda framväxten av komplexa och funktionsdugliga organismer, och då är de betjänta av en liten och väl tämjd slump. De behöver små punktmutationer fördelade över många generationer, som alla står under ett konstant selektionstryck. De gör antaganden om vissa givna mutationsfrekvenser för att slumpen skall kunna omvandlas till beräkningsbara sannolikheter. Men dessa antaganden är empiriskt godtyckliga och verkar mest styrda av en strävan att få modellen att fungera.

Adaptationisterna måste hålla slumpen inom strängt kontrollerade gränser. Men slumpen låter sig inte kontrolleras så lätt. Det oförutsägbara är faktiskt just oförutsägbart. Både mutationsfrekvenser och selektionstryck kan förändras på ett oförutsägbart sätt. Ingen vill åta sig att beräkna sannolikheten för att det oförutsägbara skall inträffa. Och för många biologiska fenomen finns det nog ingen annan förklaring än att de uppkom ur en rad tillfälligheter. Det råkade bara bli så.

Det finns en djup motsägelse i adaptationisternas strävan att försöka avbilda mycket komplexa evolutionära skeenden genom modeller med en strängt kontrollerad slumpfaktor. Om de skulle lyckas i sina försök skulle evolutionen vara förutsägbar, vilket dock är en slutsats som de flesta adaptationister själva energiskt tillbakavisar. De nöjer sig med modeller som i bästa fall skulle kunna ”förutsäga” det som redan har inträffat.

Övergången

Den stora nackdelen med darwinismen ligger i dess smidiga förklaringsschema. Det blir gärna alltför smidigt när det saknas bakgrundsdata som skulle kunna fungera som kristisk kontrollinstans. Här ett exempel ur en lärobok i etnologi, där författaren utgår från observationen att kvinnor som lever i grupp har en tendens att synkronisera sina menstruationscykler. Detta borde i sig medföra en tendens att föda barn vid ungefär samma tidpunkt. (Men är det verkligen sant?) Den darwinistiska förklaringen till detta fenomen skulle då kunna bestå av en sorts förhistoriskt dagis där mödrarna hjälper varandra att ta hand om den gemensamma barnflocken, vilket skulle ge barnen en ökad chans till överlevnad. Detta skulle vara förklaringen till kvinnors synkroniserade menstruationscykler.2

Men stopp och belägg – det finns ett allvarligt problem med detta slags förklaringar. Om man nämligen istället hade observerat den motsatta tendensen, dvs. att kvinnor undviker att synkronisera sitt barnafödande, så hade man lika lätt kunnat finna en darwinistisk förklaring till det. Om vi observerar fenomenet A, så kan det förklaras med förbättrad överlevnad; men observerar vi istället motsatsen till A, så kan också det förklaras genom ökad överlevnad. Darwinismen tycks här ha förvandlats till en generell förklaringsmaskin vars svar alltid är garanterat riktiga, oavsett hur saker och ting faktiskt förhåller sig i verkligheten. Men därmed har teorin förlorat sitt empiriska underlag och sin naturvetenskapliga karaktär, eftersom den inte längre går att testa på ett empiriskt-kritiskt sätt.

Exemplet ovan utmynnar i följande fråga: Varför lanserar kunniga biologer dylika hypoteser när litet vanlig eftertänksamhet visar att den evolutionära bakgrunden här inte går att undersöka på ett kritiskt sätt, eftersom relevanta testdata är oåtkomliga? Kanske är svaret att hos många biologer har det naturliga urvalet blivit en trossats, en tankereflex. Varje biologiskt fenomen som observeras måste gynna individens överlevnad och fortplantning, annars skulle det ha sorterats bort under evolutionen. Denna trossats tycks än mer bindande eftersom den evolutionära förklaringen inte bara ses som en förklaring bland många andra, utan som den slutliga eller slutgiltiga (eng. ultimate) förklaringen till alla slags biologiskt baserade skeenden i tillvaron överhuvudtaget. Här gäller det att vara observant, eftersom darwinismen genom några diskreta begreppsförskjutningar plötsligt kan omvandlas från empiriskt grundad naturvetenskap till en spekulativ ideologi eller livsåskådning.

Darwinister har infört en distinktion mellan två olika typer av frågeställningar kring biologiska fenomen. Om man till exempel vill veta nå-got om fåglars flygförmåga, kan man studera deras anatomi, flygreflexer etc. Men man kan också fråga efter flygförmågans evolutionära bakgrund och då måste man ställa andra typer av frågor. Det är självklart legitimt att göra den här distinktionen och att införa facktermer som beteckningar för de två undersökningsfälten. Men när man betecknar de evolutionära frågeställningarna med termen ”slutliga, slutgiltiga”, då är det inte längre fråga om en neutral naturvetenskaplig fackterm. Då går man så långt att man hävdar att vi här har de slutliga, yttersta förklaringarna till alla biologiska fenomen.3

En begreppsförskjutning har ägt rum kring termerna ”evolution” och ”evolutionär förklaring”. De kan dels användas som neutralt beskrivande och betyder då ”den historiska bakgrunden”, eller ”tillblivelsehistorien”. Men de kan dessutom beteckna den oöverskådliga härva av slump, tillfälligheter och naturligt urval som varit verksamma under denna historia. Därefter stryker man bort allt utom naturligt urval och får ”den evolutionens automatik, som innebär att endast de gener som bidrar till sin egen spridning kommer att leva vidare”.4 Sedan fattas bara ett sista logiskt steg för att komma till den ideologiska darwinismens fundamentalsats: Den slutliga förklaringen till alla organismers alla egenskaper är att de styrs av blinda gener med accelererande reproduktionsförmåga. Därmed har vi lämnat den empiriska naturvetenskapen bakom oss och hamnat i metafysiken.

Det måste emellertid också påpekas att många biologer som arbetar med darwinistiska utgångspunkter är starkt kritiska mot den här typen av ideologisering av naturvetenskapen.

Gamla myter…

Darwinismen har fått sina egna förkunnare som känner sig kallade att berätta nya, efterkristna skapelsemyter. Det är berättelser om hur allting blev till. Var sak får sin särskilda plats, sitt värde. Myterna gestaltar världen till en begriplig och förutsägbar helhet. De som lyssnar till berättelserna kan se sig omkring och bekräfta: Jaha, det är därför som världen är som den är!

Först ut var den tyske darwinisten Ernst Haeckel (1834–1919), professor i zoologi i Jena. Han menade att naturvetenskaplig forskning med obönhörlig nödvändighet leder till den nya religionen, monism, som är läran om den stora Enheten.5 Materia respektive energi är evig och oförstörbar. Kosmiskt stoft svävar i etern och dras samman av gravitationskrafter så att solar tänds, brinner och går under i en evig mekanisk kretsgång. Överallt i universum, på otaliga planeter som snurrar kring otaliga solar, spirar liv. Överallt där de kemiska och fysikaliska villkoren är uppfyllda, måste med nödvändighet liv uppstå. Livets hemlighet finns i plasman och plasmans hemlighet finns i kolets och kvävets kemiska egenskaper. Livet utvecklas sedan under det naturliga urvalets järnhårda lagar. Plasman blir till bakterier, som blir till mollusker, som blir till människor och den mänskliga själens förnuft och sedliga sinnelag. Den obönhörliga utvecklingen går från spetsnästa apor till barbariska vildar, sedan till de kulturskapande germanska raserna och sist till skapelsens krona: den modige och fördomsfrie naturforskaren, som med klar och oförvillad blick ser allt detta ske.

Som kunnig zoolog visste Haeckel att sortera människoarterna efter samma princip som han sorterade sniglar. Han finner två överordnade grupper: de krullhåriga och de rakhåriga. Utvecklingshistoriskt finns ett större avstånd mellan dessa två grupper, än det gör mellan spetsnästa apor och krullhåriga människor. De sistnämnda har visat sig vara oemottagliga för all högre bildning och kommer att utplånas av utvecklingens järnhårda lagar.

Allt är ett lagbundet, mekaniskt universum utan gränser, mellanrum eller okända stup. Allt kan sorteras efter samma principer. Stjärnor och mollusker, geologiska och religiösa avlagringar; allt är underkastat samma lagar. Allt är av samma substans. Inga okända faktorer eller oförklarade mellanrum någonstans.

Visserligen, konstaterar Haeckel, måste vi göra ett offer för att uppnå den rena och höga enhet, som förkunnas i monismen. Vi måste avstå från varje tanke på en personlig Gud, viljans frihet och ett evigt liv. Men, menar han, det offret är lätt att bära för den som vet sig vara skapelsens krona och som har tillgång till den vetenskapliga insikten om det obönhörliga framåtskridandets lag.

När man läser Haeckels så här 100 år efteråt finns det många lättköpta poäng att plocka. Det tidsbundna sticker i ögonen. Den expanderande mekaniska industrin och den mekanistiska världsbilden. Den stora kosmiska enheten underkastad utvecklingens järnhårda lagar och det tyska enandet under Järnkanslern. De barbariska rasernas ringa överlevnadsvärde och tyska koloniala ambitioner. Här finns allt som krävs för att Haeckels lära skulle bli en viktig och betydelsefull myt, vilket den också blev. Det är nyttigt att läsa Haeckel för att få distans till samtidens darwinistiska predikanter.

…och nya

Haeckel behövde bara en enda substans för att förklara universums gåta, men utvecklingen går ju framåt och dagens förkunnare behöver tre: materia/energi, algoritm och slump. De dynamiska huvudrollerna innehas av de två förstnämnda, medan slumpen får ikläda sig en undanskymd tjänares gestalt. Den uppdaterade darwinistiska skapelsemyten från tidigt 2000-tal låter ungefär så här, fritt efter Richard Dawkins och Daniel Dennett:6

Det börjar med Big Bang, då tid, rum och energi blir till. Efter några 10-tals miljarder år har en så stor del av energin bundits upp av tyngre grundämnen att det finns spelrum för Algoritmen. Kol, kväve, syre och fosfor har hakat fast i varandra till en trådformad molekyl, DNA, som har en benägenhet att föröka sig: en blir två, två blir fyra osv. Några DNA molekyler råkar dessutom vara funtade så att de medverkar vid bildandet av sådana kemiska produkter som gör att den egna förökningen går snabbare. Då blir det fler av de snabba DNA trådarna och färre av de långsamma. Den algoritmiska cirkelgången har startat. DNA + Algoritm = Den Själviska Genen = Evolution. De kemiska bi-produkterna blir enzymsystem, metabolism och de levande varelsernas kroppar och språk.

I ett accelererande tempo drar Den Själviska Genen in de levande varelserna i en eskalerande kapprustning, där det gäller att vinna eller försvinna. Det mänskliga medvetandet är ett trumfäss. Det betyder inte i första hand att människan är medveten om sig själv. Viktigare än så är insikten att andra människor har ett medvetande som styr deras handlingar. Alltså kan det löna sig att ljuga. Om jag vet mer om vad du vet, än vad du vet, om det jag vet – då har jag en fördel och kan lura dig. Moral är en metod för att lista ut när det lönar sig att vara generös.7

Tempot skruvas upp ytterligare. Den biologiska evolutionen passeras av den tekniska utvecklingen, där Algoritmen hittat ett än mer smidigt medium att parasitera. Individernas hjärnor, som först kopplats samman via talat språk, är nu hoplänkade med hjälp av Internet och Bredband. Evolutionen har tagit ett nytt steg och en ny Era har brutit in.

Men så småningom kommer det materiella underlaget för Algoritmen att bli slitet. Jorden måste överges innan solen blossar upp och bränner bort de inre planeterna i solsystemet. I god tid innan detta sker har Algoritmen med hjälp av tekniken tagit sig vidare till andra solsystem, andra galaxer. Algoritmen är obetvinglig och evig och sprider sig som en kosmisk smitta. Vinna eller försvinna, expandera eller utplånas. När det fysiska universum befinner sig i en accelererad expansion, då gäller det att hänga med.

Den här darwinistiska berättelsen har alla de drag som brukar känneteckna skapelsemyter. Den ger en strukturerad, slutgiltig förklaring av Allting. Varje enskild företeelse kan fogas in som en likartat strukturerad sidoberättelse till den Stora Berättelsen. Det må gälla bakteriers metabolism, beteenden hos samhällsbyggande insekter eller hos gamla kulturfolk. Det kan gälla börskursernas fluktuationer eller uppkomsten av det vi kallar samvete. Allt är av samma algoritmiska substans, allt är format av samma räknelagar. Ingenstans i förklaringskedjan finns det kvar några ouppklarade mellanrum.

Polemiker

Traditionen Haeckel – Dawkins – Dennett nöjer sig emellertid inte med att berätta nya versioner av skapelsemyten. Man ser det också som sitt uppdrag att grundligt förstöra de gamla gudarna. Polemik mot vidskepelse i allmänhet och mot kristendomen i synnerhet är stående inslag.

Ernst Haeckel tog på sin tid i med storsläggan. Allra mest föraktliga är dessa lömska och baksluga papister som med sina jesuitiska lögner håller nere det obildade folket i medeltidens mörker. Invektiven haglar tätt över sidorna. Men inte ens den germanske Luther kunde helt frigöra sig från den vidskepliga läran om uppståndelsen. Kristendomen är det svåraste elände som drabbat Europa och Haeckel ser fram emot dess slutgiltiga upplösning under det 20:e århundradet, som skall bli förnuftets och fredens århundrade. Då har naturvetenskapen övertygat den fördomsfria, civiliserade människan om den slutgiltiga sanningen: Världen och Gud är Ett!

Hundra år senare förs denna tradition vidare av Dawkins. Han är sällan så grov som Haeckel. Hans stora talang är den provokativa metaforen och han njuter av sin briljanta formuleringskonst. Dawkins kan bara förstå levande varelser som överlevnadsmaskiner. Umgänget mellan dessa maskiner kännetecknas av att för en maskin är den andre ”en del av miljön, på samma sätt som en klippa, en flod eller en matbit. Den är något som är i vägen eller som kan utnyttjas. Den skiljer sig emellertid från klippan eller floden i ett viktigt avseende – den har en benägenhet att slå tillbaka.”8 Eller: ”För mig representerar en mor en maskin, som är programmerad för att göra allt som står i dess makt för att sprida kopior av de gener, som finns inne i den.”9 Dawkins bok om den själviska genen var ett viktigt steg i etablerandet av den post-humana civilisationen. Dawkins utnyttjar också varje möjlighet till polemiska utfall mot teologer och präster. Ibland tycker han sig hitta ett argument, som han skadeglatt smäller i bordet som ett trumfäss. Det kan t.ex. vara en bussolycka, där många skolbarn dödats. Han öser sitt förakt över att en präst tagit illa vid sig och blivit skakad i sin gudstro. För Dawkins är olyckan bara ytterligare ett bevis på att Gud inte finns. Och därmed finns inte heller lidandets eller ondskans problem. Dawkins har funnit den slutgiltiga lösningen: ”universum består endast av elektroner och själviska gener – och dessutom en lika oberäknelig Fru Fortuna”.10

Daniel Dennett, en annan samtida darwinistisk förkunnare, vill gärna framstå som mer tolerant och menar att det kanske vore förhastat att helt utrota all gammal vidskepelse. Man skulle ju kunna skapa en sorts religiös motsvarighet till zoologiska parker; avgränsade reservat eller läger, där religiösa idéer och människor kan hållas i säkert förvar. Helt ofarliga varianter skulle till och med få åtnjuta en vidgad rörelsefrihet, så länge de sköter sig.11 Satsningen att rädda världens regnskogar brukar ju ibland motiveras med att där kan finnas okända läkeväxter, som läkemedelsindustrin kan få nytta av i framtiden. Samma tankegång kan motivera religiösa reservat: ett sätt att bevara ett möjligen intressant studiematerial för framtida forskning. Han framför sina idéer med charmig lekfullhet. Jag vet inte om han själv är klar över att han kopierar en idé från Huxleys ”Du Sköna Nya Värld”. Sambandet får charmen att rämna.

Naturligtvis finns det stora skillnader mellan Haeckel å ena sidan och Dawkins och Dennett å den andra, liksom det finns skillnader mellan de olika gudsföreställningar de så bittert bekämpar respektive själva konstruerar. Men de står alla tre i den tradition som säger att kunskap är makt. Människan har en särställning genom sin exceptionella förmåga till kunskap. Hon kan behärska och kontrollera sin omgivning genom att veta mera. Genom ytterligare ökad kunskap blir både Gud och omgivningen överflödig. Det enda som blir kvar är människans maktlystnad och egenvilja. Det mänskliga högmodet har tilldelats status som naturlag.

Den tradition som Haeckel, Dawkins och Dennett representerar verkar ingenting veta om korsets teologi och om de utlämnades, de utblottades Gud.

Referenser

1. D. Dennett 1995: Darwins dangerous idea (Penguin Books).

2. Maier 1998: Comparitive Animal Behaviour, s. 409.

3. E. Mayr 1997: This is biology (Harvard University Press paperback edition 1998) s. 116–119.

4. N. Uddenberg 1998: Arvsdygden (Natur och Kultur) s. 103.

5. Denna sammanställning av Haeckels läror utgår från The riddle of the universe (Prometheus Books 1992) och Die Lebenswunder (Alfred Kröner Verlag 1906).

6. D. Dennett a.a. och R. Dawkins 1995: Livets flod (Natur och Kultur 1996).

7. Det bör påpekas att Dennett av praktiska överväganden är något avvaktande till en rent algoritmisk och utilitaristisk moral. Han menar att beslutsgången riskerar att bli för långsam.

8. R. Dawkins 1989: Den själviska genen (Prisma 1992) s. 84.

9. a.a. s. 146.

10. R. Dawkins 1995: Livets flod s. 119.

11. D. Dennett a.a.