De båda nödvändiga vingarna

I sitt tankeväckande inlägg tar Anders Ekenberg upp en frågeställning i påvens senaste rundskrivelse Fides et ratio som jag i min presentation av påvens text inte gick in på, eftersom den i encyklikan spelar en relativt underordnad roll. Men det faktum att den inte utgör någon särskilt central tankegång i encyklikan gör naturligtvis inte själva frågeställning i sig mindre intressant. Vad Ekenberg gör är att han påminner om den del av den kristna traditionen som betraktar tron som en stötesten för förnuftet, snarare än som förnuftets bundsförvant. Att synen på det mänskliga förnuftet har skiftat rätt kraftigt under kyrkohistoriens gång torde vara okontroversiellt. Uppfattningarna har pendlat mellan sökandet efter en harmonisk syntes mellan tron och förnuftet å den ena sidan, och framställandet av den kristna tron som förnuftskritisk eller t.o.m. direkt förnuftsvidrig å den andra sidan. Påven anslår den förnuftskritiska traditionssträngen komma på ett par ställen i Fides et ratio. Så sker t.ex. i samband med några reflexioner kring Paulus framställning av korset som ”en dårskap för denna världens kloka huvuden” (jfr 1 Kor 1:18-31). Tyngdpunkten i Fides et ratio ligger dock entydigt på den andra, mera förnuftsvänliga delen av den kristna traditionen, vilket kommer till uttryck redan i encyklikans inledningsord: ”Tron och förnuftet är de båda vingar med vilkas hjälp den mänskliga anden svingar sig upp mot betraktandet av sanningen.” Ekenberg problematiserar i sitt inlägg detta betonande av den förnuftsvänliga traditionssträngen på bekostnad av den mer förnuftskritiska. En av hans poänger är att själva spänningen mellan dessa båda poler bidrar till den kristna traditionens vitalitet, genom att den förhindrar en snäv rationalistisk urgröpning av tron.

Relationen mellan den förnuftsvänliga respektive den förnuftskritiska delen av den kristna tanketraditionen är så komplex och mångfasetterad att den knappast låter sig uttryckas i en enda sammanfattande formel. Att det förhåller sig så återspeglas också i Fides et ratio, där den mer förnuftskritiska delen av traditionen inte framstår som verkligen fullt ut integrerad i påvens övergripande teori. Jag har för egen del heller inget förslag att komma med när det gäller frågan om hur en sådan integration skulle kunna se ut. Så i stället för att ge mig in på den vanskliga uppgiften att försöka syntetisera dessa båda strängar av kristen tro nöjer jag här mig med att presentera två korta reflexioner som Ekenbergs inlägg inspirerat mig till.

Min första reflexion gäller frågan om hur det går med förnuftets autonomi i de fall då tron och förnuftet befinner sig på kollisionskurs med varandra. I förstone verkar ju trons anspråk på att sitta inne med en av Gud uppenbarad sanning ge tron en överordnad ställning gentemot förnuftet, så att förnuftet i sådana konfliktsituationer tvingas underkasta sig tron och ge upp sin egen autonomi. En dylik beskrivning av relationen mellan tron och förnuftet är emellertid grovt missvisande och bygger på en orealistisk syn på förnuftet. Det mänskliga förnuftet är ingalunda någon mekaniskt fungerande räknemaskin som med strikt neutralitet och logisk nödvändighet skiljer mellan sanna och falska påståenden. Även den som förespråkar tanken på att det finns vissa universellt giltiga kriterier för vad som är förnuftigt och intellektuellt redligt, måste ändå medge att vår förmåga att resonera förnuftigt är någonting som vi tränar upp inom ramen för ett bestämt historiskt och kulturellt sammanhang. Vårt förnuft existerar inte i ett intellektuellt vakuum, utan påverkas av de övertygelser och värderingar som vi kommer i kontakt med. För ett par hundra år sedan betraktades det på våra breddgrader som högst förnuftigt att anta att det bildas flogiston vid förbränning, att tallkottkörteln fungerar som den förmedlande länken mellan det kroppsliga och det mentala hos människan, samt att judar är särskilt lömska och opålitliga människor. Skulle någon idag komma och i förnuftets namn hävda dessa saker skulle praktiskt taget alla skaka på huvudet åt det. Kort sagt, vad som uppfattas som förnuftigt respektive oförnuftigt är ingalunda givet en gång för alla. I vår del av världen har många av de övertygelser och värderingar som vi idag betraktar som förnuftiga vuxit fram under påverkan av den kristna tron. Av detta följer bl.a. att det inte går att ställa den kristna tron och det mänskliga förnuftet mot varandra som om det vore fråga om två av varandra sinsemellan helt oberoende storheter. Deras nuvarande gestalter har vuxit fram under ömsesidig påverkan av varandra. I ljuset av detta framstår själva tanken på en konfrontation mellan tron och ”ett förnuft som tillmäts full autonomi” som en omöjlighet. Det existerar helt enkelt inte något mänskligt förnuft som är helt autonomt och oberoende gentemot omgivande traditioner och värderingar.

Min andra reflexion handlar om en modell för hur man skulle kunna föreställa sig förhållandet mellan tron och förnuftet. Denna tankemodell återfinns på olika håll inom den kristna tankevärlden. I våra dagar har den kanske sina mest framstående företrädare (med Alvin Plantinga i spetsen) inom det som i USA brukar kallas för Reformed epistemology. Idén bygger på att man accepterar att människans förnuft inte är en värdeneutral och a-kontextuell räknemaskin, utan att vårt förnuft påverkas både av vår omgivnings värderingar och av vårt eget sätt att leva och handla. Det betonas att det finns en förnuftets moralitet. Precis som vi kan förhålla oss omoraliskt gentemot våra medmänniskor genom att behandla dem illa, så kan vi också förhålla oss omoraliskt på det intellektuella planet genom att låta oss påverkas av fördomar, vägra ta hänsyn till obekväma fakta och inte bry oss om lyssna på vissa typer av argument. Genom att på så sätt undergräva vår intellektuella moral blir vårt sätt att tänka allt mindre förnuftigt. De flesta av oss känner nog igen någonting liknande i fenomenet att när vi träffar på nya argument som stöder våra egna uppfattningar då förefaller dessa vara mera intuitiva och övertygande än de argument som istället stör våra egna tankebanor. Känns motargumenten tillräckligt främmande är vi snabba med att avvisa dem som obegripligt nonsens. Det är alltså ingalunda någon självklarhet att vi verkligen alltid är intresserade av att ta reda på var de bästa argumenten finns. Vi kan också förfalla till intellektuell omoral.

Om man tillämpar det ovanstående resonemanget på förhållandet mellan tron och det mänskliga förnuftet skulle man kunna betrakta intellektuell ohederlighet och oförnuft som ett resultat av människans synd. I den mån som människan förfaller till att låta sitt tänkande präglas av fördomar, egenintresse och självtillräcklighet kommer hennes förnuft att deformeras så att det inte längre är mottagligt för Guds uppenbarelse. Människans synd blir på så sätt orsaken till att hennes förnuft inte leder henne till tron, utan istället bort från tron. Detta sätt att se på förhållandet mellan tron och förnuftet utgår från en positiv grundsyn på det mänskliga förnuftet. Förnuftet ses här som en Guds gåva, givet åt oss människor för att brukas på ett hederligt och ansvarsfullt sätt. Om vi använder oss av förnuftet på detta sätt, leder det oss också till Gud. Om vi däremot låter vårt förnuft korrumperas av synden, då sluter sig vårt förnuft för Guds uppenbarelse. (Resonemanget är f.ö. inte helt olikt tankegången i Rom 1:18-32, där Paulus talar om att det är människans gudlöshet och orättfärdighet som hindrar henne från att få kunskap om Gud.) Naturligtvis löser inte heller denna tankemodell alla problem när det gäller trons ibland problematiska förhållande till det mänskliga förnuftet. Men tankegången erbjuder åtminstone ett intressant försök till att ur trons eget perspektiv försöka förklara hur det kan komma sig att vårt mänskliga förnuft inte alltid verkar leda oss till Gud, trots att förnuftet givits oss som en gåva av Gud.

ulf jonsson