De mänskliga rättigheterna och freden

I min första encyklika Redemptor hominis för nästan tjugo år sedan, vände jag mig till alla människor av god vilja och betonade betydelsen av att de mänskliga rättigheterna respekteras. Freden blomstrar när de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut. Men när man kränker dem uppstår krig, som ger upphov till nya, ännu allvarligare våldshandlingar. Tillsammans med alla er som leder folk politiskt och religiöst och alla er som älskar fred och vill befästa freden i världen skulle jag i början av det nya året, för övrigt det sista före det stora jubileet, ännu en gång vilja stanna upp inför detta ytterst viktiga problem.

Inför Världsfredsdagen vill jag framlägga en övertygelse som jag väldigt gärna vill dela med er: när respekten för människans värdighet är den ledande principen i vårt liv och när det övergripande målet är det gemensamma bästa, då lägger man en stadig och varaktig grund för att bygga fred. Men när man föraktar och struntar i de mänskliga rättigheterna och när privatintressen felaktigt sätts framför det gemensamma goda, då uppstår oundvikligen en grogrund för instabilitet, uppror och våld.

Respekt för mänsklig värdighet är mänsklighetens arv

Människans värdighet är ett transcendent värde, och har alltid erkänts som ett sådant av dem som uppriktigt söker sanningen. Hela mänsklighetens historia måste tolkas i ljuset av den insikten. Varje människa som skapats till Guds avbild och likhet med honom och därför i grunden är vänd mot Skaparen, står ständigt i förbindelse med dem som har samma värdighet. Att gynna individens bästa är alltså detsamma som att tjäna det gemensamma goda. I den skärningspunkten möts rättigheter och plikter och förstärker varandra.

Vår tids historia har på ett tragiskt sätt visat vilken fara som ligger i att glömma sanningen om människan. Inför våra ögon har vi resultaten från ideologier som marxismen, nazismen och fascismen. Vi ser också resultaten av myter sådana som myten om högre stående raser, om nationalism och om etnisk utvaldhet. Även om de inte alltid är så uppenbara, är effekterna av materialistisk konsumism lika farliga. Där blir upphöjelsen av individen och det själviska tillfredsställandet av personliga önskningar det yttersta målet med livet. Om tillfredsställandet av jagets önskningar medför negativa konsekvenser för andra människor är helt irrelevant utifrån en sådan utgångspunkt. I stället måste vi upprepa än en gång att ingen kränkning av den mänskliga värdigheten kan ignoreras, vad som än orsakat den, var den än inträffar och i vilken form den än för ögonblicket uppträder.

De mänskliga rättigheterna är universella och kan inte delas upp

År 1998 är året då den världsomfattande Deklarationen om de mänskliga rättigheterna firade femtioårsjubileum. Deklarationen kopplades medvetet till Förenta Nationernas stadga, eftersom den har samma inspirationskälla. Deklarationen slår fast att den grundläggande förutsättningen för frihet, rättvisa och fred i världen är att man erkänner den värdighet som alla mänskliga varelser är födda med liksom också att man erkänner att de har samma omistliga rättigheter. Alla senare internationella dokument om mänskliga rättigheter deklarerar på nytt samma sanning, samtidigt som man erkänner och slår fast att de mänskliga rättigheterna har sin grund i människans inneboende värdighet och värde.

Deklarationen är tydlig: den erkänner de rättigheter som den förespråkar men delar inte ut några rättigheter eftersom de utgör en organisk del av människan och hennes värdighet. Därför kan ingen legitimt beröva någon annan människa, vem det vara månde, de mänskliga rättigheterna eftersom det skulle göra våld på hennes natur. Alla människor utan undantag har samma mänskliga värdighet. Av samma anledning är dessa rättigheter tillämpliga på varje stadium i livet och på varje politisk, social, ekonomisk och kulturell situation. Tillsammans formar de en helhet som entydigt syftar till att främja varje aspekt av det goda båda för den enskilda människan och för samhället.

De mänskliga rättigheterna grupperas traditionellt i två stora kategorier. I den ena ingår medborgarrättigheter och politiska rättigheter, i den andra ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Båda kategorierna garanteras av internationella avtal fastän i olika hög grad. Alla mänskliga rättigheter hänger nära samman eftersom de uttrycker olika dimensioner av ett enda subjekt, nämligen människan. Att man helhjärtat främjar varje slag av mänskliga rättigheter är den sanna garantin för att varje individs rättigheter respekteras fullt ut.

De mänskliga rättigheterna är universella och kan inte delas upp. Att man försvarar den tesen är av största vikt för att man ska kunna bygga upp ett fredligt samhälle och för att man på ett övergripande sätt ska kunna utveckla individer, folk och nationer. Att man fastslår att de mänskliga rättigheterna är universella och inte kan delas upp betyder inte att man utesluter legitima kulturella och politiska skillnader i utövandet av de mänskliga rättigheterna, under förutsättning att alla nivåer av mänskliga rättigheter som deklarationen innehåller respekteras i varje enskilt fall.

I ljuset av dessa fundamentala förutsättningar skulle jag nu vilja identifiera vissa specifika rättigheter som verkar vara särskilt utsatta för mer eller mindre öppna kränkningar.

Den grundläggande rätten till liv

Den första av dessa rättigheter är den grundläggande rätten till liv. Människolivet är heligt och okränkbart från konceptionen till dess naturliga slut. ”Du ska inte döda” är den gudomliga befallning bortom vilken det aldrig är tillåtet att gå. ”Det avsiktliga beslutet att beröva en oskyldig människa livet är alltid moraliskt ont.”

Rätten till liv är okränkbar. Detta innebär ett positivt val, att välja livet. En utveckling mot en kultur av det slaget innefattar alla livets omständigheter och innebär en garant för mänsklig värdighet i alla lägen. En äkta livskultur garanterar den ofödde rätten att födas liksom den på samma sätt skyddar nyfödda speciellt flickor från barnamord. På samma sätt ger en sådan kultur de handikappade en försäkran om att de kan utveckla sin kapacitet så mycket det går. Den svarar för att sjuka och gamla får adekvat vård.

De senaste rönen inom genetisk forskning visar på en djupt oroande utmaning. För att den vetenskapliga forskningen på det här området ska kunna bli till gagn för människan måste den i varje stadium åtföljas av noggrann etisk reflektion som kan frambringa adekvata lagnormer som bevarar människolivets integritet. Livet kan aldrig degraderas till tingens nivå.

Väljer man livet innebär det att man förkastar varje form av våld: det våld som utgörs av fattigdom och hunger, vilket plågar så många människor; det våld som väpnad konflikt för med sig; våldet i kriminell handel med droger och vapen; det våld som uttrycker sig i besinningslös skada på miljön. I varje omständighet måste rätten till liv gynnas och säkras med lämpliga garantier i lagar och politik, för inget brott mot rätten till liv eller en enda människas värde är någonsin betydelselöst.

Religionsfriheten, de mänskliga rättigheternas centrum och hjärta

Religionen uttrycker människans djupaste längtan. Den formar människors världsbild och påverkar deras relationer med andra: i grunden erbjuder religionen svaret på frågan om livets sanna mening, både på det personliga och det gemensamma planet. Religionsfriheten utgör därför själva hjärtat av de mänskliga rättigheterna. Den är så till den grad okränkbar att individer måste tillerkännas rätten att till och med byta religion, om deras samvete manar dem därtill. Människor måste följa sitt samvete under alla omständigheter och kan inte tvingas att handla emot det. Av just den anledningen kan ingen tvingas att anta en viss religion hurdana omständigheterna eller skälen än ser ut.

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna erkänner att religionsfriheten innefattar människors rätt att manifestera sin personliga tro både individuellt och tillsammans med andra, offentligt och privat. Trots detta finns det fortfarande idag platser där rätten att samlas till gudstjänst antingen inte erkänns eller begränsas till medlemmar av en enda religion. Denna allvarliga kränkning av en av människans fundamentala rättigheter är en källa till ett kolossalt lidande för de troende. När en stat ger en religion en viss status får det inte vara på bekostnad av andra religioner. Ändå känner alla till att det finns länder där individer, familjer och hela grupper diskrimineras och marginaliseras på grund av sin religiösa tro.

Vi bör heller inte förtiga ett annat problem som har en indirekt koppling till religionsfriheten. Det händer då och då att en ökande spänning uppstår mellan samhällen eller folk av olika religiös övertygelse och kultur, vilket leder till våldsam konflikt, eftersom det är så starka känslor involverade. Att ta till våld i trons namn är en förvrängning av vad alla de stora religionerna lär ut. Jag upprepar här om igen vad många religiösa gestalter så ofta har upprepat: Man kan aldrig hävda att utövandet av våld kan rättfärdigas av tron. Inte heller kan våld leda till att en äkta religiös känsla kan växa till.

Rätten till delaktighet i samhället

Alla medborgare har rätt att delta i samhällslivet: den övertygelsen är idag allmänt utbredd. Men den rätten saknar betydelse när den demokratiska processen bryts ned på grund av korruption och favoritsystem, något som inte bara hindrar människor från att legitimt delta i maktutövningen utan också hindrar dem från att få del av samhällets tillgångar och tjänster, som alla har rätt till. Till och med val kan manipuleras för att vissa partier eller människor ska avgå med segern.

Detta är en skymf mot demokratin och får allvarliga konsekvenser, eftersom medborgarna inte bara har rätt utan också ett ansvar att delta i samhällslivet: När de förhindras att utöva sitt ansvar förlorar de hoppet om att kunna spela någon faktisk roll. De faller in i en attityd präglad av passiv likgiltighet. Att utveckla ett sunt demokratiskt system blir då praktiskt taget omöjligt.

På senaste tiden har olika mått vidtagits för att lagliga val ska kunna hållas i stater som kämpar för att övergå från ett totalitärt styrelsesätt till ett demokratiskt. Hur nyttiga och verksamma dessa åtgärder än kan vara i nödsituationer, kan sådana initiativ inte dispensera från ansträngningar att skapa en bas av gemensamma övertygelser hos invånarna. Tack vare en sådan bas skulle manipuleringen av den demokratiska processen kunna förkastas en gång för alla.

I den internationella gemenskapens sammanhang har länder och folk rätt att delta i de beslut som ofta förändrar deras liv i grunden. De tekniska detaljerna av en del ekonomiska problem gör att det uppstår en tendens att avgränsa diskussionen till begränsade grupper, med påföljd att det finns risk för att politisk och ekonomisk makt koncentreras till ett litet antal regeringar och speciella intressegrupper. Strävandena efter det nationella och internationella gemensamma bästa kräver att man till och med i den ekonomiska sfären verksamt beaktar alla människors rätt att delta i de beslut som påverkar dem.

En särskilt allvarlig form av diskriminering

En av de mest tragiska formerna av diskriminering sker när etniska grupper och nationella minoriteter förnekas den fundamentala rättigheten att existera som sådana. Detta gör man genom att förtrycka dem eller brutalt tvinga dem att flytta, eller genom att försöka försvaga deras etniska identitet i en sådan grad att de inte längre kan urskiljas som grupp. Kan vi förbli tysta inför sådana allvarliga brott mot mänskligheten? Ingen ansträngning kan anses för stor när det handlar om att göra slut på missbruk av den arten, missbruk som är kränkningar av den mänskliga värdigheten.

Det finns en växande vilja bland olika stater att erkänna sitt ansvar att skydda offren för sådana brott och att förhindra övergrepp. Ett positivt tecken på den utvecklingen är ett initiativ från Förena Nationernas diplomatiska konferens: Den godkände uttryckligen stadgarna för en internationell brottsdomstol, vars uppgift kommer att bli att fastställa skuld och straffa dem som bär ansvaret för olika brott: folkmord, brott mot mänskligheten, krig och aggression. Om denna nya institution bygger på en sund laglig grund skulle den successivt kunna bidra till att garantera det faktiska skyddet av de mänskliga rättigheterna också på en världsvid skala.

Rätten till självförverkligande

Varje människa har medfödda talanger som ligger och väntar på att få utvecklas. Vad som här står på spel är det fulla förverkligandet av den egna personen och hennes anpassning till sin sociala omgivning. För att så ska ske, är det nödvändigt att framför allt ge dem som just börjar sina liv en adekvat utbildning: utbildning är en förutsättning för att det ska gå bra för dem senare i livet.

Hur kan vi, utifrån det perspektivet undgå att bli bekymrade när vi ser att utbildningsmöjligheter i somliga av de fattigaste områdena i världen faktiskt minskar, speciellt när det gäller grundnivån? Detta beror ibland på den ekonomiska situationen i ett visst land, som gör att lärarna inte kan få en ordentlig lön. I andra fall verkar det finnas pengar för prestigeprojekt och för högre utbildning men inte för grundutbildning. När utbildningsmöjligheterna är begränsade, speciellt för unga flickor, uppstår med all säkerhet diskriminerande strukturer som styr samhällets övergripande utveckling åt fel håll. Världen skulle bli delad utifrån ett nytt kriterium: å ena sidan stater och individer med avancerad teknologi; å andra sidan länder och folk med synnerligen begränsad kunskap och förmåga. Som man lätt kan gissa skulle detta endast förstärka den redan akuta bristen på jämlikhet som finns inte bara mellan stater utan också inom dem. I utvecklingsländerna måste utbildning och yrkesutbildning vara av högsta angelägenhetsgrad precis som förnyelseprogrammen för städer och landsbygd hos mer ekonomiskt utvecklade folk.

En annan fundamental rättighet är rätten till arbete. Av den beror det om man kan uppnå en hygglig levnadsstandard. Hur ska folk annars få mat, kläder, ett hem, hälsovård och många andra nödvändigheter i livet? Bristen på arbete är emellertid ett allvarligt problem idag: talrika människor i många delar av världen har fastnat i arbetslöshetens förödande verklighet. Det är en trängande nödvändighet att var och en och framför allt de som har ekonomisk och politisk makt gör allt för att lösa denna svåra situation. Nödåtgärder, hur nödvändiga de än är, är inte tillräckligt när det gäller arbetslöshet, sjukdom, eller liknande omständigheter som ligger bortom individens kontroll. Man måste också göra de fattiga i stånd att ta ansvar för sin egen utkomst och befria dem från ett system med förnedrande hjälpprogram.

Solidariteten gör globala framsteg

Den snabba utvecklingen mot en globalisering av ekonomiska och finansiella system illustrerar också vilket brådskande behov det finns av att fastslå vem som tar ansvaret för att garantera det gemensamma goda på en global nivå och att ekonomiska och sociala rättigheter tillgodoses. Den fria marknaden kan inte själv åstadkomma detta för det finns de facto många mänskliga behov som inte har någon plats i marknaden. ”Det finns någonting som tillkommer människan, genom det blotta faktum att hon är människa och har en så stor värdighet. Detta är av större vikt än logiken om ett rättmätigt utbyte av varor och de lagliga former som hänger samman med utbytet” (Centesimus annus).

Effekterna av de ekonomiska och finansiella kriserna nyligen har haft svåra konsekvenser för otaliga människor, som hamnat i extrem fattigdom. Många av dem hade just nått ett utgångsläge som tillät dem att se framtiden an med tillförsikt. Utan egen förskyllan har de sett dessa förhoppningar obarmhärtigt grusade, med tragiska konsekvenser både för dem och deras barn. Och hur skulle vi kunna ignorera effekterna av fluktuationerna på finansmarknaderna? Vi är i oerhört starkt behov av en ny syn på globala framsteg, framsteg i solidaritet, vilket innefattar en övergripande och stadig utveckling av samhället så att alla människor kan komma till insikt om vilken förmåga de har.

I detta sammanhang vädjar jag enträget till alla dem som har ansvar för ekonomiska relationer på världsnivå. Jag ber dem att göra en allvarlig ansträngning att finna en lösning till det skrämmande problemet med de fattigaste ländernas skulder till andra länder i världen. Jag vädjar till alla som är inbegripna i detta problem, speciellt de rikare länderna att de ska ge det stöd som behövs för att ett sådant initiativ ska ha full framgång. Nu inför år 2000 är en omedelbar och kraftfull ansträngning av nöden för att största möjliga antal länder ska kunna lösgöra sig från en situation som för närvarande är olidlig. Om dialogen mellan de inblandade institutionerna uppbärs av en uppriktig vilja att nå fram till en överenskommelse, så är jag säker på att dialogen kan leda fram till en tillfredsställande och definitiv lösning. På det sättet kan en varaktig utveckling bli möjlig för de länder som har de största svårigheterna och det millennium som vi nu har framför oss bli en tid av förnyat hopp för dem.

Ansvar för miljön

Främjandet av den mänskliga värdigheten hänger ihop med rätten till en frisk miljö, eftersom den senare klart belyser dynamiken mellan individ och samhälle. En stomme av internationella, regionala och nationella normer beträffande miljön håller gradvis på att ge denna rättighet en juridisk form. Men enbart juridiska åtgärder är inte nog. Faran för allvarlig skada på land och hav, klimat, flora och fauna, kräver en djup förändring i den moderna civilisationens typiska livsstil, byggd på konsumtion, speciellt då i de rikare länderna. Inte heller bör vi underskatta en annan risk även om den är mindre drastisk: folk som lever i fattigdom på landsbygden kan av nödtvång drivas att bortom rimliga gränser exploatera det lilla land de har till sitt förfogande. Man måste uppmuntra speciell utbildning ägnad att lära dem hur man ska bringa jämvikt mellan åkerbruket och respekt för miljön.

Både nuet och framtiden i världen är beroende av att vi bevarar skapelsen eftersom det finns ett så det oändligt starkt beroendeförhållande mellan människan och hennes miljö. Att sätta mänskligt välbefinnande i centrum för omsorgen om miljön är faktiskt det säkraste sättet att bevara skapelsen; detta stimulerar individen att ta ansvar för naturens rikedomar och se till att tillgångarna används på ett klokt sätt.

Rätten till fred

När man driver rätten till fred tryggar man samtidigt respekten för alla de andra rättigheterna eftersom fred ger människor mod att bygga ett samhälle där maktstrukturer ger vika för samarbetsstrukturer där det allmänna bästa är målet. Nutidens historia visar klart att om man griper till våld för att lösa politiska och sociala problem misslyckas det. Krig förstör, det bygger inte upp. Krig försvagar samhällets moraliska fundament och skapar ytterligare splittring och långvariga spänningar. Och ändå fortsätter nyheterna att tala om krig och väpnade konflikter och om dess oräkneliga offer. Hur ofta har inte jag och mina företrädare manat till ett slut på dessa vidrigheter! Jag ska fortsätta att göra det tills man har förstått att kriget är ett nederlag för all sann humanism.

Gud vare tack så har man i somliga områden vidtagit åtgärder för att befästa freden. Man måste verkligen berömma de modiga politiska ledare som är beslutna att fortsätta med förhandlingar till och med när situationen verkar omöjlig. Men samtidigt kan vi inte låta bli att fördöma de massakrer som fortfarande äger rum i andra områden där hela folk rycks upp med rötterna från sitt land och där hem och skördar förstörs. Med alla otaliga offer i tankarna uppmanar jag världens ledare och människor av god vilja att komma till deras undsättning som hamnat i grymma konflikter, ibland drivna av yttre ekonomiska intressen, och att hjälpa dem att bilägga dessa konflikter. Det gäller speciellt Afrika. Ett konkret steg i detta avseende vore förvisso att i grunden göra slut på vapensmugglingen till länder i krig och att stödja ledarna för dessa folk i deras sökande efter en dialogens väg. Dialogen är en väg värdig människan, den är vägen till fred.

Jag tänker med sorg på dem som bor och växer upp med kriget i bakgrunden, på dem som aldrig upplevt annat än krig och våld. De som överlever kommer under resten av livet att bära med sig ärren efter denna förskräckliga upplevelse. Och vad ska vi säga om barn som blir tvungna att kriga? Kan vi någonsin acceptera att liv som just är i begynnelseskedet ska förstöras på detta sätt? Eftersom de tränats att döda och ofta blivit tvungna att göra det kommer dessa barn med all säkerhet att få allvarliga problem när de senare ska anpassa sig till ett civilt samhälle. Deras utbildning avbryts och deras möjligheter att få arbete kvävs: vilket förfärligt arv de får för sin framtid. Barn behöver fred; de har rätt till fred.

När jag tänker på krigets barn vill jag ytterligare nämna de barn som blir offer för landminor och andra krigsanordningar. Trots att ansträngningar redan gjorts för att röja minfält ser vi nu en osannolik och omänsklig paradox: utan att ta hänsyn till regeringarnas och folkens klart uttryckta önskan att slutgiltigt avskaffa sådana lömska vapen, läggs minor fortfarande ut, till och med på platser som redan har rensats från minor.

Frön till krig sprids också med den massiva och okontrollerade ökningen av små och lätta vapen, som tycks passera fritt från ett konfliktområde till ett annat, vilket för med sig ett ökande våld längs vägen. Regeringar måste vidta lämpliga mått och steg för att kontrollera produktion, försäljning, import och export av dessa dödsinstrument. Endast så kan det bli möjligt att effektivt och slutgiltigt ta itu med problemet med den massiva illegala vapensmugglingen.

En kultur av mänskliga rättigheter, allas ansvar

Det är inte läge att diskutera ämnet mera fullständigt här. Men jag skulle emellertid vilja betona att ingen mänsklig rättighet är säker om vi inte engagerar oss för att bevara dem alla. När någon fundamental rättighet kränks och det accepteras utan någon reaktion då är alla andra rättigheter i farozonen. Det är därför oundgängligt att det finns ett globalt sätt att närma sig ämnet mänskliga rättigheter och ett allvarligt åtagande att försvara dem. Endast när en kultur av mänskliga rättigheter som respekterar olika traditioner blir en integrerad del av mänsklighetens moraliska arv kommer vi att kunna se framtiden an med lugn förtröstan.

Hur skulle det kunna uppstå krig om varje mänsklig rättighet respekterades? Ett fullständigt iakttagande av mänskliga rättigheter är den säkraste vägen att etablera stabila relationer mellan stater. En kultur av mänskliga rättigheter kan inte vara annat än en fredskultur. Varje brott mot de mänskliga rättigheterna ger grogrund till en möjlig konflikt. Min vördade företrädare, Guds tjänare Pius XII, ställde vid slutet av Andra världskriget följande fråga: ”Om ett folk med våld krossas till döds, vem vågar då lova resten av världen trygghet och varaktig fred?”

Främjandet av en kultur av mänskliga rättigheter som engagerar människors samveten kräver att alla sektorer i samhället arbetar tillsammans. Jag skulle speciellt vilja nämna massmedias roll som är så viktig när det gäller att forma en folkopinion och följaktligen att påverka människors handlingssätt.

Liksom vi inte kan förneka massmedias ansvar i de fall där de mänskliga rättigheterna kränkts på grund av att media på vilket sätt det vara månde har hyllat våldet, så är det rätt att ge media äran av fina initiativ till dialog och solidaritet som kommit till stånd på grund av att media insisterat på att främja ömsesidig förståelse och fred.

En tid för beslut, en tid för hopp

Det nya millenniet är nära och att det närmar sig har fyllt mångas hjärtan med hopp om en mer rättvis och vänskaplig värld. Detta är en längtan som kan och faktiskt måste bli verklighet! Det är i detta sammanhang som jag nu vänder mig till er kära bröder och systrar i Kristus i hela världen, som tar Evangeliet som mönster för era liv: Bli förespråkare för människans värdighet! Tron lär oss att varje människa har skapats till Guds avbild och likhet. Till och med när människan vägrar att ta emot den himmelske Faderns kärlek förblir hans kärlek fast: han är kärlek utan gräns. Han sände sin son Jesus för att återlösa varje individ och återupprätta vars och ens fulla mänskliga värdighet. Hur kan vi låta bli att bry oss om någon enda människa, när vi är medvetna om detta? Vi måste snarare känna igen Kristus i de fattigaste och mest marginaliserade, dem som Eukaristin – som är en gemenskap i Kristi kropp och blod, som utgjutits för oss – förpliktigar oss att tjäna. I liknelsen med den rike mannen, som för alltid blivit utan namn, och den fattige vid namn Lasaros finns en stark kontrast mellan den okänslige rike mannen och den fattige i behov av allt. Liknelsen visar tydligt att Gud är på Lasaros sida. Vi måste också stå på samma sida. Det tredje och sista förberedelseåret inför jubileet präglas av en andlig pilgrimsfärd till Faderns hus: alla är inbjudna att gå den sanna omvändelsens väg, vilket innebär att man förkastar det onda och gör ett positivt val av det goda. På tröskeln till år 2000 är det vår plikt att förnya vårt engagemang för de fattigas och de marginaliserades värdighet och att på ett påtagligt sätt erkänna deras rättigheter som inte har några rättigheter. Låt oss höja rösten i deras namn genom att fullt ut leva den sändning som Kristus anförtrodde sina lärjungar! Detta är andan i det nära förestående jubileet.

Jesus lärde oss att kalla Gud ”Fader”, Abba, och uppenbarade på så sätt för oss djupet i vår relation med honom. Oändlig och evig är hans kärlek till varje människa och för hela mänskligheten. Guds ord i profeten Jesajas bok (49:15–16) talar uttrycksfullt om detta: ”Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle jag dock inte glömma dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig. ”

Låt oss acceptera inbjudan att vara delaktiga i Guds kärlek! I den finns förklaringen till att man ska respektera varje kvinnas och mans rättigheter. Gryningen till det nya millenniet kommer då att finna oss mer redo att bygga fred tillsammans.
Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom