Den antropiska principen – kan naturvetenskapen fö

Man tror sig ofta se en motsättning mellan religion och naturvetenskap, uppfattar dem som olja och vatten. Naturvetenskapens rationella inställning får många att reagera mot det okända i religionens världsbilder. Visst har naturvetenskapens framsteg bidragit till människors minskade religiösa engagemang. Från den andra sidan, naturvetenskapens rationalitet verkar skrämmande. Detta tillsammans med en oro för vart tekniken kan föra oss är nog en orsak att många tar avstånd och drivs mot fundamentalistiska sekter eller till nyandlighetens irrationalitet. Dock, vetenskapsmän själva är sällan religionsfientliga, världsfrånvända materialister. De engagerar sig ofta starkt i allmänmänskliga frågor, och många har en stark religiös tro. Kan det vara så att religion och vetenskap trots allt behöver varandra?

Naturvetenskapen har övertagit den förklaringsroll religionen hade i ett tidigt skede. Att förklara varför saker är som de är. Där har naturvetenskapen numera kommit mycket långt. Det verkar inte längre finnas något behov för hypotesen om en Gud för att citera fransmannen Laplaces berömda yttrande till Napoleon. Eller?

Religionen kan inte bortse från naturvetenskapens framsteg. Frågor om världens uppkomst och utveckling, varför allt är som det är, är centrala i religionen men frågor som numera hör hemma inom naturvetenskapen.

Hur är det åt andra hållet: kan naturvetenskapen bortse från religionen? Den frågan är mer osäker och till stor del beroende på personliga åsikter. Många svarar idag klart ja, men det finns andra röster också. Kanske behöver människan religionen och kanske behövs tanken på en högre makt för att fullständiga vetenskapen. Flera troende forskare har sagt sådant som att förstå naturens lagar, det är att komma närmare Gud. Många har nu och i det förflutna sett naturens speciella grundlagar som ett bevis på Guds existens. Kanske har religionen fortfarande en del att ge tillbaka.

I dagens avkristnade samhälle kan många förledas att tro att naturvetenskapen utvecklats i konflikt med religionen. Visst har det funnits vetenskapsfientliga åsikter bland en del kristna grupper. Visst har kyrkan, delvis klart berättigat, sett vetenskapen som ett hot mot deras trossatser, men vi kommer inte ifrån att den moderna naturvetenskapen utvecklats av personer som Kepler, Newton, Leibniz, som alla var starkt troende och såg vetenskapen som bevis på Guds skapande kraft. Jag vill till och med påstå att medeltidens teologiska diskussioner, där man ofta från logiska utgångspunkter diskuterade Gud och Guds natur, var en viktig förutsättning för den moderna naturvetenskapen.

Naturvetenskapen har inte svar på allt. Man kan hävda att i princip skall den endast ge svar på sådant som direkt kan observeras, och som det finns möjligheter att testa. Här finns olika åsikter. Det finns en del vetenskapsmän som tror att det kommer att bli möjligt att ge svar på allt, också på sådana frågor som varför naturlagarna är sådana de är. Många (inklusive jag själv) tvivlar på att sådana frågor verkligen kan besvaras inom en renodlad naturvetenskap. Här kan kanske religionen komma in.

Den naturvetenskapliga världsbilden kan verka skrämmande med sin hårda lagbundenhet där allt reduceras ner till grundläggande naturlagar som också tycks styra livgivande processer. Skrämmande är också de oerhörda perspektiven, myllret av människor och liv på jorden, som dock endast är en liten fläck i en ofantlig rymd som har existerat i en ofantlig lång tid. Liv har funnits på jorden i fyra tusen miljoner år, en ofattbar tidsrymd jämfört med några tusen år som vi kan överblicka i människans historia. Är det så att människor bara är något tillfälligt i en ynklig liten plats i detta ofattbara? Kan vi tänka oss en värld utan liv?

Jag själv och många med mig fascineras inför naturen, och det faktum att ganska enkla naturlagar med en enkel beskrivning i botten kan leda fram till den oerhörda mångfald vi ser bevis på. Är dessa naturlagar bevis på något som är större än oss? Så har många ansett. Kanske världen i sin ofattbara utsträckning är gjord för att utveckla liv? Kan de ofantliga tidsrymder under vilka universum redan existerat vara en förberedelse från en högre makt för att frambringa människor? Den åsikten finns. Man kan tycka sig se bevis på det genom iakttagelser att naturlagarna och storheter förknippade med dessa måste vara mycket speciella för att världen skall kunna utvecklas så som skett, och för att livsprocesser skall kunna uppstå. Det är grundidén bakom vad som kallas den antropiska principen, och det är detta vi skall ta upp i denna artikel. Vad är dessa speciella villkor och vad kan man dra för slutsatser från dem?

Jag kommer här att ge en objektiv presentation av dessa frågor som utgår från grundläggande, naturvetenskapliga processer. Medan de följande avsnitten ger obestridliga fakta, är de slutsatser som man kan dra från dessa inte lika självklara. Här finns olika åsikter, och jag kommer också att presentera de mest extrema, som ganska få är villiga att acceptera. Det skall sägas med en gång att det är åsikter som jag själv inte delar, och som jag ser på både med viss förskräckelse men också fascination. Hur man än ser det, leder det till frågor som inte diskuteras så mycket, men borde vara viktiga: Vad är vår roll? Vad är människans framtid i kosmologiskt perspektiv? Kommer människan bara att finnas ett kort ögonblick i Universum och finns det då någon mening med allting? Eller kommer livet att fortleva, och vad finns för förutsättningar för det?

Big Bang-scenariot

Enligt modern uppfattning bildades (skapades) universum i en utvidgning från en ofantligt koncentrerad punkt då både tid och rum bildades. Det fanns inget före Big Bang och ingen tid i vår mening, något som är svårt att förstå. En del moderna teorier utgår från en helt annan typ av värld, helt olika vår värld, omöjlig att begripa, med kanske 10 dimensioner, enormt komprimerad från vårt utgångspunkt. Vårt universum skall ha startat som en bubbla i den världen, en bubbla som exploderade och gav våra tre rumsriktningar och vårt tidsbegrepp med dess riktning.

Enligt detta började allt enormt komprimerat och med enormt hög energitäthet. Det beskrivs oftast som en enormt hög temperatur. Hela tiden utvidgas universum och samtidigt sjunker temperaturen. Från början var temperaturen för hög för att någon materia av det slag vi har idag skulle kunna bildas. Grundläggande partiklar som sätter samman materian stabiliserades så småningom, men några atomer kunde inte bildas förrän universum svalnat under några hundratusen år. Mycket som skedde under de första minuterna gav spår som vi kan se idag. En rest av Big Bang är att rymden är fylld av strålning av mikrovågskaraktär, som man kan ”se” med lämpliga antenner. Vad vi strax kommer att ta upp mer i detalj är att under de första minuterna bildades enkla atomkärnor, speciellt tunga väte- och heliumkärnor. De gav förutsättningar för vidare kärnreaktioner i stjärnor, vars uppbyggnad dröjde miljontals år.

Det stora och det lilla

Något som fascinerar men också skrämmer är den ofantliga skalan i rum och tid och tider från det mycket lilla i atomernas värld till avstånden i rymden och tidsrymderna för universums utveckling. Mot rymden känner vi oss alla små. Ändå är det mesta där bara tomrum, mörk rymd med enstaka atomer. Åt andra hållet, finns atomernas speciella värld.

När man jämför de största dimensionerna med de minsta kommer man till enormt stora tal. Det häpnadsväckande är att när man gör olika sådana jämförelser får man resultat som ligger förvånansvärt nära varandra, trots att man inte har någon anledning att finna några samband.

Jämför vi storleken på det universum som är möjligt att se, med det minsta vi har tillgång till, en proton, får vi som kvot ett tal med 41 siffror. Det är ofattbart stort, men så har vi fått fram det genom att jämföra två egenskaper som redan de är associerade med ofattbara dimensioner.

En för oss påtaglig kraft är gravitationskraften, som påverkar universum i stort. Den håller Jorden kvar i dess bana runt Solen och oss kvar på jordytan. En annan sorts kraft är den elektriska som verkar mellan elektriskt laddade partiklar. Vi möter elektriska krafter i många situationer, men de är ofta inte så påtagliga eftersom all materia har ungefär lika många positivt som negativt laddade partiklar. Därigenom kompenserar de varandra.

Gravitationskrafterna drar alltid föremål mot varandra och blir aldrig kompenserade. De är viktiga för stora massor, men i atomernas värld är de enormt mycket mindre än de elektriska krafterna, som där inte kompenseras. Atomer hålls ihop av elektriska krafter. Vi kan beräkna hur mycket starkare den elektriska kraften är än gravitationskraften mellan en elektron och en proton i en atom, och det ger en kvot med 39 siffror.

Denna kvot mellan krafter är något, men inte mycket mindre än kvoten mellan universums och protonernas storlekar. Det har varit en källa till förvåning att dessa tal ligger så nära varandra. Universums storlek jämfört med en pytteliten proton i en atomkärna verkar vara relaterat till jämförelsen mellan styrkan av gravitationskrafterna som påverkar universum i stort och de elektriska krafter som är de viktigaste inom en atom.

Det finns andra sådana jämförelser som ger likartade tal. Om man uppskattar mängden protoner och neutroner (partiklarna i atomkärnor) i det synliga universum får man ett ännu större tal med 78 siffror. Men det är dubbla antalet siffror i kvoten mellan krafterna (78 = 39+39) och verkar vara relaterat till de andra kvoterna.

Finns det någon förklaring till dessa tal? Skulle de kunna vara helt skilda från varandra? Något helt oantastligt finns inte, men det sätt man försöker tolka detta är att universums ålder (och därmed storleken på det synliga universum) och dess täthet i stora, nästan tomma rymder är just vad som måste vara, för att brinnande stjärnor med planetsystem med möjlighet för liv skall uppkomma och utvecklas. Det är nödvändigt för oss att det har funnits några generationer stjärnor som har brunnit och exploderat som supernovor för att skapa de grundämnen som är nödvändiga för livet.

Det verkar som om universums materietäthet är väl anpassad att ge en utveckling mot galaxer, stjärnor och andra himlakroppar som finns i vårt universum. Det fordrar inte bara en viss täthet, det fordrar också att denna täthet från början var mycket likformigt fördelad med små avvikelser från fullständig homogenitet. Avvikelserna var små men viktiga. Hade universum varit fullständigt homogent, hade det så förblivit och inga galaxer och stjärnor hade kunnat bildats. Detsamma skulle ha varit fallet om tätheten var klart mindre än vad som gäller.

Om tätheten hade varit klart högre eller mer inhomogen hade universum i ett tidigt stadium dragit ihop sig, och stjärnor skulle aldrig haft tid att utvecklas.

Allt tyder på att universums ursprungstillstånd måste ha uppfyllt mycket speciella krav på täthet och avvikelse från fullständig homogenitet.

Hur atomkärnor har bildats

Atomer består ju av en kompakt atomkärna omgiven av elektroner, och atomkärnorna i sin tur av positivt laddade protoner och neutrala neutroner. Ett visst grundämne karakteriseras av antalet protoner. (I en atom är det lika med antalet elektroner.) Atomkärnorna är väl sammanhållna och förändras endast vid kraftiga kärnreaktioner.

I atomkärnornas värld verkar två sorters krafter utöver de nämnda, gravitationen och den elektriska. Dessa verkar bara inom små avstånd i de små atomkärnorna. De är av mycket olika karaktär och kallas helt enkelt den starka och den svaga kärnkraften. Den starka kraften håller samman atomkärnorna. Den är (inom atomkärnornas avstånd) den starkaste av alla krafter. Den påverkar bara vissa slag av partiklar, speciellt de protoner och neutroner som bygger upp atomkärnorna. (Den verkar inte på elektroner, och det är nödvändigt för att kunna bilda atomer och för att inte allt skall bindas samman i atomkärnor.) Den svaga kraften är mer speciell och kommer till uttryck framförallt i vissa kärnreaktioner. Den påverkar även elektroner, och spelar en roll i vissa kärnsönderfall, där elektroner avges som b-strålning. Den svaga kraften gör att fria neutroner inte är stabila utan övergår till protoner och elektroner.

Nå, låt oss då diskutera hur atomkärnor byggs upp. Det enklaste grundämnet är väte, som i sin vanligaste form har en atomkärna som bara är en enda proton. Tungt väte (deuterium) har en atomkärna med en proton och en neutron. (Det är ju antalet protoner som bestämmer vad det är för grundämne.) Det näst enklaste ämnet är helium, där den vanligaste formen har två protoner och två neutroner. En annan heliumform har en neutron och två protoner.

Alla ämnen förutom väte har ett antal protoner i atomkärnan. De har samma positiva laddning och repellerar varandra genom elektriska krafter. För att ändå binda ihop atomkärnorna krävs att den starka kärnkraften är starkare än den elektriska.

Det är flera faktorer som bestämmer hur en atomkärna binds ihop. Är det för många positivt laddade protoner i förhållande till antalet neutroner, blir de elektriska krafterna för starka, och atomkärnan kan inte hålla ihop. Finns det för många neutroner kommer den svaga kraften in: neutroner sönderfaller och bildar protoner och elektroner, där de sistnämnda avges som b-strålning. Kvarvarande neutroner hindrar att de elektriska krafterna blir för starka.

Förhållandet mellan olika krafter är alltså viktigt för atomkärnornas stabilitet. Två protoner kan inte bindas ihop till en atomkärna. Den elektriska repulsionen är för stark för att kompenseras av kärnkraften. Beräkningar visar dessutom att om kärnkraften varit aningen svagare skulle inte heller protoner och neutroner bindas samman i tunga vätekärnor. Det här är viktigt. Hade två protoner kunnat bindas i en kärna skulle nästan allt väte i universum ha bildat sådana kärnor. Vad som sedan kunnat ske, är inte klart, men det skulle ha blivit något helt annat än vår värld. Hade inte tungt väte kunnat bildas, ja då hade antagligen inga andra atomkärnor kunnat bildas. Det hela skulle ha bildat en livlös värld utan lysande stjärnor och möjlighet till liv.

Enligt den bild man har för universums tillblivelse bildades merparten av tungt väte och helium i universum i ett mycket tidigt skede, ett par minuter efter den stora smällen. Då var tätheten tillräckligt stor och temperaturen tillräckligt hög för att kärnreaktioner skulle kunna ske. Fria neutroner som bildats i de första skedena fanns fortfarande kvar. Dessa ämnen är viktiga för vidare kärnreaktioner i stjärnorna. Senare fanns inga möjligheter för sådana processer i universums rymder.

Först sedan allt svalnat under någon miljon år bildades atomer. Gravitationskrafterna var tillräckligt effektiva att samla materia i koncentrerade områden, som så småningom bildade de första lysande himlakropparna och de första stjärnorna.

I stjärnornas inre är täthet och temperatur tillräckligt höga för att kärnreaktioner skall äga rum. Det är de som gör att stjärnornas lyser. Då bildas också ämnen som är tyngre än väte och helium. Sådana ämnen sprids ut i rymden, speciellt efter supernova-explosioner, och de bidrar senare till uppbyggnaden av nya stjärnor och planetsystem. Man vet en hel del om de processer genom vilka tyngre ämnen bildas i stjärnorna. De grundämnen som kommer omedelbart efter väte och helium i grundämnenas system – litium, beryllium och bor, har aldrig bildats i någon stor omfattning. Reaktionerna har gått vidare till tyngre ämnen.

Här börjar det spännande. För att bilda tyngre ämnen kan atomkärnor som (tungt) väte eller helium slås samman med andra atomkärnor. En heliumkärna består som jag sade av två protoner och två neutroner. Två av dessa kan slås samman och bilda en berylliumkärna med fyra protoner och fyra neutroner. I den är de elektriska krafterna något för starka och kärnan splittras tillbaka till två heliumkärnor efter en kort bråkdel av en sekund. Under sin korta livstid hinner berylliumkärnan fånga in ytterligare en heliumkärna och bilda en stabil kolkärna med sex protoner och neutroner. Om det inte rådde speciella omständigheter skulle en sådan process vara mycket osannolik. Få kolkärnor skulle hinna bildas. Problemet är att kärnorna har för höga energier för att lätt bindas till varandra. Här finns en enastående tillfällighet. Kolkärnan har ett speciellt ’upphöjt’ tillstånd som kompenserar den höga energin och fångar in beryllium- och heliumkärnorna.

Det här upphöjda tillståndet (kallat resonans) är ingen självklarhet utan en speciell konsekvens av samverkan mellan olika krafter. Om inte så hade varit fallet hade mycket lite kol kunnat bildas och kanske inga

tyngre ämnen överhuvudtaget. Och kol är ju en förutsättning för allt liv vi har på Jorden.

För att komma vidare kan sedan kol och helium slås samman och bilda syre. Här finns inget underlättande resonanstillstånd, men det är inte nödvändigt. Kol är stabilt och det kan ske tillräckligt med reaktioner som ger önskat resultat. Även här är subtila detaljer på rätt sida. Det finns ett resonanstillstånd även hos syre, men med egenskaper som inte underlättar reaktionen. Om det varit som för kol, ja då hade nästan allt kol bildat syre (och ytterligare tyngre ämnen). Kol som är ett så viktigt ämne hade då varit sällsynt.

Som sammanfattning: Naturlagarna och grundkrafternas styrka är sådana att tungt väte och helium lätt bildades tidigt. Två protoner kan inte bindas i en kärna. Om så hade varit fallet hade det antagligen inte funnits kvar något väte och världsalltets kemi hade varit annorlunda. De därnäst lättaste ämnena bildas inte så enkelt och är inte vanliga. Kärnornas vidare uppbyggnad passerar en flaskhals: En berylliumform som sönderfaller under kort tid kan under den tiden förenas med en heliumkärna och bilda kol tack vare ett speciellt resonanstillstånd hos kolkärnorna. Hela detta scenario kräver speciella villkor för naturlagarna. Hade berylliumkärnan varit stabil, skulle kol bildas i stor omfattning. Kärnreaktioner skulle gå mycket lättare, och stjärnor skulle brinna mycket mer intensivt under kortare tid. Det skulle antagligen inte ha funnits tid för utveckling av liv.

På detta sätt bildas just de ämnen som är allra viktigast för liv, nämligen kol, kväve och syre i stor omfattning. Dessa ämnen är efter väte och helium de vanligaste grundämnena i universum. Detta är inte en självklarhet: dessa ämnen har kunnat bildas i stor mängd därför att naturkonstanter har mycket speciella värden.

Det finns mer att säga om detta. Livet på Jorden är beroende av vatten med en rad mycket speciella egenskaper som gör dess samverkan med de biologiska molekylerna mycket fördelaktig. Vatten är en förening mellan väte och syre, de två vanligaste grundämnena i universum som bildar föreningar. Visst är det speciellt att de vanligaste ämnena också är de som är viktigast för livsprocesserna?

Svaga antropiska principen

Vi ser alltså att förutsättningarna för uppkomst av stjärnsystem och möjligheten att bilda ämnen som är nödvändiga för livet fordrar att universum startade i ett speciellt tillstånd och att de fundamentala storheter som styr vad som sker i grundläggande processer har mycket speciella värden. Vi kan inte i dag säga varför de har dessa värden och inte ge en förklaring till varför universum startade i ett så speciellt tillstånd. Med andra värden skulle världen ha varit helt annorlunda.

Det finns ingen enhetlig syn på detta bland merparten av forskarna. Säger de något så blir det i stil med: javisst, eftersom nu liv har utvecklats så måste dessa ämnen ha kunnat bildas, och konstanterna måste ha dessa värden. Men vad är det för märkvärdigt med det?

En uppfattning är att det verkligen finns/har funnits/kommer att finnas (tempus är irrelevant här) andra världar med andra naturkonstanter. Det finns flera förslag om detta.

En bild som accepteras alltmer är att vår värld med dess tre rumsdimensioner har uppstått genom en enorm expansion av ett område, en bubbla i en helt annan typ av värld, mycket mer sammanpressad än vår och också beskriven med många fler dimensioner. Man kan inte tala om vår tid och våra rumsdimensioner i den världen, det är något som bildades vid expansionen, Big Bang. Olika typer av världar kan ha bildats i den världen genom olika expanderande bubblor, och i dessa kan naturkonstanterna ha haft andra värden. Vår värld är det universum vi finns i med möjlighet till utveckling av liv.

Liv kan naturligtvis bara uppstå i en värld där förutsättningarna finns. Eftersom vi finns här måste förutsättningarna vara på ett visst sätt. Det kan man säga vara innebörden i vad som kallas svaga antropiska principen. Det är obestridligt, men det är inte klart hur man skall gå vidare med detta. Man behöver naturligtvis inte fundera vidare. Det är på det viset, och kanske kan vi inte förklara varför.

Den som är prins har en kung till far och antagligen betydelsefulla förfäder. Kungen skaffar sig barn, och någon måste bli prins. Någon måste vinna högsta vinsten i ett lotteri. Det finns inget konstigt i det. Vår värld hade rätt naturkonstanter och speciella förutsättningar för att bilda stjärnor, grundämnen och liv. Det är i sig inget speciellt.

Denna form av antropiska principen ger visst förklaringsvärde. Är man prins måste ens far vara kung. Finns det liv grundat på kolföreningar, måste det ha funnits stjärnor där kol bildats. Det är kanske så långt man kan komma, och det är en sorts förklaring som många anser alltför förenklad. Man vill se något djupare varför det är på detta viset.

Just därför har en del velat ge starkare tolkningar.

Finns det ett syfte?

I den gamla aristoteliska vetenskapssynen spelade syftet, ändamålet en stor roll. Föremål rörde sig mot speciella mål. Renässansens förnyare utforskade naturen för att komma åt Guds mening. Leibniz utvecklade sina idéer om att vi befinner oss i den bästa av världar, något som kommer nära grundtankarna i de antropiska principerna.

Sådana synsätt har nästan helt försvunnit i modern naturvetenskap. De flesta troende vetenskapsmän med synpunkter om naturlagarna som innehållande en högre mening, håller inne med detta i vetenskapliga diskussioner. Någon gång dyker de upp i populärvetenskap och vid diskussioner över vanliga disciplingränser.

Visst kan man se dessa speciella förhållanden som vi sett på som ett Gudsbevis, även om det inte är oantastligt (vilket inget gudsbevis är). Kanske kan man som populärförfattaren Paul Davies tycka att fysiken ger en starkare väg till Gud än Bibeln.

Vad som jag tycker ligger närmast till hands, men som sällan diskuteras eller sägs rent ut är en panteistisk ståndpunkt: att identifiera naturlagarna eller någon grundläggande egenskap i naturen med Gud.

Det ger en Gud som finns i själva naturen, inte utanför världen (som den kristne Guden bör uppfattas), och som inte direkt ingriper i olika skeenden.

Många tänkare har under tiderna intagit en panteistisk ställning,

och den går tillbaka till den grekisk/hellenistiska traditionen. Spinoza, den spansk-judiske filosofen på 1600-talet, företrädde sådana idéer och blev för detta utesluten och bannlyst av sin judiska församling. Många moderna vetenskapsmän, kanske speciellt filosofiskt intresserade med en halvhjärtad inställning till kyrkan, har just tagit upp Spinozas idéer. Bland annat uttalade sig Albert Einstein klart för en panteistisk gudssyn, och som han kallar det ’kosmisk religion’.

Själv vet jag inte vad det hjälper att säga att Gud är naturlagarna. Det är ingen naturvetenskaplig förklaring, och det för oss knappast närmare någon Gud. Vad det kanske kan säga är att det visar att det finns någon mening med alltihop. Naturlagarna är Gudomliga, gjorda för att liv skall kunna utvecklas. Räcker det?

Nå, nu har en del dragit ännu vidare slutsatser. (Alla håller inte med.)

De starka principerna

En stark antropisk princip innebär att Universums ursprungliga tillstånd var speciellt och naturlagarna är som de är för att i något skede utveckla intelligent liv, för att vi skall finnas här, observera och fundera över fenomenen.

Före Kopernikus uppfattade man vår jord i världens centrum. Modern astronomi har förpassat människan till en planet i ett avlägset hörn av ett ofantligt universum. De antropiska tankegångarna rättar på sitt sätt till detta. Liv, och då speciellt vi människor sätts i centrum inte bara i världen utan också i tiden. Universums täthet med enorma tomma rymder är precis som det måste vara för att vi skall utvecklas. Den tid som varit fram till nu har varit nödvändig för att några generationer stjärnor skall ha lyst och bildat de grundämnen som är nödvändiga för livet. Allt har varit förberedelser för att vi skall kunna finnas här och observera världen.

Detta att observera universum är en viktig del av resonemangen. Som om meningen med världen och naturlagarna är att frambringa fysiker och astronomer. Det finns frågor här som få diskuterat annat än i science fiction-scenarier. Vad är människans framtid i geologiska och kosmologiska tidsperspektiv? Vi kan konstatera att Solen har mycket kvar att förbränna och kommer att lysa över Jorden länge till. Universum kommer att existera i fortsatta ofattbara tidsrymder. Om nu Universum är designat för att utveckla intelligenta människor, vad kommer att hända i fortsättningen? Inte kan väl det hela lämnas som det är. Naturligtvis inte, och sådana tankar har man formulerat i en slutlig antropisk princip: Intelligent tänkande måste uppkomma, och när det har uppkommit skall det inte dö ut.

Här fortsätter tankebanorna till science fiction-liknande scenarier, men de är allvarligt tänkta. Här finns genomtänkta idéer om hur människan så småningom konstruerar konstgjort liv, maskiner som kan tänka, fortplantas och utvecklas även under andra situationer än på jorden. De skall ge sig ut i Universum, kolonisera nya världar och leva kvar med nya typer av energikällor när solen och de stjärnor vi ser har brunnit ut.

Visst finns här ett budskap som man borde ta åt sig: människan är

mycket speciell och har uppkommit i ett speciellt universum. Man borde vara ödmjuk inför den tanken och förvalta denna kunskap. Men jag tycker också att det finns en något skrämmande ”övermänniskosyn” i det hela, där alla andra mänskliga problem borde stå åt sidan för vetenskapsmännens studier av universum och konstruktionen av konstgjort liv som kan kolonisera andra världar. Betyder det inte att ingenting är värt något utom det som gör det möjligt för intelligent liv att överleva? Det är inget jag tror särskilt många tar på allvar idag, men det är den sortens tankegångar som kan ge upphov till hysterisk sekterism.

Det står i kontrast mot en annan uppfattning från naturvetenskapen, där man ser människan, som visserligen ett mycket speciellt, men ändå ett djur bland andra djur, och där man känner en ödmjukhet till naturen och till vår jord.

Tiplers världsbild

Frank Tipler, en medförfattare till en bok The Anthropic Cosmological Principle som för cirka tio år sedan skapade ett stort intresse för dessa idéer, är kanske den som allra längst i sin bok. The Physics of Immortality utvecklat dessa idéer i en naturvetenskapligt grundad teologi. Det skall naturligtvis sägas från början att det inte är många som accepterar Tiplers idéer, men alla sådana här synvinklar väcker ett stort intresse.

Enligt Tipler utvecklas universum enligt fysikens lagar mot ett slutligt mål, som han kallar Omegapunkten, en term som tagits från den franske filosofen Teilhard de Chardin. Detta slutmål identifierar han med Gud. Utvecklingen bestäms alltså av målet, som också kan påverka skeendet. Det är inte fråga om en panteistisk, passiv Gud.

Enligt hans slutgiltiga antropiska princip kommer konstgjort, intelligent liv att kolonisera universum och sedan leva kvar till Omegapunkten. Det är till och med så att just före Omegapunkten, i Universums slutsekund kommer det att finnas möjlighet att återuppväcka allt (intelligent) liv som funnits i universum, och att de sedan lever kvar i en sorts andlig bemärkelse.

Själv ställer jag mig nog tvivlande till försöket att från en rationell, logisk naturvetenskap skapa en gudsbild och en teologi. Naturvetenskapen kan lära oss mycket om världen och vad som styr olika skeenden. Men behövs inte något utanför denna? Är det meningsfullt att låta naturvetenskaplig logik styra olika åsikter och till exempel politiska ställningstaganden? Sådana frågor kommer upp när Tipler diskuterar vilka som skall återuppväckas den yttersta dagen.

Religion och naturvetenskap är inte oförenliga. Religionen kan vara en betydelsefull faktor i människors liv som ger en mening åt tillvaron och tröst i vad som kan uppfattas som en hård och grym värld. Naturvetenskapen är så viktig i det moderna samhället att religionen måste ta hänsyn till den. Försök att förena dem är intressant, men i varje fall jag tycker det är att gå för långt att finna Gud och gudsbegrepp i fysikaliska lagar och att basera teologiska frågor på naturvetenskaplig logik.