Det sårbara livet

Bokförlaget Arcus i Lund har igångsatt en serie med namnet Arcus teologi, där syftet är att presentera teologi i populär form. Den nu anmälda boken är infogad i ännu ett sammanhang: Svenska bibelsällskapets projekt Nytt GT. Den passar utmärkt in i båda sällskapen.

Fredrik Lindström, docent i Gamla testamentets exegetik i Lund, har i sin tidigare produktion visat sig vara en exeget med ovanligt stor öppenhet mot den systematiska teologin. Han lyckas på ett fruktbart sätt förena den traditionella detaljexegesen av texter med en förmåga att visa på deras teologiska innehåll. I sina tidigare böcker, avhandlingen God and the origin of evil (1983) och Suffering and sin (1994) har han framför allt undersökt om det finns en monism i Gamla testamentet, enligt vilken Gud tillskrivs allt som händer, alltså även det onda. Den andra boken analyserar de individuella klagopsalmerna och om det verkligen är så att psalmisten ser ett kausalt samband mellan sin synd och lidandet. I båda fallen blir svaret negativt.

Denna bok lyfter bland de bibliska böckerna fram först och främst Psaltaren, och kan i mycket ses som ett lättläst kompendium på den femhundra sidor starka volymen från 1994. Dessutom tar den upp Jobs bok, som helt naturligt är när existentiella frågor ställs. Vad Lindström vill undersöka är två huvudproblem i anslutning till Guds roll i lidandet: dels frågan om rättvisa och skuld, dels frågan om mening och gudsfrånvaro. Vilka lösningar antyds? Har de någon relevans i dag? I det syftet fokuseras vissa drag i Jobsboken och Psaltaren, vi kunde säga deras spiritualitet. I Psaltaren står bönen i centrum, hos Job reflexionen. Båda är, menar författaren, nödvändiga för att vi skall kunna se ett svar avteckna sig.

Guds frånvaro

Författaren ser Psaltaren som ett klart uttryck för den klassiska teologin i det gamla Israel. Här var det Guds närvaro, manifesterad i templet, som stod i centrum. Och Guds närvaro var en gåva, fylld av liv och glädje. Att Gud likväl ibland vände sig bort från människan var det värsta som kunde ske, och därför är klagopsalmerna fulla med frågor om varför Gud har vänt sig bort. Man ser ingen förklaring till den gudomliga frånvaron, i och därför finns det inte heller någon syndabekännelse i dessa psalmer. I en senare tradition, präglad av prästerlig offerteologi, är det människans skuld som orsakar den gudomliga frånvaron: här ser man ett kausalt samband och man har i kulten möjlighet att reparera det brustna förhållandet. Vissa texter står på gränsen mellan dessa båda synsätt. Det gäller framför allt Jes 53. Denna text har stora likheter med Ps 22 och båda hör ju också hemma i långfredagens liturgi. Men Jes 53 är delvis präglad av den prästerliga soningsteologin.

Lindström förnekar inte att dessa båda linjer finns i Gamla testamentet, och att talet om synd och skuld kraftigt tilltar efter hemkomsten från exilen i Babylon. Men hans värdering är att klagopsalmernas närvaroteologi är att föredra. Han ser denna linje fortsätta i Nya testamentet, främst i Johannesevangeliet, där motsatsen mellan liv och död, ljus och mörker dominerar på ett annat sätt än det paulinska talet om synd och förlåtelse. (Här bör det dock noteras, att Johannes mer än de andra evangelierna talar om synden i bestämd form som en kosmisk makt, vilket är en likhet mellan honom och Paulus.) Lindström ser också en likhet mellan psalmernas innehåll och evangelisk-luthersk teologi: i båda fallen är livet och nåden en omotiverad gåva från Gud.

Kapitlet om Jobs bok ansluter sig väl till Psaltaren. Talen i bokens stora dialogdel är ju delvis inspirerade av psalmernas formspråk. Job görs till talesman för en monistisk uppfattning: Allt, även det onda, kommer från Gud (mycket tydligt i 9:24, där den hebreiska texten har singularis: ”den ogudaktige”, vilket är Gud!). Vännerna har en antropocentrisk ståndpunkt: lagen om synd och straff är tillämplig i fråga om allt mänskligt lidande. I bokens avslutning tillbakavisas båda dessa uppfattningar i gudstalen: det finns en övermänsklig ondska av en sådan art, att endast Gud själv kan motstå och besegra den. Också här är det den gudomliga närvaron som är det avgörande. Gudstalen förklarar inte Jobs lidande, än mindre lidandet över huvud. Det finns visserligen ett kausalt samband mellan den enskildes lidande och skapelsen. Så som skapelsen är uppbyggd har ondskan ett visst spelrum, men det finns inget finalt samband: Job och vi måste inte lida för att världen skall bli bättre. Det finns ingen gudomlig pedagogik bakom lidandet, och därför avvisar författaren bestämt den fjärde vännens, Elihus, uppfattning som går ut på just detta.

Får lidandet ha mening?

I bokens andra huvuddel anläggs tematiska perspektiv på livsförståelse och gudserfarenhet utifrån följande rubriker: Det givna livet – den skapande Guden, Det sårbara livet – den hotade människan, Det nya livet – den befriande Guden. Här ger författaren rika prov på sin lediga och spänstiga framställningskonst. Här finns det överdådigt skickliga formuleringar och en glädje i själva språket som med all önskvärdhet visar, att Fredrik Lindström får räknas till våra skickligaste populärvetenskapliga författare inom teologin.

Lindström är exeget och skriver som exeget. Det är ändå intressant att se en linje från hans skrifter bakåt i tiden, till den lundensiska systematiken på Gustaf Auléns och Anders Nygrens tid. Hos Aulén står kampmotivet i centrum: Gud kämpar mot ondskan och besegrar den genom Kristus. Dualismen framhävs. Nygren framhöll den omotiverade kärleken, agape, som det karakteristiska i den bibliska (och därmed enligt honom även den lutherska) synen. Hos båda dessa teologer var intresset för exegetik ganska svagt (även om Nygren råkade skriva en kommentar till Romarbrevet). I sak erinrar Lindströms exeges mycket om vad dessa kom fram till som systematiska teologer.

Det allra mesta är också övertygande. Risken finns ju annars, att man med eller mot sin vilja rycks med av de verbala kaskaderna. I allmänhet kan man också tryggt låta sig ryckas med. Man skall dock ha klart för sig, att författaren gjort ett medvetet urval bland Gamla testamentets texter. Hans teologiska principer leder med nödvändighet till en selektiv läsning. Inte ens Psaltaren kan i sin helhet räddas: i de individuella klagopsalmerna finns senare tillskott, som måste skalas bort (ofta med goda argument) och en psalm som Davids stora syndabekännelse (Ps 51) platsar alls inte i bilden. Nu förutsätter all systematisering en viss förenkling, men det är bra att redovisa argumenten. I sin kamp mot monismen och en uppfattning som i lidandet kan se åtminstone något av en gudomlig pedagogik, slår Lindström igen många dörrar – hårt och resolut. Lidandet i sig kan inte, får inte ha någon mening.

Om detta är förenligt med klassisk lutherdom, som ju brukar karakteriseras som en korsets teologi, en theologia crucis, får andra bedöma. Författaren skriver inte heller som systematiker, utan som exeget. Likaså är det svårt att bortse från, att Lilla katekesens förklaring av andra artikeln är centrerad inte kring en momentant upplevd och omotiverad gudsnärvaro utan i stället kring ett nog så offerteologiskt resonemang kring synd och skuld. Att pietistisk lutherdom ofta har burits av den övertygelse som Theresa av Jesusbarnet har formulerat så: ”Lidande har frälst fler själar än tusen predikningar”, är svårt att bestrida. En sådan inställning kanske var svårbegriplig för den förexiliske israeliten. Men som kristna har vi tillgång till en bibel som är större än Psaltaren och Job. Vi är också insatta i en tvåtusenårig tolkningsgemenskap som gör, att även den mest lovvärda vilja att nalkas texterna med fräscha ögon likväl är beroende av vad som tidigare har sagts. Dock, det är mycket nog att få dessa böckers budskap framställt på ett så klart och övertygande sätt, och där är den nu anmälda boken en god vägvisare.