En världskyrka och svensk kultur

I och med detta nummer har Signum fått en ny layout – inte för förändringens egen skull utan för att vi ville ge Signum ett mera lätthanterligt format, något som i olika sammanhang har föreslagits oss. I Signums program ingår att kultur är någonting viktigt och lustbetonat. I kulturen finns en inneboende möjlighet att spränga gränserna för vår tolkning av tillvaron. I kulturdebatten vill Signum låta en sådan livssyn komma till tals som ger ett perspektiv utöver den instängdhet i fakta och rutiner som ofta begränsar oss som människor och inskränker vår tillgång till livet. Redaktionen vill också stimulera till debatt och gärna öppna spalterna för synpunkter från läsekretsen på ämnen som behandlas i Signum. Vi inför också ett block med informationer från den katolska kyrkan i den stora världen. I övrigt kommer tidskriften inte att förändras. Läsarna skall känna igen Signum även i fortsättningen.

Sedan Signum grundades 1975 har både vår omgivning och den katolska kyrkan genomgått stora förändringar. För den som betraktar den katolska kyrkan på ytan är det lätt att konstatera hon inte längre framträder som ett homogent block. Många diskussioner och kontroversiella debatter skymmer ibland vem hon egentligen är. Men man bör inte i detta sammanhang bortse från att denna kyrka är spridd över hela världen och därmed söker sin hemvist i de mest skiftande kulturer. Att hon är präglad av spänningar och kontroverser är ofta ett tecken på vitalitet men detta utgör samtidigt en fara för kyrkans enhet. För Signums redaktion finns det anledning att mera än tidigare uppmärksamma de diskussioner som förs inom den katolska kyrkan och lämna sitt bidrag till dem.

Kontinuitet kommer också att prägla Signums utgivning in i det tredje millenniet. Det innebär att redaktionen och redaktionskommittén som katoliker är solidariska med den katolska kyrkan. Som vi tidigare har påpekat är Signum inte något officiellt kyrkligt organ, men den katolska kyrkans syn på människan och världen utgör Signums grund. I en tid som präglas av många nya utmaningar, där humana värden i en postmodernistisk anda hotas att förlora konturerna och där individens frihet i den offentliga debatten ofta har förlorat sin förpliktande värdegrund vill Signum vara med om och försvara den katolska kyrkans ofta missförstådda människovänliga ståndpunkt. Vi är övertygade om att självbestämmande utan ett accepterande av gemensamma förpliktande normer och gränser, som ytterst är oss givna, i längden leder till självdestruktion.

Den intensiva religiösa debatt som till mångas förvåning har förts i Sverige under hösten har givit oss anledning till en rad funderingar. Vad vi saknat är först och främst klarhet och tydlighet i framställningen av den katolska kyrkan och synen på henne. Efter många hundra års frånvaro i Sverige med många generationer som blivit uppfostrade utan den katolska kyrkans närvaro i det religiösa och kulturella livet, saknar vi ett språk och en begreppsapparat som på ett lättfattligt sätt kan beskriva den katolska kyrkans idévärld. En liten anekdot kan belysa detta: Under senhösten fick vi ett brev från en tidningsredaktion som meddelade att man inte längre behövde skicka Signum till redaktionen, eftersom »det är ingen här som läser den». Samma dag kunde vi i en annan tidning läsa att det till den nye biskopen i Stockholms katolska stift vid vigningen i domkyrkan hade överlämnats ett ”mantra”, här avsågs en ”mitra”, dvs biskopens huvudbonad under liturgin. Det har funnits värre missförstånd.

För den nyktra betraktaren är Sverige, trots att det anses vara ett av Europas mest sekulariserade länder, i ovanligt hög grad fortfarande djupt präglat av reformationen. Tilliten till det mänskliga förnuftet och dess betydelse för en religiöst grundad livshållning verkar alltjämt främmande – till en viss förvåning – också i en sekulariserad miljö. Signum har försökt och kommer också i framtiden att försöka att genom artiklar och kommentarer bidra till en större förståelse av att tron och förnuftet – fides et ratio – inte står emot varandra. Den nuvarande påven Johannes Paulus II har nyligen försvarat det mänskliga förnuftets roll just i relation till religiösa frågor. Texten har väckt stort intresse i hela den västliga världen – med undantag av Sverige. Den rika intellektuella och andliga katolska traditionen är visserligen inte lätt att förmedla, men den har ett stort värde för den som blivit bekant med den. Den tillhör Europas grundvalar. Vi är medvetna om att det behövs ett ”språk” som delvis måste ersätta det ofta ”utnötta” religiösa språk som svårligen återger religionens närhet till det verkliga livet för att kunna tränga igenom de många åsiktsvallar som präglar det moderna samhället.

Den uppmärksamhet som den katolska kyrkan har fått under hösten – inte minst med anledning av att hon fått en infödd som biskop för första gången efter reformationen – medför också ett större medialt intresse. Den offentliga diskussionen har ofta berört de områden där den moderna människan på ett exklusivt sätt vill bestämma över sig själv, där hon har svårt att erkänna någon inskränkning av sin frihet som inte är legitimerat genom eget ansvarstagande.

Debatten behandlade frågor kring mänsklig sexualitet, abort, homosexualitet i synnerhet, och i någon mån kvinnans ställning i kyrkan. Här har funnits övertoner i många media där den katolska kyrkan nästan tvångsmässigt har framställts som konservativ och bakåtsträvande, maktlysten och hänsynslös genom att försvara abstrakta lärosatser utan att ta hänsyn till människors verkliga behov. Detta manar oss till besinning och till att inta en realistisk attityd. Det finns ett stort behov av information för att göra den katolska kyrkans människosyn mera begriplig. Dilemmat är att alla talar om ett människovärde som inte får kränkas men alla är långtifrån eniga om vad detta människovärde innebär och hur detta värde förankras så att det inte utsätts för godtycke. Vi publicerar i detta nummer påvens nyårstal som behandlar de mänskliga rättigheterna och därmed sammanhängande frågor. Den som verkligen vill få en uppfattning om den katolska kyrkans människosyn kan med fördel studera denna text. Mot bakgrund av den förnedring och kränkning som människan har upplevt i vårt århundrade framstår denna text som en magna charta inför millennieskiftet.

Det framgår allt tydligare att människans viktigaste fråga inför millennieskiftet är om det finns ett hopp inför framtiden. Vi bevittnar för närvarande många apokalyptiska katastrofteorier som får sin näring ur bibliska och andra religiösa källor och som påverkar vårt kulturella och mänskliga klimat. Det produceras också en uppsjö av filmer, dataspel och böcker om hälsa och terapier inför ett växande hot.

I en intressant och läsvärd bok diskuterar författaren och professorn Umberto Eco (som är icke-troende) och kardinalen Carlo Maria Martini (ärkebiskop av Milano) frågan om vad människan har att hoppas på inför framtiden. De är överens om att både troende och icke-troende redan tidigt har vänt hotbilder om världens förestående slut till en uppfattning om en värld som är i utveckling. För den icke-troende innebär detta idag att ta ansvar för morgondagen och att oupphörligt förbättra dagens värld. Men ur ett kristet perspektiv gör Martini ett förtydligande: historien har inte något slut, den har en mening och en riktning; den är inte ett konglomerat av absurda och meningslösa fakta, utan dess mening pekar utöver vår mänskliga historia; den är inte föremål för kalkyler och beräkningar utan för ett hopp. Historien är den plats där äventyret människan och hennes öde avgörs. Martini fortsätter: för de troende finns varken någon mänsklig eller satanisk makt som kan motsätta sig deras hopp. Umberto Eco konstaterar som icke-troende »Bara om man ser en mening i att historien har en riktning (även om man inte tror på Kristi återkomst) kan man älska denna världens verklighet och – med nästankärleken – tro att det fortfarande finns en möjlighet att hoppas.