Jesuitdolken

Under en längre tid låg i Katolsk Bokhandels skyltfönster en bok som eomotståndligt drog blickarna till sig. Blå med gult texttryck och en för varje läsare av Topelius Fältskärns berättelser välbekant bild: den lömske Pater Hieronymus med sitt dolkkrucifix, dunkelt framskymtande bakom Gustaf Adolfs sängomhängen. Bokens titel: Gustav II Adolf und der Jesuitendolch med undertiteln: Kampf und Versöhnung mit der katholischen Kirche in Schweden, förlag: Bonifatius 1997, författare: Karl Wand, doktor i historia och f.d. diplomat, boende i Sverige.

Oturen ville att boken skulle komma ut ungefär samtidigt med Magnus Nymans epokgörande arbete Förlorarnas historia, som omfattar tiden fram till sextonhundratalets mitt och med sin vetenskapliga målsättning självfallet når längre både i djup och bredd. Att Wand skrivit sin bok på tyska lägger ju tyvärr hinder i vägen för många presumtiva läsare.

Men när detta är sagt vill jag intyga att jag har läst boken med stort nöje. Den är intressant och trevligt skriven, talangfullt uppbyggd som en samling episoder som fångar läsaren: man läser den som man läste Grimberg eller, numera, Herman Lindqvist. Den har alltså inga vetenskapliga anspråk men är både kunskapsrik och underhållande, och dessutom rikt illustrerad. Wand har tagit ett originellt grepp: parallellt med katolicismens historia i Sverige berättar han om jesuitordens verksamhet i olika länder, givetvis med tyngdpunkt på Sverige. Författarens ärende är inte minst att vederlägga den negativa mytologi om jesuiterna som länge varit gängse inte minst i Norden. Det gör han mycket effektivt genom inblickar i ordens ofta heroiska verksamhet i Kina och Latinamerika, i det förflutna och inte minst i vår egen tid.

Av katolska kyrkans historia i Sverige ger Wand en god sammanfattning, som går ända fram till de senaste åren, med särskild betoning på den ekumeniska utvecklingen och det förvandlade klimatet kyrkorna emellan. Boken ger verkligen vad den lovar: en levande och spännande skildring av ”kamp och försoning”.