av ANNE-MARIE PELLETIER
När Justinus Martyren (100-talet efter Kristus) talar om kyrkan i sin Dialog med Tryphon går han mycket långt: ”Vi alltså … som har lagt av syndens nedsmutsade kläder … vi är det sanna ärkeprästerliga släktet.” Se där en betydande sanning, som på ett storslaget och sammanfattande sätt uttrycker kyrkans identitet. En sanning som emellertid var förlorad under lång tid, men som återfanns under det tjugonde århundradet, särskilt genom det Andra Vatikankonciliets lära om kyrkan. Man kan säkerligen säga att denna sanning ännu inte är fullt utvecklad i de kristnas medvetande, men nutiden gör det mer angeläget än någonsin att ta den till sig och förstå dess innebörd.
Vi känner ju till det allvarliga läget, hur en våg av synd avtäcks mitt i den kyrkliga institutionen. Då går det inte att undvika radikala frågor. Dessa kom särskilt fram vid det viktiga mötet om sexuella övergrepp med ordförandena för världens biskopskonferenser som hölls i februari 2019 i Rom. Man kan inte undvika en smärtsam häpnad: hur kan kyrkan, som är ”expert på mänsklighet” enligt Popolorum progressio (1967), upptäcka att hon i sig själv har dolt brott som så till den grad sårar mänskligheten? Vilken form av maktutövning – särskilt prästerlig makt – har kunnat skapa denna attityd av allsmäktighet som gör det möjligt att förgripa sig fysiskt eller psykiskt på andra?
Nu ställs dessa frågor offentligt till kyrkan. Hon måste absolut ta dem till sig, hur svårt det aktuella läget än är för henne, och veta att denna skandal, om sanningen får sägas klart och tydligt, kan leda fram till mer verklig trohet mot evangeliet. Uppmanade av påven Franciskus, som har kopplat den aktuella krisen till strukturella förhållanden i kyrkan, måste vi återvända till den avgörande punkt där våra identiteter formuleras, där prästämbetets munera (”uppgifter”) utövas, där ett samband skapas, eller borde skapas, mellan det prästerliga uppdragets två former som kommer ur ämbetet och dopet. Det är precis detta samband som jag tänker fördjupa mig i genom dess historia och dess växlingar, men också med den inspiration som vi kan finna i vår nuvarande situation, som också är en tid – det ska vi inte glömma – när kyrkan bearbetas av livskraften i evangeliet. Inte minst försöker vi i läran om kyrkan finna vägar till ett större gemensamt ansvarstagande.
Och visst märker man av detta redan i den gemensamma reflektionen över kyrkan? Givetvis vet vi att teologin alltid har haft sin hemvist i klerkernas värld. Läran om kyrkan har alltid formulerats utifrån det förståelseprivilegium som av tradition har tillfallit de män som bär det prästerliga ämbetet. På detta sätt har det kristna folket fått lära sig om sin identitet av ”den undervisande kyrkan”. Men utan att förlora något av det specifika i munus docendi (uppgiften att undervisa) kunde man nog ändå tänka sig att kyrkans mysterium skulle kunna belysas också från andra positioner i den kyrkliga gemenskapen, att vår teologi skulle kunna berikas av andra synpunkter. Inte minst med utgångspunkt i ”de döptas heliga folk” (ett av påven Franciskus favorituttryck) och särskilt med utgångspunkt i det kristna liv som levs av kvinnor.
Den analys som jag kommer att formulera i det följande utgår ifrån hur jag utifrån min position som döpt kvinna ser på prästadömet. Jag vågar tro att det specifika i denna utgångspunkt inte är någon nackdel. Det är tvärtom ett faktum som svarar mot en alltmer uppenbar nödvändighet att vår teologi speglar ett flertal olika röster, synvinklar från olika utgångspunkter. Särskilt viktigt blir detta när det gäller ecklesiologin, vår gemensamma förståelse av kyrkans mysterium. Och alltså också av ”prästerna i kyrkans mysterium” som var titeln på ett möte för några år sedan vid det franska prästseminariet i Rom, där jag var den enda kvinnan som fick ta till orda inför ett hundratal präster. Jag tyckte inte att situationen var helt tillfredsställande. Därför vill jag nu tala fritt (parrhésia) eftersom jag tror att framtiden för vår kyrkliga, katolska institution i grunden är beroende av en mångstämmig, polyfon reflektion; alltså av att vi delar med oss av vårt sökande efter sanningen, som alltid är större än det vi redan har funnit.
Kan vi återfinna betydelsen av de döptas prästadöme?
Vi behöver alltså ta till oss den återgång till kyrkans djupa minne – traditionen från de första seklen – som kom till utryck genom Andra Vatikankonciliets fäder och som läroämbetet uttrycker i dag. Detta handlar nämligen om en förnyelse med djupa rötter när de döptas prästadöme åter tar plats i läran om kyrkan. Visst, kunskapen om kyrkan, Kristi kropp, har levt vidare, på 1100-talet beskrevs hennes ”mystiska” karaktär. Men det dröjde innan en gemenskapens kyrkolära växte fram, med Johann Adam Möhler och John Henry Newman, som kunde skaka om stelheten i en ”klassisk” teologi. I sin Meditation över kyrkan (1953) kan Henri de Lubac med full rätt hänvisa till den allra äldsta traditionen, när han påminner om att alla kristna har del i Kristi unika prästämbete. Och han visar att detta inte tar någon kraft från hierarkin, utan att man kan förstå prästämbetet som att uppgifter (munera) har anförtrotts åt vissa, genom en kraft som mottagits från Kristus, som ger auktoritet att in persona Christi helga det eukaristiska offer som frambärs in persona omnium (de Lubac citerar här Thomas av Aquino).
Samma år publicerade Yves Congar sin bok Jalons pour une théologie du laïcat (ung. På väg mot en lekmännens teologi). Där finns denna välkända formulering: ”En enda är Präst (hiereus), var och en är präst (hiereus); några är präster (presbyteroi).” Denna formulering kommer tio år senare att användas som struktur för den dogmatiska konstitutionen Lumen gentium (21 november 1964). Under konciliets sista månader bekräftas detta när man först röstar fram ett Dekret om lekmännens ansvar i kyrkan (Apostolicam actousitatem, 18 november 1965), följt av ett Om prästernas liv (Presbyterorum ordinis, 7 december 1965). Till dessa texter kan föras också Dekretet om ordenslivets förnyelse (Perfectae caritatis, 28 oktober 1965). Dessa texter visar tillsammans, också genom sin närhet i tiden, på den djupgående förnyelse som kyrkoläran genomgår. Vi går nu inte närmare in på strukturen i Lumen gentium och den läromässiga tyngd som finns i att kyrkans mysterium förstås utifrån hur hon föds ur Kristi öppnade sida. Det leder till en lång utläggning om Guds folks uppgifter innan man tar upp kyrkans hierarkiska struktur. Traditionen från Bibeln, till exempel Petrus första brev och Uppenbarelseboken, om den nåd som alla döpta delar och som präglar deras väsen, ger en ny värdighet åt lekfolket. Kyrkan uppfattas som en gemenskap som i sin helhet är kallad till helighet, detta blir särskilt tydligt i femte kapitlet av Lumen gentium. Där lyfts samtidigt fram att det finns många vägar till heligheten men en enda kallelse som är uppfordrande för alla dem som har ”iklätt sig Kristus”, utan åtskillnad för den enes eller andres position eller personliga kallelse.
Vi ska här bara göra två anmärkningar utifrån Lumen gentium, det första i direkt följd av konciliets text, det andra om en mer allmän fråga gällande tillhörigheten till kyrkan. Först, låt oss ta till oss detta avgörande faktum, som tyvärr inte är tillräckligt känt av många kristna: helt i linje med sin tradition (vi såg det genom citatet från Justinus) har kyrkan under 1900-talet återfunnit en inkluderande förståelse av sig själv. Denna förståelse gör det möjligt att tänka och leva i den kyrkliga gemenskapen med den fullhet som beskrivs i Galaterbrevet (3:28), därigenom befriad från olika sorters fördomar om varandra som i mänskliga samhällen ständigt leder till hierarkiska spel, vilket ju annars är extra farligt när de ger makt med hänvisning till det heliga.
Denna förnyade förståelse av kyrkan som kropp befriar från att se alla kontakter som helt hierarkiska och på så sätt kan det i kyrkan åter öppna sig en förståelse för den mångfald av nådegåvor som beskrivs i de olika listor som finns till exempel i Romarbrevet 12, Första Korintherbrevet 12 och Efesierbrevet 4. Och då utvecklas också meningen med vår sändning genom en påminnelse om att evangelisationen bör vara hela Guds folks verk, alla kallas att delta i den unika sändning som Kristus anförtror åt kyrkan. Och man kan, bortom den lite förbarnsligande uppdelningen i en undervisande kyrka gentemot en undervisad kyrka, återfinna Andens dynamiska verk som leder hela kyrkans kropp till den profetiska uppgift som utmärker de döpta. Om man erkänner och värdesätter sensus fidei finner man en samverkan med läroämbetet och teologin. Och därmed kan man se att denna kyrkliga kropp med sina återfunna lemmar inte saknar resurser. Nu behöver dessa erkännas och tas i bruk inom institutionen med mod, förtroende och andlig kreativitet. Nu behöver man sätta igång arbetet med kyrklig förnyelse.
Låt oss för övrigt notera att denna dynamik med en sanning som mognar gäller själva texten i Lumen gentium, som strävar efter att befrias från en lång hierarkisk tradition – från ”hierarkologin”, skulle Yves Congar säga. Konstitutionen utmärks av en strävan efter en förståelse, vars kraft det vore synd att stämpla som avslutad genom att säga att det är sista ordet. Det finns fortfarande material till att tänka nytt i den berömda formulering i tionde paragrafen som deklarerar att det mellan de troendes allmänna prästadöme och det hierarkiska prästämbetet finns ”en skillnad till dess väsen och inte bara i dess grad” (licet essentia et non gradu tantum differant). Visst kan man höra att här bekräftas det specifika i prästämbetets makt, som kommer ur vigningen. Men non tantum minskar skillnaden i väsen och drar det i riktning mot en skillnad i grad. Man kan för övrigt också bli lite förbryllad av uttrycket att det enda prästämbetets två gestalter bestämmer varandra. Visst kan man se att det särskilda prästämbetet är format för det allmänna, men det omvända verkar problematiskt! På samma sätt, i fjärde kapitlet, låter definitionen av lekmännen bara genom vad de saknar en smula konstig (”Här avses alla de kristna som inte har blivit vigda till ett ämbete eller tillhör de gudsvigda…”). Jag nämner endast detta problem och understryker behovet av att på nytt öppna en diskussion om motsatsparet klerk–lekman och hur detta vanligen förbinds med skillnaden mellan det andliga och det världsliga. Helt säkert behöver man här ta till sig frågan som Hans Urs von Balthasar formulerade i en artikel 1979: ”Behövs det lekmän i kyrkan?”
Under alla omständigheter behövs det i dag ett tankearbete för att de två gestalternas rätta förbindelse ska bli erkänd och omsättas i praktisk handling, och till att börja med att det helt enkelt ska undervisas om detta (många kristna är helt okunniga om de döptas allmänna prästadöme, fast de själva utövar sannskyldiga dopämbeten!). Och vi behöver arbeta för att frågan ska ställas om vilken institutionell plats de döpta ska ha när det gäller att förkunna evangeliet och i kyrkans ledning. Det är långt ifrån säkert, i de kristna gemenskapernas liv i dag, att man tydligt kan se att det vigda ämbetets plats är inom den större ram som utgörs av dopets nåd. När påven Franciskus påminner om att man är först döpt, innan man är präst eller har en särskild kallelse, visar det på att detta ännu behöver lyftas fram.
Ett andra påpekande, också inspirerat av påven för att råda bot på klerikalismens avvägar är att vi behöver arbeta för att kyrkan nu ska leva av sina lungors fulla kraft, som en gemenskap av kvinnor lika mycket som män. Ty det som ofta kallas ”kvinnofrågan” är faktisk en ”fråga om kyrkan”. Det gäller inte minst föreskrifterna i det apostoliska brevet Ordinatio sacerdotalis (22 maj 1994), känt för att det inte medger kvinnors tillträde till prästvigningen. När vi tänker utifrån det bör vi ställa relationen mellan prästadömets två gestalter i centrum för vår reflektion. Jag vill vara tydlig: i den samhälleliga och kulturella situation som vi befinner oss i är det absolut nödvändigt att på ett radikalt sätt tänka igenom denna bestämmelse om att inte viga kvinnor till präster, genom att gå till roten av dopidentiteten. Det kommer förstås att få oss att ifrågasätta en teologi som mer eller mindre uttryckligen menar att prästämbetet överträffar dopet. Vi kan vara överens om att vissa formuleringar från till exempel 1600-talet, som upphöjde prästerna som bärare av en nåd som inte kan överträffas, fyller oss alla kristna, vigda eller inte, med viss ödmjukhet i dag. (Det är ju för övrigt konstigt att denna teologi inte upptäcker att när den resonerar på det viset så kan det ju väcka en andlig längtan efter det som framställs som fullheten av det kristna livet…) Man måste alltså tänka klart kring de två gestalterna så att kvinnor inte hänvisas till en icke-kallelse. Och jag räds inte att utrycka en hög andlig ambition när det gäller kvinnor. När de, helt enkelt som bärare av dopets nåd, strävar efter det högsta och mest värdefulla som Kristi lärjungar kan sträva efter, då visar de på att ursprunget i dopet är grundläggande för hela den kristna identiteten som är en fullständig gåva, och att det vigda ämbetet har uppgiften och nåden att tjäna alla sina syskon i detta. I denna mening föredrar jag att tala om ett ”kvinnornas tecken” som visar fram mot en inklusiv kyrka i vilken alla kan känna att man tar ställning ”för den andre”, man lever upp till en bild av Gud som har sin modell och sin fulländning i Kristus.
Nu kommer några tankar som gäller hur prästämbetet utövas i vår tid när kyrkoläran återupptäcker att dopets och konfirmationens nåd är dess centrum. Dessutom behöver man ta hänsyn till att vår kulturella miljö är mycket uppmärksam på jämställdhet på ett sätt som inte alls var aktuellt på 1600-talet. Med denna utgångspunkt ska jag ta upp två aspekter av prästämbetet som jag anser behöver särskild uppmärksamhet i dag. Den ena gäller tjänsten, den andra gäller upplevelsen av att ”vara broder”.
Hur ska man utöva prästämbetet i dag?
Både Lumen gentium och Presbyterorum ordinis slår eftertryckligt fast som den grundläggande beskrivningen av prästämbetet att det är en tjänst för att helga hela den kyrkliga kroppen, en tjänst för ”de gudstrognas heliga folk” som påven Franciskus skriver 19 mars 2016 i ett brev till kardinal Marc Ouellet. Man skulle också kunna säga att den fulla och främsta identiteten i prästämbetet är en munus (”uppgift”, ”ansvar”), som aldrig får överskuggas av de dubbeltydiga utläggningar som kan besmitta beskrivningen av potestas (”makt”).
Men man måste även hålla denna vackra tanke om tjänsten under uppsikt, därför att också där kan det smyga sig in förfalskningar. ”Tjänst” hänvisar ju till det mest centrala i den kristna kallelsen och det kristna budskapet. Det hänvisar till Kristi livsinställning, som hymnen i Filipperbrevet mediterar över, och som går utöver all vanlig förståelse av vad det innebär att tjäna. Denna tanke kan därför leda till ett kritiskt förhållningssätt till mer ordinär andlighet, kanske särskilt när denna stävar efter mystiska upplevelser. Den helige Jean Eudes har en storslagen uppmaning: Prästen ska, som Kristus, bli hostia! Men detta kan nog bara förstås på ett riktigt sätt genom att mildra dess skärpa, genom att ordet ”hostia” laddas med all den kroppsliga realismen i evangeliet, den som finns i Jesus, Guds son. Han ”blev som en av oss” (Fil 2:7), hans namn skrevs in i kejsare Augustus skattelängd och han tog plats i folkmassan som samlades hos Johannes för att ta emot dopet. ”Han vandrade omkring och gjorde gott” (Apg 10:38), han gick till dem som var föraktade, han var angelägen att visa Faderns barmhärtighet och han utsatte sig för hån från de fromma och ordentliga människorna.
I en bok från 1990 har Gustave Martelet velat visa på prästämbetet som en ”effekt av Herrens ödmjukhet”, som själva denna ödmjukhet i institutionaliserad form, i den meningen att Kristus, under denna tidsålder när han är undandragen våra sinnen, ger sig till oss i den ställföreträdande närvaron av män som han kallar att vara sina representanter. I sin analys understryker han med kraft att dessa representanter är avgörande och oersättliga. De behövs för att kyrkans liv inte ska rasa ihop och gå förlorat, ty genom dem flyttas centrum för de troendes gemenskap från dem själva, i stället blir Kristus på ett sakramentalt sätt gemenskapens centrum, källan och födan för dess liv. Men samtidigt uppmanar han varje präst att säga till sig själv: ”jag är inte Kristus och ändå är han här”, och han understryker: ”detta borde vara, i Johannes döparens efterföljd, den ständiga vägvisaren i prästens ämbete och det styrande programmet för hans levnadssätt”. Så gestaltas ett ämbete som är helt befriat från sig själv och inställt på att tjäna den andres helgande. Nyligen påminde den apostoliska uppmaningen Gaudete et exsultate (19 mars 2018) med kraft om att heligheten är det mål som varje döpt i sitt pånyttfödda liv ska sträva efter, det finns inget undantag från detta. (Och heligheten består i sin tur, oberoende av vår position och våra livsvillkor, i att sträva efter vad vår nästa behöver …) Om man instämmer i detta synsätt kan det bli så att sanningen om prästämbetet slutligen återfinns i att stå inför de döptas prästadöme med samma inställning som Johannes döparen visade: ”Han ska bli större och jag bli mindre” (Joh 3:30).
Visst är detta en radikal position. Men i de utmaningar och den nåd som den aktuella situationen innebär kanske vi kallas just till radikala vägar, alla vi kvinnor och män som går in i sequela Christi (Kristi efterföljd). Dessa prövningar och denna nåd, när de förbinds med prästämbetet, skulle mycket väl kunna innebära att i dag leva ämbetet utan sådant som hörde till när kristendomen var ledande i samhället, som särskilda förmåner och en upphöjd status. Att leva ”för den andre” som Kristus, denna evangeliets radikala enkelhet skulle kunna vara det verkligt upphöjda …
Den sista etappen på vår väg gäller broderskapet, att ”vara syskon”. Detta är i dag en kritisk punkt som sätter i fråga prästämbetets förhållande både till faderskap och till broderskap. Därför gäller det också direkt relationen mellan det vigda prästämbetet och de döptas prästadöme. Och det är sammanflätat med vårt aktuella läge, i samhället och i kyrkan. Det sägs ofta att vårt samhälle för närvarande lider brist på faderskap. Det ligger mycket i det. Men samtidigt verkar vår aktuella situation i kyrkan, med övergrepp, bortförklaringar och förvriden auktoritet, allt det som nu skakar institutionen, snarare bero på en urspårad och uppblåst tanke om faderskap.
Konciliets texter om prästämbetet betonar starkt att en anda av broderskap ska prägla både prästernas relation till lekmännen och deras relation till varandra. Presbyterorum ordinis slår fast: ”I de döptas gemenskap är prästerna som bröder bland bröder, lemmar i Kristi enda kropp som vi alla tillsammans har i uppgift att bygga upp”, och denna sanning utvecklas genom hela dekretet, som däremot är mycket sparsamt med referenser till faderskap och undviker hela tematiken om prästen som föder och alstrar tron. Detsamma gäller uppmaningen Pastores dabo vobis från Johannes Paulus II (25 mars 1992). Där sägs det att prästen blir utvald ”mitt i kyrkan”. Han beskrivs också som ”gentemot” de andra, men med en tydlig strävan att inte förstärka den tradition kring en fadersfigur som har många tvetydigheter och auktoritära risker.
Det är vad man kan läsa i texterna. Men i de kristna gemenskapernas liv är det utan tvekan fortfarande hänvisningen till faderskap som präglar sinnena. Fenomenen med övergrepp och maktmissbruk har delvis sin bakgrund i detta. Därför, eftersom krisen nu tvingar oss, måste vi återvända till Bibelns vittnesbörd om det nyskapande evangeliet som säger att uppståndelsens tid är broderskapets tid: ”Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader …” (Joh 20:17) och till Petrus som, efter pingsten, inleder sin apostoliska uppgift genom att rikta sig till ”israeliterna” genom att kalla dem ”mina bröder” (Apg 3:17). Och krisen tvingar oss också till att inte fullt så fort runda Jesu ord i Matteus 23:8–9: ”… ni är alla bröder. Ni ska inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen.” Denna utsaga är desto mer provocerande eftersom den är en del av en serie bryska varningar. Det som är grunden för prästens identitet är ju faktisk referensen till Kristus. Benoît-Dominique de La Sougeole har påmint om att Kristus inte kallas för ”fader” i förhållande till människorna som han kommer för att rädda, utan ”broder” och beskrivs som ”… den förstfödde av många bröder” (Rom 8:29). Hebréerbrevet säger att fast han är en ”barmhärtig och trogen överstepräst” så ”… blygs han inte för att kalla dem bröder…” (Heb 2:11). La Sougeole uppmanar oss till att skilja på faderligheten i ämbetet som hör till prästvigningen och det andliga faderskapet som är en nådegåva som lika gärna kan finnas hos lekmän som hos präster och lika gärna hos kvinnor som hos män. Ska man fånga prästens identitet så behöver man alltså samtidigt tänka på denna ämbetets faderlighet, i dess precisa och begränsade betydelse, tillsammans med det grundläggande syskonskapet som finns i det faktum att prästens faderlighet föder syskon och inte barn.
Det som behövs är alltså en mental och symbolisk uppstädning, som gör det möjligt att återfinna ett fruktbart syskonskap och förbinda alla de kvinnor och män som genom dopet har fötts till ett liv i barnaskap. Då blir det möjligt att ömsesidigt erkänna varandra, då kan de olika kallelserna och nådegåvorna samverka så att kyrkans kropp i enhet kan uttrycka sin livskraft. Var och en kan finna saker som visar hur detta återfunna och frivilliga broderskap kan förnya våra relationer och vanor i kyrkan. Vi nöjer oss här med en punkt där vi kan ha glädje av detta sätt att tänka, nämligen Ordets tjänst och det undervisningsuppdrag som har anförtrotts åt prästämbetet. Det är väl känt att många problem samlas kring predikan, påven drar sig inte för att gå igenom detta ordentligt (se Evangelii gaudium, § 135–159), och de kristna mumlar om det sinsemellan. Man kan i största allmänhet hävda att predikans uppgifter: att undervisa om trons djup, att uppmuntra de kristnas trofasthet, att bygga upp åhörarnas liv; ja, allt detta skulle vinna åtskilligt om det blir ett tilltal från en broderlig utgångspunkt på så sätt att det uttryckligen formas utifrån den gemensamma troserfarenheten, med dess stötestenar och dess ljus. Givetvis finns det i predikan en institutionell dimension, som är grunden för sannfärdigheten i vittnesbördet. Men denna dimension borde inte få oss att glömma att vi är alla – troende och herdar – först och främst är Ordets hörare, vi blir alla gripna av Ordet och det leder oss från våra tankar till Guds tankar, och samlar oss därefter till lovsången i det eukaristiska firandet. Därför bör den som är ansvarig för predikan kunna finna ett sätt att tala om ”oss” genom att dela den väg som hans åhörare går, också i den ovilja och det motstånd som evangelierna beskriver hos Jesu åhörare. Detta borde kunna rädda predikan från att bli en avslagen och distanserad framställning av allmänna sanningar, liksom från att låta som om det kommer från någon som ”vet det som de andra inte vet”, vilket ju bortser från att ett särdrag med Guds sanningar är att ingen kan hävda att han eller hon känner dem i förväg. Det gäller alltså att finna ett sätt att tala som är verkligen broderligt, därför att bara ett sådant tal kan verkligen bygga upp oss i kunskap och i kärlek till Gud. Det är nog också endast ett sådant broderligt tal som kan vara begripligt för våra samtida. Om de ska närma sig tron behöver de ta sig igenom en tjock dimma som den sekulariserade världen lagt mellan sig själv och Gud.
I detta sammanhang har man glädje av att åter läsa Karl Rahner, som i sitt stora verk Att vara präst har ett kapitel som är ett föredrag för präster i Münster 1967. Han uppmuntrar dem just till att finna ett broderligt språk för att vittna inför sina trossyskon om kyrkans tro. Och han preciserar vad som utmärker denna broderliga tro: ”En tro som härdar ut i världens mörka skuggor i stället för att försöka skingra dem med diskussioner; en tro som bekänner Gud hellre än att försvara positioner som framställer kyrkans makt i denna världen som en ideologi som fått social kropp; en tro som är medveten om att den bara kan förmedla rättfärdiggörelse, och göra sig själv rättvisa, om den blir en kraft som får sitt uttryck i kärlek (Gal 5:6) genom att utge sig i tjänst år sin nästa.”
Avslutningsvis återvänder vi till vår aktuella situation. Det är passande att tänka att vi lever i en tid av rensande och beskärning, såsom Bibeln beskriver det. I Jesajas sjätte kapitel beskrivs en beskärning så radikal att det bara blir en helig stubbe kvar, men till denna stubbe knyter Herren, på ett mystiskt sätt, sitt folks framtid. Med utgångspunkt i denna stubbe, och i det heliga utsäde som är Kristus, kan vi sträva mot den ”omvändelse av kyrkans handlande” som påven bjöd in till i sin Maning till Guds folk (20 augusti 2018), som botemedel mot det gift som tagit sin boning i kyrkans institution. Låt oss gripas av en allvarlig glädje inför denna uppgift som kyrkan kallas till i dessa dagar. I denna allvarliga glädje – därför att detta är svåra tider, men här finns det livskraft och förhoppningar för den som har sitt stöd i gemenskapen med den Uppståndne – ska vi hitta inriktningen för det teologiska arbete som nu öppnar sig framför oss.
Översättning: Björn Hjalmarsson
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études juninummer 2019.
Anne-Marie Pelletier är professor emerita i litteraturvetenskap och teolog, specialist i biblisk hermeneutik.
Ur Signum nr 1/2020, s. 13–19.