av KLAUS MERTES
Pianisten och dirigenten Christoph Eschenbach fick nyligen i en intervju kommentera följande påstående: ”Cellisten Desmond Hoebig har en gång sagt att musiken är allt för er, mer än hundra procent. Detta är dock bara möjligt, eftersom ni än så länge inte också har någon familj.” Eschenbach svarade: ”Ordet också är riktigt. Jag älskar barn, och jag skulle också älska att ha en familj, men det skulle begränsa mig, såväl i mitt uttryck som i min koncentration. Det är ett liv genom musiken och med musiken som jag har vigt mitt liv åt.”1
Är det verkligen celibat? Nej, såvida man med celibat menar att avstå från äktenskap och familj av religiösa skäl (jag skiljer här inte mellan stiftsprästernas celibat och ordensfolkets löfte). Ändå ger svaret några upplysningar som kan vara till hjälp i förståelsen av celibatet. För det första, talas det om ”avsaknad av familj” inte bara om ”att inte vara gift” eller om ”sexuell avhållsamhet”. I regel brukar celibatet förknippas med sexuell avhållsamhet. Celibatet handlar också om detta, i synnerhet om hur sexualitet hänger samman med fruktbarhet. Men fixeringen vid den sexuella avhållsamheten skymmer blicken för det långtgående och fullständiga avståendet från familjeliv. För det andra, utgör avståendet från familjeliv baksidan av det positivt motiverade offret av ett slags uppfyllelse. Även för celibatet gäller att visionen av himmelriket och insatsen för detta på något sätt är lika genomgripande och uppfyllande som musiken – avståendet från familj är inriktat på att leva för himmelriket. Familj, äktenskap och sexualitet blir därmed nedvärderade, eftersom man ju i första hand tar ansvar för familjen, om man inte uppfattar och lever detta som ett slags ”tillval”. För det tredje, finns det utmärkta pianister och dirigenter, som är gifta och har barn. Det går inte att utifrån det personliga valet, att leva utan familj, härleda några allmänna krav på pianister och dirigenter. Detsamma gäller det celibatära livet. Det kommer med tanke på det förpliktande prästcelibatet att fortsatt vara föremål för en närmare kritisk granskning. Gifta kvinnor och män frånkänns i alla fall inte på något sätt förmågan att å sin sida ställa sig i himmelrikets tjänst.2
Det teologiska tecknet
Mycket kan sublimeras, men inte allt. Himmelriket respektive ”Guds rike”3 är inte någon ersättning för något gott, som man bör avstå ifrån. Tomrummet, som uppstår genom avståendet, ger sig alltid tillkänna i uppfyllelsen. Det smärtar. Det är alltför enkelt att uppfatta smärtan som ett pris för uppfyllelsen. Det smärtsamma tomrummet har tvärtom en teologisk innebörd. Gud är inte bara närvarande, han är också frånvarande. Han är dessutom inte något i världen som kan och bör fylla tomrummet. Snarare visar sig Guds härlighet i närvaro och frånvaro på samma gång (jfr 2 Mos 33:23; Luk 24:31). Gud skänker i sin närvaro uppfyllelsens glädje och samtidigt frånvarons smärta. Celibatärt liv är dömt att misslyckas om förväntningen är att smärtan någon gång ska försvinna och att endast uppfyllelsen ska finnas kvar.
Denna ”teologiska smärta” känner alla som söker Gud. Även för gifta människor är Gud transcendent och ger sig till känna i samtidig närvaro och frånvaro. Det teologiska tomrummet fylls inte av en äkta hälft eller barn. Skillnaden mot det celibatära livet är endast, att det teologiska tomrummet blir mer påtagligt genom avståendet från äktenskap för himmelrikets skull. Såtillvida är avståendet i sig också ett tecken – inte bara på uppskattningen av himmelriket utan också på dess transcendens. Avståendet markerar ”alteritet” [annorlundaskap] (Eckhard Nordhofen), eftersom man ”inte kan fastställa en så stor likhet mellan Skaparen och det skapade, att det inte skulle finnas än ännu större olikhet”.4 Avståendet är mer än ett pris som man måste betala för att kunna koncentrera sig på himmelriket. Det är i sig självt ett teologiskt tecken, en existentiell framställning av den paradoxala karaktären av Guds närvaro i världen.
Avsaknad av äktenskap och äktenskap/familj kompletterar varandra – i synnerhet som även äktenskapet är ett sakramentalt tecken på Guds närvaro i världen. Båda hänför sig till ”Fadern i himlen”, hans närvaro och hans fördoldhet. Inriktningen på Gud övervinner inte den paradoxala närvaron av både uppfyllelse och frånvaro – annars skulle den ju inrikta sig på något annat än Gud.
Celibat i evangeliet
Det finns vad jag vet endast ett ställe i Gamla testamentet där Gud uttryckligen kräver av en människa att hon ska avstå ifrån att bilda familj: ”Herrens ord kom till mig: Du skall inte ta dig någon hustru eller skaffa dig söner och döttrar på denna plats.” (Jer 16:1–2). Profeten lever mitt i undergångens tid. Jerusalem och den kvarvarande södra delen av Israel står inför den slutliga erövringen och utplåningen av babyloniern Nebukadnessars trupper. I denna situation är det meningslöst att bilda familj: ”Ty så säger Herren om de söner och döttrar som föds här, om mödrarna som föder dem och om fäderna som avlar dem i detta land: De skall dö av svåra sjukdomar, de skall inte begråtas och inte begravas; de skall bli till gödsel på marken. För svärd och svält skall de gå under, och deras döda kroppar skall bli till föda åt himlens fåglar och markens djur” (Jer 16:3–4). Än svårare blir det av att profeten på grund av sitt provocerande budskap hotas av angrepp från sitt eget folk och sin egen klan. Franz Werfel beskriver i sin Jeremia-roman Höret die Stimme [sv. övers. Lyssna till rösten. Bonniers 1944] på ett litterärt trovärdigt sätt hur profeten avstår ifrån att bilda familj.
Där det inte finns någon framtid, där lönar sig inte heller familjebildning. Familj står också, enligt omvändelseslutet, för framtid. Egentligen skänker ju Gud en bättre framtid. Många barn ses i den bibliska traditionen som en välsignelse från himlen.5 Desto mer anmärkningsvärt är det att Jesus lovordar avståendet från fruktsamhet: ”Det finns […] de som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull” (Matt 9:12). Det kan vara så att jeremianska undergångsmotiv klingar med hos Jesus.6 Men med talet om ”himmelriket” ges egentligen ett positivt löfte. Dess uppfyllelse hänger i alla fall inte på fruktsamheten hos (stor)familjen. Jesus bildar snarare en annan familj: ”Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor” (Mark 3:35). I denna nya storfamilj sammanförs ett oräkneligt antal människor, i synnerhet ”de förlorade fåren i Israels folk” (Matt 10:6), med detta uttryck avses ”de fattiga och syndarna”, som därför i stora skaror lever i utkanten, eftersom de hamnat utanför klantillhörigheten och klanens omsorg. Deras svåra tid är förbi i och med himmelrikets ankomst.7 Familjen från Nasaret upplevde det som en provokation och splittrades av detta.
Evangeliets celibat är således framför allt ett kritiskt tecken. I ett klansamhälle gäller regeln att ingen instans får ställa högre anspråk på dess medlemmar än just klanen, familjen. Detta leder i evangeliet till en konflikt, ty detta predikar och praktiserar en större nästankärlek, som går utöver gränsen för ”nästan”-kärleken inom det egna folket. Att inte ha familj blir till en stötesten, å andra sidan gör detta en fri att ta sig an just denna konflikt.
Att vara fri för konflikten – det är den kampglada aspekten av celibatet. Klanens identitetspolitiska anspråk avvisas. Himmelriket är dessutom öppet för äktenskap inom vilka klangränser och gränser övervinns. I himmelriket, eller ”i Kristus” (Gal 3:28) finns det följaktligen inte någon hierarki mellan ogifta och gifta – eftersom ett bröllop över klangränser kan utlösa samma konflikt som valet att leva utan familj kan göra.
Det yttre, synbara tecknet på livet utan familj motsvaras av en inre hållning, en mystik (in)sida. Det är inte avsett att vara exkluderande, ty varje förhållande till Gud har en sådan insida. Guds rike är en hjärtefråga för alla. Men på grund av den smärta som avståendet från familjeliv orsakar öppnas det teologiska tomrummet explicit på ett existentiellt sätt. Tomrummet orienterar det inre inte bara mot tomheten utan också mot uppfyllelsen, mot härligheten i mötet med Gud, i bön och stillhet, i tacksägelse och kärlek. Denna intimitet är pendangen till härligheten i mötet med medmänniskorna, som Jesus hade i sitt liv. Den är absolut kopplad till celibatets kritiska och kampglada innebörd; utan denna blir det ideologi av kritiken och arrogans av kampen. Först i hjärtats inre rum blir det ofattbara fattbart, det som motiverar till att avgöra sig för evangeliets celibat. ”Den som kan må tillägna sig detta” (Matt 19:12).
Prästcelibatet i dag
Det förpliktande prästcelibatet är inte ett tecken som först i dag har blivit motsagt. Dess införande år 1139 i den latinska kyrkan8 föll inte ned från himlen utan hade en konfliktfylld förhistoria, som började strax efter den apostoliska tiden. Det starkaste motståndet vid tiden för dess införande kom från dynastier som var vana vid att lämna kyrkliga ämbeten och prebenden vidare till legitima barn i tronföljden. Det prästerliga celibatet stod däremot för de kyrkliga ledande ämbetenas oavhängighet gentemot klanernas och dynastiernas makt. Mottot lydde: ”kyrkans frihet”.
Samtidigt grundades prästcelibatet på en uppfattning om kultisk renhet, som Andra Vatikankonciliet flera hundra år senare på goda grunder talade tyst om, eftersom konciliet samtidigt försökte att motivera prästcelibatet på nytt utifrån sina pastorala uppfattningar: å ena sidan ”krävde inte prästämbetets väsen i sig” avhållsamhet och avstående från äktenskap, vilket just östkyrkornas praxis visar, å andra sidan har kyrkan ”alltid högt värderat den fullständiga och ständiga avhållsamheten för himmelrikets skull … i synnerhet med tanke på det prästerliga livet”, och den är ”ett tecken och samtidigt en drivkraft i herdens kärlek”.9
Mycket har sedan dess förändrats genom sekulariseringens drivkrafter inom det moderna. Makten hos klaner och storfamiljer i det europeiskt präglade väst har brutits genom att sexuell aktivitet har skiljts från fruktsamhet och genom en omfattande individualiseringsprocess – det finns inte längre några klaner med avgörande makt inom samhället, möjligen på sin höjd som en följd av migration från andra kulturer. Modellen för det moderna är kärnfamiljen med två generationer: föräldrar och barn.
Dessutom har skillnaden mellan heliga och profana sfärer blivit svårare att förstå för det moderna. Vad en präst är, omnämns bara i kritiska ordalag. För kyrkan är situationen annorlunda: som världskyrka lever hon inte endast i moderna, sekulära kulturer. Det är varken upp till henne eller till icke-moderna kulturer att avgöra om hon vill delta moderniseringsprocessen i väst eller utvecklas annorlunda. Som Guds prästerliga folk, som hon uppfattar sig, kan hon samtidigt inte avstå ifrån att skilja mellan profana och sakrala sfärer utan att upplösa sig själv.
Hur kan då prästämbete och avstående från äktenskap för himmelrikets skull förmedlas i ett sekulariserat samhälle, så att meningen blir begriplig? Kruxet består i att den förpliktande karaktären i kopplingen mellan prästämbete och avstående från äktenskap i dag snarare leder till missförstånd och därigenom gör det svårare att reda ut dessa frågor. Det har flera orsaker. En är att det – till och med hos kyrkans läroämbete – har vuxit fram en insikt om att det varken av historiska eller dogmatiska skäl finns en nödvändig koppling mellan prästämbete och avstående från äktenskap. Men ju mer prästcelibatet syns och diskuteras i den sekulära offentligheten, eftersom prästcelibatet fortfarande finns kvar, desto mindre tydlig blir dess kritiska, kampglada och mystika innebörd.
Även uppfattningen att sexuell aktivitet skulle leda till kultisk orenhet får anses vara övervunnen. Kanske återfinns den än i dag inom katolska (och andra) mentaliteter, men den dyker inte längre upp inom vare sig teologin eller läromässiga uttalanden efter Andra Vatikankonciliet. Trots detta finns prästcelibatet kvar. Prästämbetet associeras därför fortfarande med sexuell återhållsamhet. Celibatsfrågan påverkar hur prästerliga handlingar uppfattas: inom själavård, sakramentala handlingar och mässfirande (åminnelsens, närvarandegörandets och ställföreträdandets tjänst). Varför måste alla präster leva i sexuell avhållsamhet för alla dessa praktiska saker? Så lyder den inkännande motfrågan, som det inte längre finns något verkligt rimligt svar på.
Övergreppsskandalen blir då endast droppen som får bägaren av kritiska frågor att rinna över. Ämbetsbärarnas förhållande till sexualiteten visar sig nu också i det praktiska misslyckandets grumliga ljus – inte bara på grund av det sexualiserade våldet från klerikala gärningsmän utan än mer på grund av en klerikal miljö, som inte förmådde och inte förmår att göra en rimlig bedömning av dåden och skydda de drabbade. Detta ökar återigen möjligheten av krav på en mer öppen hantering av prästcelibatet. En nästan tusenårig tradition är inte längre tillräckligt stark för att stå emot ett sådant förändringstryck, i synnerhet som trycket är kopplat till goda, sakliga argument.
Stiftspräster och ordensfolk
Det finns många ordensmän som också är präster. Och det finns ännu fler ordenspersoner som inte är präster – många ordenskvinnor och även ordensbröder. Det är betecknande att dessa har hamnat utanför den offentliga celibatsdebattens fokus. Eller kanske inte ändå? Ordensfolk som inte är präster är särskilt fria i förhållande till världens syn på himmelriket, just därför att de inte samtidigt är präster i det förpliktande prästcelibatets sammanhang. Därför rör inte heller debatten om celibatet dem. Det hör då återigen till det pris som prästen, oavsett om han är stiftspräst eller ordenspräst, måste betala. Deras vittnesbörd lyser inte så klart, och detta inte på något sätt på grund av att de skulle vara mindre seriösa i sina ansträngningar i det celibatära livet, utan därför att deras vittnesbörd inte kan lysa obehindrat under prästcelibatets villkor.
Ibland talas det bland ordenspräster om ”det frivilliga” celibatet för att avgränsa det från det förment ”ofrivilliga” celibatet för stiftsprästerna. Det tycker jag är olämpligt. Det stämmer visserligen att det strängt taget är stiftsprästernas celibat som striden gäller. Skulle prästcelibatet avskaffas förblir ordensfolket opåverkat. Jag erinrar mig ett samtal under 1970-talet med en teologistudent som jag kände. Han rådde mig att inte inträda i en orden utan i ett stifts prästseminarium: ”Då kan du gifta dig, om celibatet inom kort skulle upphävas.”
Men om stiftspräster på detta sätt skulle ifrågasätta frivilligheten i sitt beslut betyder det att de skulle förneka sitt livsbeslut. Både stifts- och ordensprästen delar för övrigt också samma utmaningar som den celibatära livsformen medför; det skulle inte bara vara olämpligt utan direkt felaktigt att hävda att ordenspräster skulle hantera dessa svårigheter bättre, eftersom de skulle ha avlagt sina celibatlöften ”frivilligt”. Slutligen har i båda fallen beslutet att leva ogift för himmelrikets skull ofta fattats med det obligatoriska prästcelibatet som förutsättning.
Motiv är inga orsaker. De kan klarna, förändras och fördjupas. Naturligtvis kan ett liv i prästcelibat lyckas. Det finns många goda exempel på detta. Ett villkor är dock att man på ett djupare plan inser skillnaden mellan det prästerliga livet och avståendet av äktenskap för himmelrikets skull, för att man ska begripa att båda har ett egenvärde och inte alltid är ett pris som ska betalas. De icke prästvigda ordensmedlemmarna utgör här ett stödjande vittnesbörd om det oberoende värdet av att leva ogift för himmelrikets skull. Att däremot leva som celibatär enbart för att kunna vara präst – utan känsla för den celibatära existensens egenvärde – eller rent av att bli präst för att kunna leva som celibatär – leder in i en återvändsgränd. Tragiken och det sjuka i sådana instrumentella uppfattningar om prästen och celibatet visar sig i misslyckandet av sådana livsavgörelser. Ett misslyckande som inte bara är till skada för den som misslyckats utan även för dem som anförtrott sig åt prästen i fråga.
En markering av annorlundaskap
Avslutningsvis återvänder vi till frågan om förhållandet mellan sexuell avhållsamhet och kult. Att renhets- och orenhetsmetaforiken är olämplig torde det råda konsensus om. Men det är mindre entydigt huruvida det moderna verkligen inte längre har någon känsla för skillnaden mellan en sakral och en profan sfär, och därmed inte heller för prästämbetet. Max Webers tes om världens avsakralisering stämmer inte för närvarande. Nya sakraliserings- och kultfenomen skjuter upp ur jorden. De flyter fritt i samtidens tid och rum, och man kan vara nyfiken på vilka nya stora formationer som de framöver kommer att sammanfogas till.
Prästcelibatet kopplade under århundraden ihop prästkallelsen med det existentiella beslutet att avstå från äktenskap. Om den patologiska sidan av detta har det sagts tillräckligt. Men det synliga avståendet framhäver och förstärker kopplingen till det teologiska tomrum som det redan var fråga om. Sålunda passar det prästerliga celibatära livet i sin tur helt och hållet ihop med inordningen i det heligas sfär, så länge som det inte just kopplas till en nedvärderande syn på sexualitet. Även om det också skulle finnas ytterligare avarter av översakralisering av prästvigda personer, även när de är gifta, så är inte det rätta svaret på detta att helt förkasta inordningen av prästämbetet och heliga rum och handlingar. Om den existentiella framställningen av det teologiska tomrummet inte ska göras genom avstående från äktenskap, så måste man hitta andra former för att markera annorlundaskapet. Ty så mycket är klart: att enbart reducera prästen till en tjänsteutövare av kulten, utan att denna tjänst också utsträcks till att omfatta prästens egen existentiella självförståelse, skulle vara felaktigt. Heliga och profana sfärer är ju inte enbart åtskilda utan kommunicerar också med varandra. Den som tar emot sakramentet med Guds kärlek och samtidigt inte älskar sin nästa i vardagen, ringaktar sakramentet. Detta gäller desto mer för den som firar sakramentet. En debatt om detta, hur annorlundaskapet skulle kunna utformas i ett icke-celibatärt prästämbete, återstår dock.
Översättning: Per Lindqvist
Noter
- ZEIT-Magazin 35/2019 (21/8 2019) även på https://www.zeit.de/zeit-magazin/2019/35/christoph-eschenbach-dirigent-rettung.
- Här föreligger en svårighet med talet om ”odelade hjärtan” (kanoniska lagen 277 §1). Det förutsätter en konkurrens, som inte kan stå emot den från ”la raison de coeur” (Pascal).
- ”Himmelriket” är hos Matteus pendangen till ”Guds rike” hos Markus och Lukas.
- Fjärde Laterankonciliet (1215), DS 806.
- Bibeln är full av berättelser om räddande fruktsamhet efter plågsam ofruktsamhet. Abraham och Sara utlovas ”talrik avkomma” – det är själva sinnebilden för den gudomliga välsignelsen. Hos Isak och Rebecka är löftet tidvis hotat, med Jakob, Rachel och Lea går det i uppfyllelse.
- Även Paulus hänvisar gärna till Jeremia (se Gal 1:15), så att hans hänvisning till den egna avsaknaden av äktenskap går att förstå i denna profetiska tradition: ”Jag anser alltså detta vara bäst i den svåra tid som nu är inne – det är bäst att leva på det viset” (1 Kor 7:26).
- I himmelrikets äktenskap är också maktasymmetrin mellan kvinna och man övervunnen, varför ju lärjungarna, som ännu är fast i ett patriarkalt tänkande, blir förskräckta och menar att om en man inte kan ställa ut ett skilsmässobrev till sin hustru, så är det bättre att inte gifta sig (se Matt 19:10). Den ekonomiska grunden kommer från givmildhet i hanteringen av de egna ägodelarna, som därigenom inte i första hand kommer den egna klanen tillgodo, varför Jesu anhöriga ansåg att ”att han var från sina sinnen” (Mark 3:21), ”en frossare och drinkare” (Matt 11:19). Hur farligt det var att vara en olydig son eller dotter i en klangemenskap och gå sin egen väg kan man läsa i 5 Mos 21:20: ”’Det här är vår son, han är trotsig och upprorisk och lyder oss inte, han bara festar och super.’ Då skall alla männen i staden stena honom till döds.”
- Hubert Wolf skriver i Zölibat. 16 Thesen (München 2019) att lagen inte, eller mycket senare, omsattes i praxis, på många håll först under 1800-talet, och i många delar av världen inte alls.
- Jfr Presbyterorum ordinis, nr 16.
Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 11/2019.
Ur Signum nr 1/2020, s. 20–25.