av ANTHONY J. LAPPIN
År 1143 sände Petrus Venerabilis ett långt brev till sin medbroder i klosterlivet och trätobroder sedan länge, Bernhard av Clairvaux. Det var ett brev som skulle ha skickats långt tidigare, och Petrus bad om ursäkt och försäkrade Bernhard att dröjsmålet inte kom sig av att hans tillgivenhet hade svalnat eller att han tyckte att de frågor som Bernhard hade ställt inte var värda att ta på allvar. Brevet – en retorisk tour-de-force – är fortfarande känt och intressant, främst därför att det (med dagens språkbruk) kom med ett attachment: översättningen till latin av Koranen, gjord av Robert av Ketton och Hermann av Carinthia, alltså män av anglonormandisk respektive dalmatisk härkomst, båda översättare av arabiska astronomiläroböcker. Petrus hade på sina resor i Spanien beställt och lagt ut en stor summa på denna översättning jämte ett antal bilagor, muslimska teologiska och historiska skrifter, och dessa hade tidigare successivt skickats till Bernhard. Denna översättning av Robert och Hermann skulle förbli den viktigaste översättningen av Koranen till dess att Ludovico Maracci publicerade sin omfattande översättning med kommentar i Venedig 1698, två år före sin död. Petrus Venerabilis råder Bernhard att ägna sin uppmärksamhet åt översättningen av Koranen – han var ju den störste och mest djupsinnige teologen, och den mest fulländade retorikern på latin – och att författa en vederläggning. Han bifogade som postscriptum en skiss till en sammanfattning av islams läror och därmed, enkelt uttryckt, vad som var fel med dem.
Största delen av Petrus brev nämner inte muslimerna eller islam eller Koranen. Det handlar inte om en annan religions heliga text, inte heller om det uppdrag som Bernhard fått att predika det andra korståget. Det handlade enbart om att avvisa Bernhards hävdande att cistercienserna, de vita munkarna, var bäst, bättre än de svarta, det vill säga bättre än resten av den benediktinska familjen. Brevet slutade alltså med en inbjudan att skriva ett bemötande av den islamska heresin, och Bernhard påmindes om att en sådan insats vore mer i linje med apostlarnas och kyrkofädernas exempel än att bråka om första platsen i Kristi fårahjord. Översättningen av Koranen var ett lockbete, men Bernhard struntade fullkomligt i både brevet och översättningen, för att i stället ägna sina krafter åt vad som skulle bli det mest katastrofala av alla korstågsföretag.
Men trots den omisskännliga betydelsen av Roberts och Hermans översättning för de kristnas relationer med muslimerna under följande århundraden riktar Petrus brev uppmärksamheten mot något annat som skulle få enorma följdverkningar på många håll. Hans protest mot Bernhards invektiv mot Petrus egna cluniacensiska munkar handlade inte i första hand om lojalitet mot institutionen, utan om en helt annan grundinställning till vad dokument och texter kan åstadkomma – hur de faktiskt kan läsas. Petrus tes var att traditionen (historiens utveckling) och lokala förhållanden måste tas med i beräkningen när man ska tillämpa den ena eller andra bestämmelsen i Benedictus Regel. För Petrus var denna en pålitlig vägledning som tillkommit i en viss tid och på en viss plats och som kunde ligga till grund för monastiskt liv i andra tider och på andra platser, med hänsyn till lokala förhållanden, regional kultur och ekonomisk utveckling. De många och skiftande tillämpningarna av Regeln var just detta: historiska experiment i egen rätt, som infogade ett visst kloster i dess specifika miljö med dess typiska särdrag. Olikheter var därför oundvikliga i alla aspekter av monastiskt liv. Varje kloster skulle därför ha sina specialiteter.
Den cisterciensiska modellen, med Bernhard som främsta exponent, var radikalt annorlunda. För Petrus var det monastiska livet en organism som växte och utvecklades, för Bernhard erbjöd Regeln en mall för hur klostret skulle fungera: formuleringen i Regeln bestämde klostrets livsform. Texten lästes bokstavligt och applicerades på världen. Den gav en likformig struktur åt allt klosterliv. Detta var den överlägsna formen av klosterliv, eftersom den var det trognaste uttrycket för Benedictus intentioner. Den garanterade en äkta observans för all framtid, därför att den på detta sätt var möjlig att verifiera som autentisk. Denna dispyt mellan Petrus och Bernhard markerar en vattendelare: den börjar med olika läsningar av klosterreglerna, men bereder vägen för de ofta furiösa meningsskiljaktigheterna under medeltiden och i början av den moderna tiden om den korrekta tillämpningen av en regel, exemplifierade av de många schismerna bland franciskanerna mellan spiritualer, observanter och konventualer, eller i dominikanernas reform på 1400-talet och karmeliternas på 1500-talet.
Här uppstod en mentalitet som hävdade att varje tillägg måste avvisas och fördömas. Endast den ursprungliga formuleringen i regeltexten kunde accepteras. Detta tänkande som startade hos cistercienserna – en storlek passar alla – möjliggjorde den senare explosionen bland mendikantordnarna, när varje konvent och varje ordensmedlem sökte förverkliga samma ideal och grundbeteenden, fromhetsformer och askes som varje annan medlem av samma orden (och som Giorgio Agamben har identifierat som forma di vita inom 1200-talsordnarna). Här formades en mentalitet för vilken själva texten blev den yttersta instansen, snarare än en inbjudan att förverkliga en levande erfarenhet, ett historiskt precedensfall, eller att gestalta en förebildlig berättelse på ett analogt sätt. Betydelsen av sola scriptura-principen för reformatorerna är välkänd och behöver knappast några kommentarer. Men denna bokstavstro tog alltså sin början hos ledarna för den monastiska förnyelsen – i sig en minireformation – på 1100-talet, med fokus inte på den heliga texten i Bibeln utan på ordenslivets grundläggande dokument.
Det är därför föga förvånande att så många reformatorer utgick från samma mendikantordnar som hade kämpat länge och intensivt om tolkningen och tillämpningen av sin respektive regel. Det skulle ha kommit som en stor överraskning för de involverade i dessa dispyter så många sekler tidigare att deras metod för exeges av sin egen institutions grundläggningsdokument skulle komma att tillämpas på den heliga Skrift, eftersom denna hade många meningsskikt, som inte begränsades till den bokstavliga meningen. Också översättarna av Koranen, bilagan till Petrus brev, Robert och Hermann, var extremt noga med att återge de olika och ibland motstridiga tolkningarna av ord och uttryck bland Koranens utläggare i deras samtid.
Översättning: Anders Piltz
Anthony J. Lappin är medeltidshistoriker och senior lecturer i spanska vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2020, s. 26–27.