av M. ANNA PACKALÉN PARKMAN
Nobelpriset i litteratur 2018 tilldelades i höstas den polska författaren Olga Tokarczuk. I och med det blev hon den femte polska litteraturpristagaren efter Henryk Sienkiewicz (1905), Władysław Reymont (1924), Czesław Miłosz (1980) och Wisława Szymborska (1996). När jag 2003 ledde en paneldiskussion (ägnad polska moderna kvinnliga författare) på Bokmässan i Göteborg, med bland annat Olga Tokarczuk, var hon knappast känd bland de svenska läsarna. Men för mig, som språk- och litteraturvetare, med polsk litteratur som huvudinriktning, var hennes författarskap ett tacksamt forskningsobjekt sedan början av 1990-talet. Redan då räknades nämligen Tokarczuk i sitt hemland till de viktigaste unga författarna. Tidigt utnämnde jag också henne till den polska moderna litteraturens ”First Lady” och – som det visade sig – med rätta.
Det faktum att 2003, då Polen stod i fokus på den ovan nämnda bokmässan, namnet Olga Tokarczuk inte klingade särskilt bekant för den svenska publiken, är inte så förvånande: hennes enda tidigare till svenska översatta verk var en samling noveller från 2001 – Spel på många små trummor (Gra na wielu bębenkach). Först några år senare publicerades svenska översättningar av flera av Tokarczuks romaner: Daghus, natthus, 2005 (pol. Dom dzienny, dom nocny), Gammeltida och andra tider, 2006 (Prawiek i inne czasy) och några år senare Löparna, 2009 (Bieguni), Styr din plog över de dödas ben, 2010 (Prowadź swój pług przez kości umarłych) och Jakobsböckerna, 2015 (Księgi Jakubowe). Alla dessa verk, med undantag av romanen Gammeltida och andra tider (i tolkning av Lennart Ilke), översattes till svenska av Jan Henrik Swahn.
I Polen har Tokarczuks verk fascinerat läsare och kritiker ända sedan hennes debut i början av 1990-talet. Hon hör de facto till de sällsynta författare som inte behövde vänta länge på ett brett erkännande på den litterära arenan, kanske tack vare en ganska unik förmåga att kunna tillfredsställa de polska läsarnas olika förväntningar och behov. Samtidigt kan man konstatera att knappast någon nutida författare har lyckats – särskilt på senare år och inte minst i samband med Nobelpriset – att provocera Polens konservativa regim som just hon: en relativt ung kvinna, med en excentrisk frisyr (dreads) och klädsel, som avväpnar intervjuarna med sin trevliga framtoning, men som i sitt författarskap uppvisar en skoningslös skärpa och modet att ta upp kontroversiella ämnen.
Olga Tokarczuk föddes 1962 i Sulechów, en liten stad i västra Polen. 1980 började hon läsa psykologi vid universitetet i Warszawa, det vill säga precis i början av den stora förändringsprocessen i Polens historia, med bildandet av Solidaritet, studenternas revolter, krigstillståndet 1981, till sist kommunismens fall 1989 och återställandet av det då äntligen kommunistfria Polen. Och nog präglas hela hennes författarskap av just dessa upplevelser.
Här kan det vara på sin plats att kommentera några utvalda verk av Tokarczuks rika litterära verksamhet. Hennes författarresa började 1993 med debutromanen Podróż ludzi Księgi (ung. Bokfolkets resa, ännu ej översatt till svenska). Handlingen i romanen är förlagd till år 1685 när en grupp människor ger sig iväg för att leta efter ”Boken”, dold sedan århundraden i ett litet kloster i Pyrenéerna. Nu har den en chans att påverka världens framtid, bara världen är redo för den. Den ungdomliga romanen signalerar tydligt och ger en försmak av de berättelser och motiv som Tokarczuk kommer att ta upp och utveckla i sina senare verk. Utmärkande för författarskapet är just hennes strävan att försöka styra verkligheten genom en ständig kamp med kaoset samt hitta nya meningar i allas vår existens. Samtidigt ifrågasätter hon konsekvent gamla klichéer och upphör aldrig i sitt bemödande om att upptäcka nya dimensioner av mänskligheten. Romanen är ett slags liknelse: den kan läsas som en äventyrsresa på jakt efter den magiska ”Boken”. Men man kan också se denna fiktiva värld som en metafor för den moderna människans sökande efter livets mening och syfte och därmed hennes behov och längtan efter en känsla av stabilitet, universell auktoritet och återfött förtroende för godhet. I denna bok inför Tokarczuk den grundsyn som kommer att prägla hela hennes fortsatta författarskap: en evigt närvarande och aldrig till fullo tillfredsställd hunger efter kunskap.
Tokarczuks nästa roman, publicerad 1995 under titeln E. E. (inte heller den översatt till svenska), handlar om den unga flickan Erna Eltzners fysiska och psykiska mognadsprocess i gränslandet mellan barn- och vuxenvärlden. Pubertetsmotivet spelar en central roll i boken. Huvudpersonen Erna, begåvad från födseln med parapsykologisk och medial förmåga, förlorar denna magiska kraft då hon får sin första menstruation. I och med detta mister hon även en stor del av sin specifika identitet. Romanen, med den ganska utmanande återgivningen av just pubertetens fysiologiska sfär, med alla dess aspekter och dimensioner, väckte förstås kritikernas uppmärksamhet och förvåning över detta då i polsk litteratur ovanliga ämne. Särskilt de manliga recensenterna var inte sena att ironisera och betona ett avståndstagande från bokens så tydliga feminina innehåll och budskap. Samtidigt var det svårt för dem att klassificera Tokarczuks roman som ett slags feministiskt manifest (särskilt då Tokarczuk på den tiden öppet distanserade sig från den feministiska ideologin), eftersom den invecklade processen för Ernas mognad, trots allt inramad i en traditionell polsk kvinnlig symbolik, inte gärna kunde uppfattas som en feministisk provokation. Man underströk dock givetvis det ovanliga och ytterst feminina författarperspektivet.
Romanen Gammeltida och andra tider från 1996 är en underlig släktkrönika över några familjers liv i byn Gammeltida. Denna fiktiva, närmast mytiska by, är i romanen placerad i Polens mitt, och i och med det ”precis mitt i världsalltet”. Samtidigt utgör den dess mystiska mikrokosmos. Dessutom sträcker sig byns verkliga gränser utöver en annan, osynlig värld. Där finns häxor och skogstroll, men också Gud, dock inte framställd som god, utan snarare som en otillräcklig och oförutsägbar force majeure. Man möter också Jungfru Maria och de fyra änglarna Rafael, Gabriel, Mikael och Uriel som skyddar byn och dess invånare från norr, söder, väster och öster. Handlingen omfattar tidsmässigt en stor del av 1900-talet: från första världskriget ända fram till sjuttiotalet. I motsats till den ”yttre” tiden har romanens ”inre” tid en mer universell karaktär. I metaforisk bemärkelse är Gammeltida och andra tider en berättelse där både det förflutna, det samtida och det framtida möts. Som i alla Tokarczuks romaner följer tiden inte alltid en linjär riktning, den är högst relativ och finns så länge vi människor finns och bevarar våra minnen. Och den är inte reserverad endast för den mänskliga arten: även tingen och växtligheten har sin tid, den senare underkastad de återkommande cyklerna i naturen.
I Tokarczuks bok upphöjs byn Gammeltida till närapå ett symboliskt bibliskt Eden. Men romanen kan också ses som en allegori om en förlorad värld: med kommunismens inkräktande tränger sig den nya verkligheten in i Polen och lämnar inget utrymme för magi eller mystik. Det enda sättet att bevara något av det gamla är att behålla de värdefulla traditionerna, symbolerna och myterna.
Den 1998 publicerade romanen Daghus, natthus är en samling korta (dock extremt reflekterande) skisser som beskriver intryck från området Nowa Ruda i Nedre Schlesien – platser som är välkända för författaren. Som vanligt möter man i Tokarczuks verk ovanliga karaktärer, hänvisningar till gamla personer och tider samt till tidigare uråldriga händelser. Här finns också det för Tokarczuks författarskap typiska resemotivet, i ordets bokstavliga och bildliga bemärkelse. Men man finner även och framför allt ett filosofiskt, moraliskt och existentiellt budskap, väl dolt i alla dessa berättelser: att allting har sina ljusa och mörka sidor, sina dagar och nätter. ”Var och en av oss har två hus”, säger Tokarczuk – ”ett specifikt, beläget i tid och rum och det andra – oändligt, utan adress, utan en chans till odödlighet i arkitektoniska planer. Och vi lever i de båda på en och samma gång.”
De följande tre till svenska översatta romanerna är möjligen de mest originella i Olga Tokarczuks författarskap: Löparna, Styr din plog över de dödas ben och Jakobsböckerna.
Ledmotivet i romanen Löparna är återigen en resa – även den här gången genom olika tider och platser, för, som brukligt är i Tokarczuks verk, är inte heller denna resa enbart begränsad till några lokala eller specifika platser – det är snarare en tids- och gränslös resa. Huvudhjältarna i boken är kringflyttande nomader, det vill säga personer som inte är bundna till några fasta boplatser. De uppmanar oss att finna modet för att våga överge den upptrampade stigen och invanda livsstilen och inspirerar till ett evigt sökande. Ty hur kan man annars nå universums ordning, om inte just genom resan, både den ”yttre” och den ”inre”? Motiv som kärlek, ungdom, ålderdom, döden avlöser varandra och förflyttar sig i tid och rum, tillsammans med huvudpersonens ständiga rörelse. För denna roman vann Tokarczuk 2008 det prestigefyllda priset Nike Literary Award (den polska motsvarigheten till Augustpriset) och tio år senare fick hon för samma verk, den här gången i engelsk översättning (Flights av Jennifer Croft), den internationella utmärkelsen The Man Booker International Prize 2018.
Till en helt annan litterär genre hör romanen Styr din plog över de dödas ben från 2009 – ett slags ”moralisk, metafysisk thriller”. Bokens huvudperson är en märklig kvinna, en ensling som föredrar de vilda djurens sällskap före människornas. Också i denna mångbottnade handling utforskas människans förhållande till naturen: undermeningen uppmanar till en förändring av världsbilden beträffande människornas och djurens ömsesidiga relationer. Inte för första gången (och förmodligen inte den sista) kräver författaren – som ju är känd för sitt engagemang i frågor som rör ekologi och klimat – solidaritet med varje varelse, även den minsta varelsen på jorden, och ställer sig helhjärtat och villkorslöst på djurens sida. Hon tvekar inte heller att dessutom ge en satirisk bild av provinsialism, småborgerlig förljugenhet och skenheliga präster, som slentrianmässigt rabblar kyrkans inskrifter och maximer.
Romanen Jakobsböckerna är med sina närmast 1 000 sidor ett imponerande opus magnum, som belönades med Nike Literary Award 2015. Boken har nog den längsta titel man kan beskåda: Jakobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma. Berättad av de döda, medelst av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människan.
Trots den fina litterära utmärkelsen blev romanen en riktig nagel i ögat för den nuvarande nationalistiska polska regimen. Boken omfattar sju delar, med början 1752, och utspelas i Podolien, det sydöstra hörnet av det dåtida Polen, som på 1700-talet sträckte sig från Östersjön till Svarta havets stränder. Som vanligt i Tokarczuks böcker tar hon även upp vår egen tids aktuella problem och spörsmål. Huvudpersonen Jakub Frank (därav titeln Jakobsböckerna) påbörjar en judisk rörelse, frankismen, och försöker få svar på frågan på vilket sätt varje enskild religion är viktig och hur den gynnar människan. Det är nästan omöjligt att i korta drag försöka sammanfatta detta massiva bokverk, med dess stora mängd olika motiv, som alla flätas samman i en magisk, mystisk och metafysisk ordning. Boken väckte som sagt en hätsk debatt i nutida Polen, inte minst efter Tokarczuks uttalanden om att Polen måste omvärdera den vedertagna tolkningen av dess historia och inte längre blunda för de mörka fläckarna i det förflutna, som bland annat livegenskap, antisemitism och främlingshat:
”Vi uppfann Polens historia som ett extremt tolerant och öppet land, ett land som inte har något att förebrå sig i förhållande till dess minoriteter. Samtidigt gjorde vi fruktansvärda saker som kolonisatörer, som en nationell majoritet som undertryckte minoriteten, som slavägare eller mördare av judar.”
Naturligtvis följdes sådana uttalanden av häftig kritik. Tokarczuk var inte sen att ge svar på tal:
”Många kommentarer antydde att jag var judisk eller ukrainsk. För första gången i mitt liv anklagades jag för att inte vara polsk. Myten om det multikulturella Polen bryter upp och hat mot främlingar lyser. Historien är däremot förskönad och alla som försöker utmana den enda rätta visionen behandlas som en förrädare. Två nationella synder växer i styrka: hyckleri och konformism.”
Jakobsböckerna översattes nästan direkt till svenska (2015) och fick ett mycket positivt mottagande. Gabriella Håkansson skrev i Helsingborgs Dagblad bland annat följande: ”Årets tyngsta bok är också årets bästa! […] Man jublar oavbrutet över Tokarczuks galet storslagna ambitioner att skriva sitt lands historia utifrån ett encyklopediskt begär att få med allt – och lite till. Jag tänker att den här författaren inte är rädd för någonting. En dag får hon Nobelpris!”
Nobelpriset kom som bekant fyra år senare. Olga Tokarczuk och hennes översättare Jan Henrik Swahn fick dock dessförinnan ett nyinrättat pris för denna roman, Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris 2016. Motiveringen var följande: ”En överväldigande och bländande roman om en karismatisk judisk predikant, Jakob Frank, som levde i Polen under 1700-talet och vars lära splittrade den judiska befolkningen. Olga Tokarczuk målar suveränt upp en tid med människor och idéströmmar som hon gör levande med hjälp av en rad berättarformer, ett verk som Jan Henrik Swahn mästerligt har fört över till svenska.”
***
Det är inte lätt att sammanfatta ”fenomenet Tokarczuk” i några korta ordalag. Det finns knappast någon röd tråd som löper genom hennes verk. Även om böckerna följer en ganska traditionell narrativ linje, präglas de av stor tematisk vidd och det är inte alltid lätt att ta till sig berättelserna – trots den till synes enkla språkdräkten (som dock samtidigt späckats med rika symboler, metaforer och associationer). I en av intervjuerna på senare tid förklarar hon: ”För mig är språk bara ett verktyg för att skapa en bild. Jag är inte intresserad av språkspel för deras egen skull. Jag tänker på mitt författande som att skriva i bilder, översättningen av bilder till ord.”
Och bilderna är många och mångfasetterade. Tokarczuks litterära berättare befinner sig alltid i gränslandet mellan olika tidszoner och på så sätt också i en sorts mytisk sfär, mellan fiktion och verklighet, där både det förflutna, det samtida och det framtida möts. Hon vänder sig ofta till individen och kollektivet samtidigt. Hennes verk präglas av djup människokännedom, de når ända till rötterna för vår mänsklighet. Just därför omfattar handlingarna ofta den aktuella tiden parallellt med historiska återblickar – allting förankrat i såväl den polska som den europeiska historien och kulturen. Liksom tiden intar identitetsfrågan en viktig plats i alla Tokarczuks böcker. ”De flesta nutida människor brottas med identitetsproblem”, säger hon. ”I slutändan är det vi själva som står för skapandet av oss själva.”
Böckerna tar också upp kvinnors stora roll i alla tiders vardagshändelser: medveten om orättvisor mellan kvinno- och mansvärlden talar Tokarczuk ofta i kvinnlighetens namn, men på ett icke provocerande sätt, snarare mellan raderna, mer implicit än explicit. På liknande sätt uttalade hon sig – särskilt tidigare – om feminismen i strikt bemärkelse, det vill säga med det för henne i det här sammanhanget typiska förbehållet: ”Man ska inte ha en ideologi i det man skriver, det handlar snarare om en medvetandegrad.” Under de senaste åren har dock Tokarczuk öppet förklarat sin feministiska tillhörighet och världsåskådning, men samtidigt lägger hon till en annan dimension till de aspekter som andra feministiska författare så konsekvent och ofta hånar eller stigmatiserar – just genom att behandla dem ur sitt eget psykologiska, mytologiska och metafysiska perspektiv. Detta är dock litteratur utan patos, snarare handlar det om kraften i den mänskliga gemenskapen, om individuellt mod som hon överför till bredare sociala rörelser, om kvinnors stora och så ofta underskattade roll i historien och, inte minst, i vardagshändelserna samt om konsten att göra livet bättre genom små, skenbart oviktiga gärningar.
Som hon ofta säger i intervjuer lägger även drömmar – en enligt henne aldrig sinande inspirationsbrunn – en extra dimension till verkligheten. Tokarczuks fascination för Carl Gustav Jung gjorde henne medveten om vikten av myter, arketyper och symboler i nationernas kollektiva minne. De litterära gestalterna hänvisar därför ofta till uråldriga folksagor, därför att i dessa känner man igen de gamla kulturella mytologiska mönstren. Tokarczuk själv har redan tidigt betonat det:
”Myter är vår enda gemensamma nämnare. Likt underjordiska floder flyter de oberoende av det som händer på ytan. En sådan roll har också litteraturen: att hänvisa till det som är gemensamt och universellt.”
Tokarczuks kontroversiella inställning till vedertagna kulturella och sociala normer återspeglas också i hennes förhållande till religionen. I en av de senaste intervjuerna berättar hon:
”Jag har växt upp i en ateistisk familj. Religiösa bekännelser betraktades som exotiska mytologier som bör behandlas med respekt, eftersom de ger uttryck för mänskliga begär, lidande och längtan. Människor vänder sig ofta till ordboken för tron eller religionen de växte upp med. Jag hade inte en sådan ordbok. Jag har aldrig tillhört något religiöst samfund som kunde stödja mig.”
Tokarczuk utmanar inte bara än en gång den katolska traditionen, då hennes sätt att närma sig religionen – i de litterära verken och inte minst i olika offentliga uttalanden – inom ramen för det katolska Polen närmast kan uppfattas som provokation och/eller hädelse. Hon kritiserar öppet bland annat den i det nutida Polen pågående religiöst färgade politiska utvecklingen och talar öppet mot religion i skolor samt för en sekulär stat:
”Vi måste återställa normal skolutbildning baserad på vetenskap och kunskap. Att införa religion i skolorna har gjort mycket skada genom att jämna ut klyftan mellan vetenskapliga fakta och troshandlingar. Detta skapar sinnen mottagliga för alla kognitiva manipulationer. I en värld av post-sanning är sådana sinnen helt hjälplösa, de förlorar sin orientering. […] I dagens kaotiska värld ser vi religionsbaserade ideologier som försöker införa sin egen ordning, som i själva verket leder till uteslutningsordningen – av kvinnor, främlingar och olika tänkanden. Endast en sekulär stat kan motsätta sig detta.”
Att säga att Tokarczuk förnekar allt som har med religionen att göra vore emellertid att grovt förenkla denna stora och komplexa problematik i hennes författarskap. Genom att i sina romaner kontinuerligt hänvisa till Guds närvaro och hans mystiska ordning tar hon utan tvekan ställning för en i alla avseenden mänsklig kyrka, det vill säga en kyrka som är öppen för kärlek och godhet, som inte exkluderar någon utan inkluderar bokstavligt alla levande varelser, en kyrka som lär ut ödmjukhet i stället för överlägsenhet i förhållande till naturens ordning.
Det är svårt att i Tokarczuks verk leta efter färdiga svar. Däremot finner man där djärva livsmodeller och vägvisare för dem som är redo att ta itu med sina egna invanda tänkesätt och våga överge de allmängiltiga vedertagna mönstren. Tokarczuk går i sina romaner aldrig i de invanda spåren, hon ifrågasätter kompromisslöst vad som anses vara ostridigt. I princip finns det i hennes verk knappast ett tydligt ledmotiv, men vill man absolut finna det, så är det förflyttningsmotivet – i begreppets allra bredaste mening.
som författare är Tokarczuk paradoxalt nog både traditionalist och innovatör. I hennes verk hittar den känslige mottagaren tematisk rikedom, där den stora mytiska berättelsen sammanflätas med ett brett spektrum av personliga och lokala referenser. Alla hennes romaner utgör en fascinerande litterär och intellektuell kommentar till förståelsen av vår civilisations olika aspekter. Olga Tokarczuks poetiska språk och lyriska stil presenterar såväl vanliga som mirakulösa händelser, och hon beskriver dem alla med naturlig lätthet. Man kan som läsare riktigt känna den växande samhörigheten med dem. Som hon själv sade i avslutningen av sin Nobelföreläsning (här i Jan Henrik Swahns översättning från polska):
”… jag måste berätta om världen som om den var levande och oupphörligt uppstod inför våra ögon som en helhet, och vi – en på samma gång liten men mäktig del av den.”
Tokarczuks böcker erbjuder en sorts själslig läkning i en ångestfylld värld som genomgår stora politiska och ekonomiska omvälvningar, de skänker lugn, oavsett hur smärtsamt ämnet är. Och eftersom hon är en sådan uppfinningsrik berättare, varar hennes magi länge efter avslutad läsning.
Anna Packalén Parkman är professor i polska vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2020, s. 28–33.