av STEN HIDAL
Att församlingens gåvor bärs fram till altaret har varit en del av den kristna kyrkans gudstjänst sedan äldsta tid. Redan i de första beskrivningarna av liturgin finns detta med som en fast beståndsdel. Ofta nämns endast bröd och vin, men inte minst bildframställningar visar att det rörde sig om mycket mera än det. En golvmosaik i basilikan i Aquileia visar mängden av framburna gåvor: druvor, vin, fåglar, frukter, oliver, honung, ost, silver och guld. I Hippolytos romerska kyrkoordning från cirka 200 specificeras noga vad som får bäras fram och vad som inte får bäras fram.
Redan i det gamla Israel förekom ceremoniellt frambärande av gåvor. Berömd är skildringen i slutet av 1 Krönikeboken, där David låter sitt folk frambära gåvor till det tempelbygge som hans son Salomo skulle ombesörja. Här framhålls särskilt frivilligheten och glädjen i offret. ”Folket gladde sig över att de så helhjärtat lämnade dessa frivilliga gåvor åt Herren. Också David gladde sig mycket” (1 Krön 29:9). Frambärandet avslutas av David med en skönt formulerad bön: ”Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand” (1 Krön 29:14). Redan här möter vi vad som är en grundtanke i all kristen reflexion kring gåvor: vi ger endast tillbaka till Gud vad vi en gång har fått av honom.
Den latinska termen för detta är oblationes, som hänger samman med den liturgiska termen offertorium. I östkyrkan kom detta frambärande att utgestaltas som en högtidlig procession, ”det stora intåget”. Däremot tycks endast sällan pengar i form av mynt ha burits fram. Sådana samlades förvisso in, vilket anvisningar redan i de nytestamentliga breven visar (Rom 15:26, 1 Kor 16:1–2, Gal 2:10 med flera ställen). Dessa insamlingar sågs som ett uttryck för kyrkans enhet, och de skedde så effektivt att de större kyrkorna, som Rom, kunde skicka gåvor till fattiga kristna i hela riket. När den sista stora förföljelsen bröt ut i början av 300-talet, var kyrkans rikedomar så omfattande att redan de var en anledning till myndigheternas närgångna intresse.
När kärleksmåltiden agape i tiden helt kom att skiljas från eukaristin blev mässans offertorium uteslutande inriktat på gåvor som behövdes liturgiskt, alltså bröd och vin. Det var nu som penningsinsamlandet blev en viktig del av gudstjänsten. Redan Irenaeus (c:a 150) skriver att de kristna lägger pengar till de fattiga på altaret. En sådan penninggåva kallades på latin från början stips, ett ord som hör ihop med vårt stipendium.
Endast sällan placerades dessa pengar på altaret, där utrymmet behövdes till annat, men i dess närhet, i varje fall i koret. Troligen illustreras här ett faktum i Nya testamentet, som är värt att påpeka. Ingen annan helig skrift i religionernas värld talar så mycket om pengar som just Nya testamentet. Man kan rent av tala om ett monetärt bildspråk vid sidan av det mera kända agrara. I liknelsen om de tio punden säger den som delar ut pengarna att förvaltas: ”Varför lämnade du inte mina pengar till en bank? Då hade du kunnat få tillbaka dem med ränta (grek. tokos) när jag kom hem” (Luk 19:23). Bankkonto med positiv ränta – numera endast en skön dröm …
Nej, Bibeln drar sig inte för att tala om pengar. Det beror på tillvarons materiella aspekter spelar en stor roll i flera hänseenden. Gudstjänsten yttrar sig i att människor med sina kroppar av kött och blod kommer samman, att bröd och vin konsekreras, att dopets vatten är porten in i Guds rike, att olja används i olika smörjelser. Guds rike består inte av aldrig så upphöjda tankar och ädla idéer – låt vara att sådana kan trivas också i dess närhet.
Men vad är då syftet med kollekten? Den karitativa aspekten är tydlig och viktig, men inte den enda. Den hade kunnat lösas, kanske mera effektivt, på ett annat sätt. Just för att de givna summorna i den liturgiska kollekten brukar vara måttliga framgår också dess symboliska karaktär. Den tyske kyrkohistorikern Reinhard Staats formulerar det så: ”Söndagskollekten uttrycker den kristna självförståelsen.” Den är – i det mindre formatet – ett offer, som uttrycker och stärker den gudstjänstfirande församlingens enhet.
Här är två saker viktiga. Syftet är inte att få in så mycket pengar som möjligt. Hade det varit så, skulle kontoöverföringar vara det enda rationella sättet. Det kan vara en angenäm bieffekt att det planerade kyrkobygget får ett rejält bidrag, men till sist måste sådant ordnas på annat sätt. Vidare: alla närvarande skall ge kollekt och detta i fysisk form. Det är en följd av att penningkollekten organiskt har vuxit fram ur offertoriets frambärande av de eukaristiska elementen, som inte kan tänkas annat än i fysisk form.
Kyrka och pengar – det har varit ett känsligt ämne under långa tider av kyrkohistorien. Många var de rörelser som menade att kyrkan skall avstå från att ha egendomar och att apostlarnas föredöme här måste gälla. Inte minst under medeltiden kom dessa krav fram. Men det är intressant att man då inte vände sig mot kollekten i mässan – den ansågs vara helgad av den liturgiska ramen och där gällde det endast mindre summor.
I detta sammanhang kan det vara lämpligt att ta upp en biblisk text som alltid förknippas med kollekten, berättelsen om änkans gåva i Markus 12:41–44. Den schweiziske teologen och kardinalen Hans Urs von Balthasar återvänder flera gånger till den i sin sista utgivna bok, Kärlekens cirkel. 101 bibelbetraktelser (1989, svensk översättning 2011). Han påpekar att den hos Markus och Lukas är den sista scenen före det stora talet om sluttiden, därefter kommer passionsberättelsen. ”En sammanfattning av det evangelium som förkunnades har här blivit handling.” Änkan följer bokstavligen Jesu föredöme, hon ger sitt liv, ”allt hon hade att leva på”. Och den som inte lämnar allt, utan behåller något – om det så skulle vara det egna jaget (Luk 14:26) – ”kan inte vara min lärjunge”.
Balthasar visar att det här gäller mycket mera än själva penninggåvan, som bara är en symbol. Men poängen är likväl att något måste ges – det egna livet i efterföljelsen, men kanske också något annat och mindre som förebildar det stora offret.
Det är här som offertoriet kommer in. Lika lite som de eukaristiska elementen kan vara enbart något tänkt utan måste vara något materiellt, likaså är det med andra gåvor i liturgin. Kollekten kan aldrig vara helt förandligad, den måste ha en viss materialitet och detta på ort och ställe, alltså i kyrkan där liturgin sker.
Kan kollektgivandets yttre form på något sätt förändras? I viss mån har det redan skett då sedlarna kompletterade mynten som betalningsmedel. Också på annat sätt har offertoriet förändrats, då gåvor utöver de eukaristiska elementen och kollekten numera endast sällan bärs fram. Kontanter har blivit alltmera ovanliga, accepteras inte överallt och det finns de som gärna vill ersätta kontanterna i kollekten med att swisha pengar till församlingen. Här finns det dock anledning till eftertanke. Då blir gåvan helt frigjord från den liturgiska akten och man har inte tänkt över dess djupare innebörd. Hade änkan i Jerusalems tempel haft tillgång till modern teknik och gjort likadant, hade vi kanske inte haft denna berättelse. Jesus ville se gåvan i templet.
Litteratur
Hans Urs von Balthasar: Kärlekens cirkel. 101 bibelbetraktelser. Övers. Sten Hidal. Artos 2011.
Gregory Dix: The Shape of the Liturgy. London 1970.
Reinhard Staats: ”Deposita pietatis. Die Alte Kirche und ihr Geld” i Zeitschrift für Theologie und Kirche 76/1979, 1–29.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 1/2020, s. 34–36.