av JOHN SJÖGREN
Den schweiziske teologen Hans Urs von Balthasar (1905–1988) har kommit att bli en av de mest inflytelserika katolska teologerna från 1900-talet. Om än stundtals hett omdebatterad, ifrågasatt av såväl progressiva som konservativa krafter inom kyrkan, har hans ställning som en central figur kommit att bli alltmer självklar. Även officiellt. Johannes Paulus II var en stor beundrare och lyckades till slut, efter många övertalningsförsök, få en motvillig von Balthasar att acceptera utnämningen till kardinal (han hann dock avlida innan han fick ta emot kardinalshatten). Även Joseph Ratzingers, påven emeritus Benedictus XVI:s, teologiska tänkande är djupt inspirerat av von Balthasar (Ratzinger höll för övrigt predikan på von Balthasars begravning).
Denna popularitet är på samma gång enkel och svår att förstå. Svår för att von Balthasars täta textvärld inte är alldeles lätt att tränga in i. Inte minst omfånget kan ha en avskräckande effekt. En dragning till det maximalistiska går utan tvekan att skönja hos von Balthasar. Den som vill ta sig igenom samtliga av hans 90 böcker och 550 artiklar har att göra för ett halvt liv. Populariteten, även långt utanför de teologiska institutionerna, är dock enkel att förstå i den meningen att von Balthasar skrev utifrån ett bredare anslag än en strikt akademisk teologi. Faktum är att han aldrig innehade någon professur i teologi utan ägnade en stor del av sitt liv åt den lekmannaorden, Johannesgemenskapen, som han grundade tillsammans med Adrienne von Speyr (som haft ett avgörande inflytande på hans tänkande). Här ledde han unga människor i Ignatius andliga övningar; von Balthasar inträdde i Jesuitorden 1929 men tvingades lämna när han startade Johannesgemenskapen.
Hans teologi är alltså grundad i handfast praktik och han ansåg att uppdelningen mellan spiritualitet och teologi, mellan bönens och tänkandets teologi, var den största katastrofen i kristendomens historia. von Balthasar var på flera sätt nyskapande samtidigt som hans tänkande helt klart är beroende av tidiga teologer som Origenes, Maximos Bekännaren och Irenaeus av Lyon. Han var i grunden varken teolog eller filosof, utan disputerade i germanistik, alltså tysk språk- och litteraturvetenskap. Men vill man förstå hans teologi måste man nog gå ännu längre tillbaka, till hans grundläggande musikaliska utbildning. Hans tänkande är i hög utsträckning symfoniskt och hans ingång till det teologiska estetisk. Vilket inte minst märks i hans mest centrala verk, den stora trilogin, där ett slags teologisk estetik läggs fram. De tre delarna utgår från varsin av de klassiska transcendentalierna: det sköna, det goda och det sanna (ordningen är här av betydelse). Det är den andra delen i denna trilogi, Theodramatik (1971–1983), som den här artikeln ska försöka ge en kort överblick av. I detta verk, som inkluderar fyra fylliga band, försöker von Balthasar läsa det kristna livet utifrån en dramatisk terminologi. Det handlar alltså om praktiken, handlingen, kort sagt det goda. Men detta hör ihop med det som von Balthasar utforskar i den första delen av sin trilogi, nämligen formen eller det sköna. Det estetiska hör ihop med och rör sig in i det etiska.
Det estetiska frigör det etiska
Mötet med formen, menar von Balthasar, leder på ett naturligt sätt över i det praktiska, i det samspel mellan den mänskliga friheten och den gudomliga friheten som von Balthasar kallar för teo-drama. När något i sanning skönt, något verkligt betydelsefullt och omskakande drabbar oss, blir vi berörda på ett djupt personligt plan. I ljuset som emanerar från den sköna formen blir med ens alla våra sår och fläckar upplysta. Ställda inför den sanna skönheten inser vi: Jag måste förändra mitt liv! Den som haft ett sådant möte med skönheten blir märkt för livet. Kort sagt, hon har blivit utvald. Att möta den sköna formen, som givetvis är ett indirekt eller mer eller mindre direkt möte med det mönster som hela universum skapats genom, Logos, Ordet, det vill säga Kristus: ett sådant möte resulterar alltid i en personlig kallelse. Den som drabbats av formen blir en skönhetens apostel. Eller blir åtminstone erbjuden, kallad, att bli det. När skönheten bryter in i en människas liv öppnas också hennes innersta frihet upp och hon ställs inför ett val: att säga Ja eller Nej till formens kallelse. Det estetiska frigör det etiska.
I det inledande bandet försöker von Balthasar förstå den världsliga teatern som fenomen. Här får man om inte annat ett smakprov på hans oerhörda bildning. Detta prolegomenon fungerar närmast som en introduktion till teaterhistorien. Det är inte för inte som von Balthasar kallats för en av 1900-talets mest lärda människor. I denna inledning hävdar von Balthasar att människan i teatern söker ett slags transcendens, att hon i dramat både försöker observera och bedöma sanningen om sig själv, att hon genom transformation, genom skådespelarens på samma gång döljande och avslöjande maskspel, försöker finna klarhet om sig själv. Det verkligt stora skådespeleriet handlar mer om demaskering än maskering. En skådespelares främsta uppgift är att vara sann, att visa upp och avslöja, inte i första hand dölja och förställa.
Vår dragning till teatern och det dramatiska är existentiell. Bilden av världen som en teaterscen, och teatern som en bild av världen, är mer än bara en bild. Teatern är, som von Balthasar uttrycker det, en spegel i vilken existensen betraktar sig själv. Här finns en grundläggande paradox, som är lika giltig på teatern som i teologin: uppenbarelsens förutsättning är att någonting är dolt. Gud avtäcker sig själv för människan delvis genom att dölja sig. Uppenbarelsen sker i ett slags dynamiskt spänningsförhållande mellan avtäckt och fördolt. I analogi med detta blir också människan uppenbarad och avtäckt inför sig själv genom att dölja sig i rollen. Samtidigt är det viktigt att behålla en distinktion mellan jaget och den tilldelade rollen. Även här handlar det om vad man skulle kunna kalla för ett dynamiskt och lätt paradoxalt spel mellan jag och roll.
En annan viktig del i den teatermetafor som von Balthasar använder är att den pekar på tillvarons dialogiska karaktär. Mening, identitet och för den delen drama uppstår i dialog med omgivningen, andra människor och med författaren, Gud. Vi blir till som människor, våra roller får konturer och blir tydliga, i mötet med den andre. Utan ett du inget jag, för att tala med Martin Buber. Jaget kan bara bli sig självt genom det medium, det instrument, på vilket det spelar. Och detta medium kan inte isoleras från den miljö och det sammanhang som det verkar i. Även det som är dramats själva väsen, det mänskliga handlandet, agerandet som försöker skänka existensen mening i dess jakt på självförverkligande, även detta sker i dialogisk form.
Om skådespelarens stora fråga är ”Vem är jag?”, så uppstår själva dramat först när frågan förvandlas till ”Vad ska jag göra?”. Människan, skådespelaren, är omgiven av en rad olika möjligheter och måste välja. Tar man livet på allvar, vill man verkligen axla sin roll i det stora dramat, tvingas man till sist att urskilja andarna. I denna urskiljning, i människans försök att finna och göra det goda, uppstår drama. Också denna jakt efter det goda sker, vilket von Balthasar poängterar, genom dialog. Grunden för teo-drama är att det finns en genuin mänsklig frihet, en frihet som har möjlighet att ta del av Guds oändliga frihet, att människan kan säga Ja eller Nej till Gud. Kort sagt, dialog mellan de två friheterna, den mänskliga och den gudomliga.
Kristus är både scen och huvudperson
De övriga banden ägnar sedan von Balthasar åt att, med sina dramatiska glasögon, gå djupt in i den kristna uppenbarelsen. Den självklara centralpunkten är givetvis Kristus. Det är i och med inkarnationen, Jesu entré på världsscenen, som teo-dramat tar sin början. Kristus, Ordet, är människans stickreplik som kallar henne från salongen upp på scenen. Vi är nu alla indragna i dramat, ett drama med ett öppet slut, vi är alla givna en roll. Och vi har alla ett ansvar för hur vi i vår gudagivna frihet förvaltar denna roll. Det finns inte någon neutral utkikspunkt utifrån vilken vi neutralt kan betrakta spelet. Det finns ingen publik i teo-dramat, alla är aktörer.
Kristus är som sagt nyckelgestalten i hela det teo-dramatiska bygget. När Gud väljer att bli människa i Jesus Kristus sammanstrålar de två friheterna; den begränsade, mänskliga friheten och den oändliga, gudomliga friheten. Kristus är mötesplatsen mellan Gud och människa. I Kristus finner den oändliga friheten en boning i den begränsade friheten. På så sätt fulländas den begränsade friheten i den obegränsade, utan att den oändliga friheten förlorar sitt väsen i den begränsade friheten. Inte heller förlorar den begränsade friheten sitt väsen i den oändliga friheten. I Kristus möts de två friheterna och hålls samman, men blandas inte samman. Detta i linje med den kristologiska paradoxen att Jesus var hundra procent Gud, men på samma gång hundra procent människa. Således finns i Kristus också två viljor, en mänsklig och en gudomlig. Hela teo-dramat, skriver von Balthasar, har sitt centrum i dessa två viljor.
Kristus blir på så sätt också prototypen eller förebilden för hur människan kan finna sin sanna frihet, det vill säga i mötet med den gudomliga friheten. Antropologin blir förankrad i kristologin. Det är i Kristus som varje enskilt människoöde utspelar sig. Samtidigt är det mot prototypen Kristus vi hela tiden måste röra oss. Detta, att vi både rör oss i och mot Kristus, upphäver dock inte vår individualitet och frihet. Det är genom att Gud öppnat upp och låtit oss ta del av hans absoluta frihet, genom inkarnationen, korset och eukaristin, som vi finner vår mest autentiska frihet. Och vi blir på djupet oss själva först när vi omfamnar vår frihet genom ett deltagande i den gudomliga friheten. Ju mer den enskilda personen rör sig mot sin prototyp, det vill säga mot Sonen, desto unikare kommer hon att bli. Vi är alla kallade, skriver von Balthasar, att gå en personligt utstakad väg mot den exemplariska prototypen.
Hur tar sig då detta uttryck rent konkret, hur blir vi kallade att delta i det drama som Gud bjuder in oss till? För att svara på den frågan, menar von Balthasar, måste vi börja hos Kristus, historiens och universums mittpunkt, han som inom sig skapar en plats där vårt innersta jag kan blottläggas och förverkligas. Som tidigare nämnts kan man betrakta inkarnationen som människans stickreplik, den som kallar henne in på scenen. Men det går också att se inkarnationen, Guds människoblivande och Kristi liv, död och uppståndelse som den händelse som skapar själva scenen. Kristus är inte bara dramats huvudperson, utan han är också på samma gång scenen varpå teo-dramat utspelar sig. Givetvis har också det första förbundet i allra högsta grad präglats av ett samspel mellan människa och Gud, där Gud ständigt kallar nya rollfigurer upp på scenen. Men i och med att Ordet blivit kött har helt nya möjligheter öppnat sig för interaktionen mellan människa och Gud, himmel och jord.
I Jesus sammanfaller roll och identitet
Kristus är alltså på samma gång scenen och dramats huvudperson. Om vi börjar med det senare, Jesus som rollfigur, pekar von Balthasar på hur hela Kristi liv präglas av en medvetenhet om den roll han har att spela, det kall och det uppdrag han är ämnad att leva ut. Jesus är den fullständigt unika person, gudamänniskan, Människosonen, i vilken roll och identitet helt och hållet sammanfaller. I evangelierna blir det uppenbart att Jesus är högst medveten om sitt eskatologiska och universella uppdrag, sin unika mission. Han är satt att fullborda sitt uppdrag, att fullt ut förena sin egen vilja med Faderns vilja. Hela Jesu jordiska existens präglas av att han är sänd. Ja, han är så sänd att den som sänt honom blir närvarande i honom. Fadern sänder Sonen och i Sonen blir Fadern närvarande på jorden. Hela Jesu självförståelse vilar på vetskapen om att han är sänd av Fadern. Detta är ett av Johannesevangeliets stora, återkommande teman. Jesus upprepar det gång på gång: ”Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.” (Joh 5:36). ”Jag känner honom därför att jag kommer från honom och därför att han har sänt mig.” (Joh 7:29). ”Hur kan ni då säga till mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att jag hädar när jag säger: Jag är Guds son.” (Joh 10:36). Och så vidare, och så vidare.
Samtidigt är denna starka upplevelse av att vara sänd, Jesu uppdrag, inte något som läggs på honom från ovan. Hans kallelse skiljer sig därför på ett avgörande sätt från det första förbundets kallelser, från Abrahams, Moses eller profeternas uppdrag. För Jesus är inte kallelsen en lag som kommer utifrån. Han är snarare förkroppsligandet av denna lag. Men uppdraget är inte heller något han åtagit sig själv. Snarare, skriver von Balthasar, ”är han den som, före all tid, haft uppdraget – ja, som är uppdraget – att fullfölja denna universella plan; allting i honom, medvetande, intelligens och fri vilja är riktat mot detta mål”. Det uppdrag som givits honom av Fadern, det uppdrag som är identiskt med hans person, att förmedla Guds faderlighet till människan, genomsyrar honom så totalt att där inte finns någon plats för frågor av sorten: vem är jag? Han är den som är sänd av Fadern, Ordet som springer fram ur Fadern. Jesus är sin kallelse, sitt uppdrag.
Detta gör dock på intet sätt våld på hans frihet. Tvärtom, det är i uppdraget som Jesus manifesterar sin suveräna frihet. I Jesus möts den oändliga och den begränsade friheten. I Jesus förenas människa och Gud. Två viljor bor i Kristi bröst, den gudomliga och den mänskliga. Således är det fullt möjligt och naturligt att Jesus frestas av djävulen, lockas att avvika från den plan Fadern lagt för Sonen. Det finns en fri vilja för Satan att appellera till. Men varje gång övervinner Jesus frestelsen genom att reflektera över sin kallelse och förkasta frestelsen som oförenlig med uppdraget. Han måste gå sin väg till slutet, ”lydig ända till döden” (Fil 2:8). Genom denna hörsamhet gentemot Fadern, tack vare denna lydnad, garanterar han sin integritet och frihet. Och öppnar på samma gång möjligheten för människan att ta del av Sonens relation med Fadern, den sändes universella kallelse och uppdrag.
Hur ser det då ut när vi får våra kallelser från Gud, hur kan vi hitta våra roller i det stora teo-dramat? Det har, menar von Balthasar, med vår delaktighet i Jesu uppdrag att göra. Kristi djupaste identitet ligger i att vara sänd av Fadern. Den som kommer i kontakt med Jesus kommer på ett liknande sätt att bli sänd. Att möta Jesus är att få ett uppdrag, en kallelse. Eller kanske ännu hellre: det är att få del av hans allomfattande kallelse, att bli en del av Kristi kropp. I Kristus öppnar Gud upp en frihetens sfär i vilken vi, som unika och särskilda gestalter, tilldelas våra verkliga roller. Kristus ställer, i sin egen person, en scen till förfogande för oss på vilken vi bjuds in att spela med i förverkligandet av Guds rike. Denna scen som Gud, genom Sonen, bjuder oss att spela på är kanske det Guds rike som Jesus säger har anlänt i och med hans egen ankomst. Gudsriket är den nya sfär som Gud i Kristus öppnar upp för människan, den scen på vilken hon kan finna sin individuella uppgift och tilldelas den roll som kommer att göra henne till en sann person. Den absoluta friheten har på denna scen förberett en personlig väg för varje människa att vandra av egen fri vilja, en väg på vilken vår djupaste frihet kan förverkliga sig själv.
Människan blir sig själv i kallelsen
Människan blir person när hon får sitt uppdrag, sin kallelse, från Gud; den eviga sanningens Gud som är den enda som verkligen vet vem varje människa innerst inne är. En kunskap som inte kan upptäckas av människan själv, utan som Gud måste uppenbara för oss. Detta sker genom Kristus. Det är i relationen till honom och i deltagandet i hans universella uppdrag som vi blir personer. I Kristus blir vi alltså inte endast passivt frälsta utan får ett uppdrag, så att säga en personlig profil. Kort sagt, ett ansikte. Som von Balthasar uttrycker det: ”Om människan fritt bekräftar och accepterar den kallelse och det uppdrag som Gud i suverän frihet erbjuder henne har hon den största möjlighet att bli en person, att få tag på sin allra innersta substans, att få fatt på den allra djupaste och intimaste föreställningen om det egna jaget – som annars skulle ha förblivit oupptäckt.”
Allt detta kan låta en aning abstrakt. Men von Balthasar pekar på Bibelns berättelser där kallelsens drama gång på gång gestaltas med osentimental konkretion. Även om Jesus är den som i sin totala identifikation med rollen och uppdraget är vår givna förebild så poängterar ändå von Balthasar att människan inte, till skillnad från Kristus, instinktivt, från början och fullständigt identifierar sig med sitt kall och sitt uppdrag. I såväl Gamla som Nya testamentet ser vi hur kallelsen ofta kommer en bestämd tid, hur den bryter in i det vardagliga livet och lika plötsligt som oväntat tilldelar den intet ont anande människan en teo-dramatisk roll. Och denna kallelse och det uppdrag som följer är inget som personen i fråga skulle kunna tänka ut eller komma fram till på egen hand. Det är ett av de återkommande dragen i de kallelser vi ser i Bibeln att de kallade ofta tycks ganska dåligt rustade för just det uppdrag som Gud ger dem.
Det är de ofruktsamma kvinnorna, Sara, Hanna och Elisabet, som Herren gör havande. De som ur våra rent världsliga ögon skulle kunna uppfattas som de minst passande att bära och föda fram profeter och ”löftets söner”. Gud utväljer Mose, som har så svårt för att tala, som sin talesperson och som Israels faderlige ledare. Gud gör Jeremia, som ogärna vill ta Herrens ord i sin mun, till sin kanske allra mest glödande profet. Jona vill inget annat än att slippa sitt profetiska uppdrag, men Herren har andra planer. Jesus gör Paulus, som är de kristnas värsta fiende och förföljare, till sin mest hängivna predikant och till sin kyrkas första, mest briljanta teolog. Och ofta sker kallelsen lika oväntat som för Paulus, som kastas av sin häst och förblindas av den uppståndnes ljus på vägen till Damaskus. Det gäller i allra högsta grad lärjungarna, som fiskar, lagar nät eller sitter utanför tullhuset när de plötsligt hör Jesu uppmanande stämma: ”Följ mig!”
Ett annat återkommande drag hos de uppgifter som Gud ger människorna i Bibeln är att de är extremt svåra, för att inte säga snudd på omöjliga. Det är redan från början tillkännagivet hur krävande uppdraget kommer att bli, ibland kommer alltsammans rent av vara förgäves. Att Jona flyr är inte särskilt underligt. Men, som von Balthasar understryker, blir människans frihet kanske som allra tydligast just när hon tvekar inför, slingrar sig eller står emot det uppdrag hon fått. Judas är sinnebilden för den som helt och hållet flyr och sviker sitt uppdrag, medan David, Petrus och Jeremia är exempel på människor som delvis vänder sig bort från uppdraget för att tillslut ändå bli återerövrade av kallelsens kraft.
Kallelse handlar inte enbart om hur Guds nåd träffar oss och utväljer oss till tjänst utan lika mycket om hur vi med vår frihet svarar på denna nåd. När vi väljer att tjäna vårt uppdrag upptäcker vi den närmast omätliga frihet som ligger i att leva sin kallelse, en frihet som funnit sin källa och sin samtalspartner i den gudomliga, oändliga friheten. Men i vår frihet ligger också möjligheten att bli en Judas, det vill säga att fullständigt vända uppdraget ryggen. En sådan frihet blir inåtvänd och aldrig verkligt frigörande. Det är en frihet som snarare bryter ner än bygger upp vår karaktär. Om accepterandet av uppdraget och rollen gör oss till personer gör vägrandet av kallelsen att vår person blir, om än aldrig helt förstörd, så åtminstone skadad, ibland till oigenkännlighet.
Igenkännbara som oss själva blir vi i kallelsen, när vi glömmer vårt ego i det uppdrag vi är satta att utföra. När vi inte längre lever för oss själva utan för den andre. När vi inte längre tjänar oss själva utan helheten, som är Kristi kropp. När vi inte längre ser oss själva som frikopplade, helt autonoma individer, utan som lemmar i den stora gemensamma kroppen. När det gått för oss som för Paulus, att vi kan säga att vi lever, men att det inte längre är vi själva utan Kristus som lever i oss (Gal 2:20). Det handlar, som von Balthasar uttrycker det, om att assimilera sitt jag med den gudagivna uppgiften och i denna uppgift upptäcka såväl sin personliga som sociala identitet. Ett konkret tecken på detta, hur människan finner sin sanna identitet i den roll Gud givit henne i teo-dramat, är Bibelns många namnbyten. När Gud kallar förvandlas människan. Hon får inte bara sitt sanna ansikte, hon tilldelas också sitt rätta namn. Abram blir Abraham, Jakob blir Israel, Simon blir Petrus. Människan blir sig själv i mötet med den obegränsade friheten. Människan upptäcker vem hon är när hon förlorar sig själv i uppgiften. Som von Balthasar skriver: ”Det är genom att glömma sin egen privata subjektivitet och bli ett med sin funktion som den enskilde växer in i det som är hennes mest personligt utmärkande drag.”
Detta, mötet mellan den mänskliga och den gudomliga friheten, är kärnan i von Balthasars Theodramatik. De fyra banden innehåller givetvis en mängd annat som man skulle kunna diskutera: soteriologin, ecklesiologin, mariologin. För den som blivit lockad av denna lilla introduktion finns det med andra ord mycket mer att upptäcka i von Balthasars milt uttryckt innehållsdigra verk.
John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 1/2020, s. 36–41.