av SVANTE LUNDREN
Fördomar mot vissa grupper kan förvandlas till långlivade tankemönster och statsbärande ideologier. Det mest kända exemplet på detta är sannolikt antisemitismen, som genom århundraden uppträtt i olika skepnader – där religiösa, rasteoretiska eller politiska argument varit bärande – och dessvärre ännu i dag utgör ett gissel. Men också andra former av fördomsfulla tanketraditioner gör sig gällande, och därför har vi begrepp som islamofobi, antiziganism och afrofobi.
En form av fördomsfullt tänkande som är mindre känd är den som är riktad mot armenier. Den kan kallas anti-armenianism eller armenofobi. De flesta känner knappast till den alls, men den har spelat en betydande roll i europeisk historia och lever i allra högsta grad också i dag. Dessutom finns det en direkt koppling mellan anti-armenianismen och antisemitismen.
Orientens judar
I mitten av 1890-talet drabbades armenierna i det osmanska riket av omfattande massakrer i vilka minst 100 000 personer dödades. Händelserna väckte stor uppmärksamhet i västvärlden, många politiker och kulturpersonligheter uttryckte sin avsky och både i USA och i Europa uppstod en stark solidaritetsrörelse för armenierna. I Tyskland däremot dominerades debatten av en anti-armenisk opinion, vilket ledde till en bred konsensus om att de osmanska åtgärderna var befogade. I den argumentationen spelade armeniernas påstådda rasegenskaper en betydande roll.
Massakrerna försvarades med att den osmanska regeringen var tvungen att ta itu med ett folk som var illojalt, konspirerade med rikets fiender och gjorde uppror. Detta agerande sades sedan bero på armeniernas medfödda egenskaper: de kännetecknades av lömskhet, illvilja, ohederlighet och girighet. Intressant nog var detta egenskaper som vid denna tid också förknippades med judarna och parallellen noteras inte bara av nutida forskare utan gjordes redan då. År 1913 talade den tyska ambassadören i Konstantinopel, Hans Wangenheim, om de parasitära armenierna som var kända som ”Orientens judar”.
Det armeniska folkmordet under första världskriget bara stärkte denna tendens. Trots ett flertal tyska ögonvittnen till massakrerna förnekade den anti-armeniska opinionen i Tyskland folkmordet när det pågick. Efter rättegången i Berlin 1921 mot den armenier som på öppen gata mördat Talaat Pascha, en av folkmordets huvudsakliga arkitekter, ändrades dock tonen. Nu medgav man allmänt att armenierna blivit offer för utrotning (Ausrottung) och förintelse (Vernichtung), men den anti-armeniska opinionen rättfärdigade detta både med hänsyn till militär nödvändighet och till armeniernas rasegenskaper. En tidning skrev: ”De [armenierna] ses som giriga och lömska och det är orsaken till att de röner samma uppskattning i öst som judarna i väst.”
Rasteorierna
Det var inte bara politiker och opinionsbildare som dryftade likheterna mellan armenier och judar. Också i de då populära förment vetenskapliga rasteorierna drogs samma paralleller. En av de främsta rasteoretikerna, österrikaren Felix von Luschan, menade att judarna tillhörde en ras som han kallade ”armenoid”. Han betraktade inte judarna som en självständig ras utan menade att de tillhörde en större orientalisk ras som också omfattade greker och armenier. Därav den alternativa benämningen ”armenoid”. Den i Nazityskland uppburne rasteoretikern Hans Günther, vars handbok i raslära också gavs ut i förkortad folklig version (Volks-Günther), delade denna uppfattning om den rasmässiga likheten mellan armenier och judar. Den dåtida tyska antisemitismen tog fasta på dessa föreställningar. Den populäre tyske antisemiten Theodor Fritsch såg stora likheter mellan armenier och judar. Trogen tidsandan såg han dessa likheter också i utseendet, med detaljerade utläggningar om armeniers och judars näsor och andra kroppsdelar. Inspirerad av Günther menade Fritsch att judarna rasmässigt härstammade från två raser: den orientaliska och den främreasiatiska (vorderasiatische) eller armenoida.
Houston Stewart Chamberlain, den nazistiska antisemitismens främsta teoretiker, förklarade att armenierna inte var arier, utan att syrier, armenier och judar i dag praktiskt taget är omöjliga att åtskilja rasmässigt. Armenierna uppvisar också, enligt Chamberlain, samma passion för ocker som judarna, ja rentav ännu mer. Här citerar Chamberlain ett populärt ordspråk om att en armenier är som tre judar. Ibland återgavs det i en annan form: en jude lurar sju greker, men en armenier lurar sju judar. Armenierna var alltså inte bara som judarna, ett slags pseudo-judar; de var de facto värre än judarna.
Inspiration för nazisterna
Den tyske historikern Stefan Ihrig har visat hur nazisterna inspirerades av det armeniska folkmordet. Adolf Hitler uttalade sig inte ofta om armenierna, men när han gjorde det kopplade han ihop dem med judarna. Han visade också stort intresse och sympati för Turkiet, som han menade hade lyckats skapa en blomstrande nationalstat byggd på etnisk homogenitet. År 1923 publicerade nazisternas tidning Heimatland en sexdelad artikelserie om hur det nya Turkiet kan fungera som en förebild för Tyskland. Författaren, Hans Tröbst, menade att Turkiet lyckats på grund av tre faktorer: man hade skapat en enhetlig inhemsk front, man hade lyckats med en nationell rening och man hade samlat en slagkraftig armé. Den andra faktorn, nationell rening eller rensning, handlade om att Turkiet eliminerat de kristna minoriteterna, däribland armenierna. Intresset och sympatin för det kemalistiska Turkiet var så stor bland de tidiga nazisterna att Heinrich Himmler rentav sade sig överväga att emigrera till landet.
Nazisterna må ha sett ner på armenierna, men de visade inget intresse för dem i motsats till den besatthet av judarna som präglade deras ideologi och politik. Ihrig menar dock att nazisterna såg utplåningen av armenierna i det osmanska riket som ett bevis på att man kan göra sig av med oönskade element i massiv skala och komma undan med det. Trots viktiga avvikande röster, som prästen Johannes Lepsius och författaren Armin T. Wegner, menade en betydande opinion i det tidiga 1920-talets Tyskland att folkmordet på armenierna var berättigat. Ihrig understryker att Hitler måste ha dragit slutsatsen att om den tyska opinionen inte reagerade skarpare mot utrotningen av ett kristet folk, då skulle den också acceptera ett liknande öde för judarna.
Dagens anti-armenianism
I dag spelar fördomar mot armenierna ingen roll i Tyskland eller i västvärlden generellt. I Turkiet och inte minst i Azerbajdzjan är däremot anti-armenianismen stark. Ibland gör sig denna hatretorik påmind också i vårt land, som då Barbaros Leylani 2016 blev dömd för hets mot folkgrupp efter att han på ett pro-azerbajdzjanskt möte på Sergels torg ropat: ”Död åt de armeniska hundarna.”
I dagens Turkiet är hatretoriken mot vissa grupper, däribland armenier, utbredd. Hrant Dink Foundation dokumenterar och rapporterar om hatretorik i media. I dess rapport för 2017 noterades 5 296 fall av hatretorik mot nationella, etniska eller religiösa grupper i turkisk media. Denna retorik riktades främst mot judar, syriska flyktingar och armenier. I rapporten för de fyra första månaderna 2018 hade armenierna övertagit första platsen som den grupp som mest blev utsatt för hatretorik. Armenierna associerades med våld och terrorism, och de beskrevs som en bakgrundskraft för landets fiender.
Än värre är det i Azerbajdzjan där anti-armenianismen är en del av den officiella ideologin och sprids av myndigheterna med början från presidenten själv. I bakgrunden finns gamla religiösa motsättningar, men det är konflikten om Nagorno-Karabach som triggat azerbajdzjanerna till en aldrig tidigare skådad hatkampanj.
Den 28 februari 2012 förklarade Azerbajdzjans president Ilham Alijev att ”våra huvudfiender är armenierna i hela världen samt de skenheliga, korrupta och mutade politiker som står under deras påverkan”. Föreställningen om armenisk kontroll av olika politiker påminner om de antisemitiska föreställningarna om judisk makt över politik, ekonomi och media. Och liksom antisemiten inte bara hatar Israel utan världens alla judar förklarade Alijev att fienden inte var staten Armenien och dess medborgare utan världens alla armenier.
I Azerbajdzjan ägnar man sig inte direkt åt fantasier om den armenoida rasen. Men även utan rasbiologisk vokabulär uttrycker man ändå att armenierna av naturen har vissa, naturligtvis destruktiva, egenskaper. Den muslimske ledaren Allashukur Pashazadeh har förklarat att ”lögnen och trolösheten finns i armeniernas blod”, medan forskaren Amrali Ismailov har hävdat att ”om en armenier inte ljuger – då är det inte en armenier du ser. Armenierna ljuger, hycklar, stjäl, förråder.” Journalisten Farid Teymurkhanli vet till och med vilken sinnesstämning Gud var i när han skapade armenierna.
”Den inneboende meningen av ordet ’armenier’ är uppenbar för alla, utom för armenierna förstås. Det är nedrighet, feghet, svek. Gud måste ha varit på dåligt humör när han skapade dem eftersom han gett dem de mest avskyvärda egenskaper.”
På samma sätt som den nazistiska propagandan mot judarna avhumaniserar den azerbajdzjanska hatretoriken sina offer. Armenierna har kallats schakaler och parasiter medan Armenien har betecknats som ett virus och som en cancertumör. De oppositionella rösterna, som skulle ifrågasätta denna anti-armenianism, är i hög grad tystade, antingen fängslade eller i exil.
Litteratur
Armenophobia in Azerbaijan. Organized Hate Speech & Animosity towards Armenians. The Office of Ombudsman of the Republic of Artsakh 2018.
Theodor Fritsch: Handbuch der Judenfrage. Die wichtigsten Tatsachen zur Beurteilung des jüdischen Volkes. 42:a uppl. Hammer-Verlag 1938.
Stefan Ihrig: Justifying Genocide. Germany and the Armenians from Bismarck to Hitler. Harvard University Press 2016.
Svante Lundgren är docent i judaistik vid Åbo akademi och gästforskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 1/2020, s. 42–44.