av JOHN SJÖGREN
Är det möjligt för en människa att verkligen nå fram till en annan människa? Kan vi bryta oss ut ur våra skal och på djupet öppna upp oss för den andre? Eller är vi hopplöst instängda i oss själva, dömda till en ofrånkomlig ensamhet? Är kontakt, verklig kommunikation, möjlig?
Det är frågor som väcks vid läsningen av Helena Granströms senaste bok Betydelsen av kärlek. Ett slags essäroman som utforskar kärlekens och attraktionens inte helt lättdefinierade väsen. I centrum av romanen finner vi en person som, åtminstone till ytan, liknar författaren själv: en kvinna som skriver radioessäer och understreckare om allt från ensamhet till kvantfysikens närmast mystika föreställningsvärld. Det senare, kvantfysiken, är något som Granström, som också har en licentiatexamen i matematisk fysik, ständigt återkommer till. Ett tankekluster som är allt annat än lätt att förstå men som Granström nästan, med betoning på nästan, lyckas göra begripligt för en icke insatt läsare. En imponerande bedrift bara det.
Som ram och återkommande inslag i romanen finns de brev som med jämna mellanrum dimper ner i författarens mailbox. De är från en kvinna som läst en av författarens understreckare om kvantfysik och blivit förtvivlad, inte minst av den svårsmälta teorin om multiversum. Och att kvinnan blivit uppriven är inte svårt att förstå. Om man väljer att tro på kvantfysiken, om man tar dess teorier på allvar, då är det lätt att tappa fotfästet.
Kvantfysiken går nämligen emot allt vad vi intuitivt uppfattar som grundläggande om verkligheten. Enligt kvantfysiken kan en partikel befinna sig på två ställen samtidigt, flera universum existera simultant med närmast identiska versioner av oss själva, två partiklar som befinner sig oändligt långt bort från varandra ändå vara sammanflätade och påverka varandra. Man skulle kunna säga att vad kvantfysiken påstår är att verkligheten, i dess minsta beståndsdelar, är mångtydig eller rent av motsägelsefull.
Varför skrämmer detta den brevskrivande kvinnan så? Kanske, tänker författarjaget, beror det på att gränsen mellan inre och yttre upplöses. Vi förväntar oss att den yttre världen ska vara stabil och sammanhängande. Samtidigt vet vi att i själslivets inre domäner är allting just så mångtydigt som kvantfysiken beskriver saker och ting. Känslolivet och det omedvetna, hävdar författarjaget, känner väl till kvantfysikens laglösa lagar. I en sammanfattning av kvantfysikens slutsatser skriver hon: ”Saker kan finnas och inte finnas på samma gång. Det finns närhet som är oberoende av avstånd. Ett påstående kan vara både sant och inte sant. Det som sker nu kan påverka bilden av det förflutna. Först det som upplevts blir riktigt verkligt. Ingenting är någonsin helt avgjort. Känns någonting av detta egentligen särskilt främmande?”
Varje människa som slagit den minsta kik ner i det inre livets djupa brunn svarar förmodligen nej på den frågan. För känslolivet är allt detta helt naturligt. Våra känslor och vårt inre liv präglas av en logik som i strikt mening inte är särskilt logisk. Vad kvantfysiken gör att den osäkrar själva verkligheten, eller påstår att den osäkerhet som råder i människans inre också gäller i den yttre verkligheten. Det är denna koppling som gör att Granströms grepp fungerar, det vill säga att sammankoppla något så till synes främmande som det mänskliga kärlekslivet med kvantfysikens värld.
Parallellt med de essäistiska reflektionerna kring kvantfysiken, samt en beskrivning av mångvärldsteorins skapare Hugh Everetts kärlekslösa liv, låter Granström författarjaget beskriva ett antal kärleksaffärer med olika män. Här finns den närmast sadistiske Småbarnspappan, den starke och den svage Poeten, det passionerade och lätt pinsamma mötet med Ingenjören, den hett åtrådda Konstnären. Men också Mannen, den hon faktiskt lever tillsammans med, som dock visar sig vara känslomässigt otillgänglig. Olika män, olika möjligheter, i kärlekens multipla universum.
Ingen av dessa relationer blir dock fördjupade. I Granströms roman förblir människorna instängda i sig själva. Och här finns den mest centrala frågan i boken: Går det att överskrida gränsen mellan det inre och yttre, finns det någon möjlighet att gå ut ur sig själv och verkligen möta och förenas med den andre (som man skulle kunna säga är kärlekens extatiska väsen)? I den kvantfysiska värld som Granström skriver fram förblir verkligheten, och således också medmänniskan, oåtkomlig. Verkligheten existerar, men det är endast våra många och varandra motsägande tolkningar av världen som utgör vår ”kunskap” om den. Vi förblir fångna i vår subjektivitet. En nedslående insikt, kan tyckas. Men Granström gestaltar allt detta på ett roande och mycket medryckande sätt. Det är något för svensk skönlitteratur så ovanligt som en djupt filosofisk roman som trots sitt stundtals svårtuggade stoff aldrig blir torr eller tråkig.
John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 1/2020, s. 45–46.