av PER-ARNE BODIN
Valerij Panjusjkin är en känd rysk journalist och teve-personlighet född i dåvarande Leningrad 1969. Vargtimmen är hans reportagebok om det ryska fullskaliga kriget mot Ukraina, och bokens titel syftar på tidpunkten för det ryska anfallet mot Ukraina i gryningen den 24 februari. Den är ett uttryck för den ryske journalistens avståndstagande mot kriget och inleds med en berättelse om hans konflikt med sin far, som omöjligt kan inse att den ryska militärmakten kan göra något fel. Det är en generationskonflikt som upprepas i många ryska hem i dag. Valerij Panjusjkin protesterade offentligt mot kriget och tvingades i maj lämna Ryssland, eftersom det blev för farligt för honom att vara kvar i landet.
Boken är skriven mestadels i presens och handlar framför allt om civilbefolkningens upplevelser av kriget. Vad som imponerar på honom och på läsaren är frivilligkrafternas insats för att bistå nödställda och flyktingar på alla sätt: med förnödenheter, med resor, med bostad och arbete. Det är de ukrainska flyktingarnas historia som berättas. Panjusjkin understryker kvinnornas avgörande roll och konstaterar: ”Världen är så inrättad att det är män som startar krig och kvinnor som får ta hand om följderna.”
Civilsamhället ställer upp inte bara i Ukraina utan också i Västeuropa och till och med i Ryssland. Sociala medier har varit till stor hjälp och i grunden förändrat möjligheten att kommunicera och informera. Panjusjkin konstaterar att den ryska fullskaliga invasionen är det första digitala kriget och att de sociala nätverken är kvicka. Informationen flyger snabbare än missilerna.
De statliga civila institutionerna i olika länder står mest för krångel, byråkrati och korruption. Inte ens välgörenhetsorganisationer kommer undan kritik. Ingen institution vill egentligen lyssna på de hjälpbehövandes röst. Kyrkorna och kristen tro finns knappt närvarande i boken.
Nästan inget är självupplevt, det är andra personers berättelser som återges. Vargtimmen liknar i så måtto Svetlana Aleksijevitjs dokumentärprosa. Vargtimmen liknar också den ukrainska författaren Oksana Zabuzjkos senaste bok, som skildrar hennes liv, intryck och erfarenheter från de första månaderna efter invasionen: Den längsta av resor. Panjusjkin liksom Zabuzjko befinner sig långt ifrån själva krigshändelserna. Boken är inget krigsreportage.
Vargtimmen är för Panjusjkin ett sätt att visa solidaritet med Ukraina och ukrainarna. Han känner som ryss en stor skuld inför det ryska angreppet på grannlandet. Som kontrast mot alla berättelser om medmänsklighet och solidaritet inleds varje kapitel med citat från det ryska försvarsdepartementets kommunikéer om ryska framgångar i kriget.
Panjusjkin hävdar vid ett tillfälle att den ryske soldaten inte har läst några böcker och ser obildning som en av orsakerna till den grymma ryska våldsutövningen i Ukraina. Det tror jag inte stämmer, de flesta har läst de ryska klassikerna, i alla fall i skolan, och kan nog recitera den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkins dikter utantill. Problemet är nog inte att man inte läser böcker utan hur man gör det.
Boken behandlar de första månaderna av kriget. Händelserna sker i så snabb följd att en del episoder som talas om i boken redan är historia och förgånget. En del är lättviktiga anekdoter, en del är mycket allvarliga berättelser om liv och död. Mycket handlar om människornas försök att skapa ett vardagsliv under pågående krig ofta genom enkla handlingar som egentligen förefaller onödiga eller farliga i den rådande situationen men samtidigt framstår som naturliga och spontana. Gardinförsäljaren fortsätter att argumentera för sin vara trots alla krossade fönster som de ryska robotangreppen lämnat efter sig.
Och det oerhörda faktumet kvarstår att Ryssland bedriver ett fullskaligt krig mot sitt grannland, ett krig som inte ens får kallas krig i Vladimir Putins retorik. Vad som framför allt blir kvar i minnet efter läsningen av boken är de enskilda människornas oegennyttiga insatser för att rädda sin nästa. Efter hand förändrar Panjusjkin sin inställning till flykt och flyktingar över huvud taget och skäms för att han tidigare knappt brytt sig om dem då han nu förstått att denna belägenhet kan drabba varje människa. Panjusjkin hoppas på en framtid för världen utan nationaliteter eller medborgarskap. Det finns till slut mänsklighet och omänsklighet – ingenting annat.
Per-Arne Bodin är professor emeritus i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 2/2023, s. 56–57.