av MINNA SALMINEN KARLSSON
Det är ovanligt och glädjande att en så gedigen historieskrivning som Bennich-Björkmans publiceras på svenska. Li Bennich-Björkman är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, och boken bygger på en långvarig forskning om och i de baltiska staterna samt Ukraina. Denna forskning har producerat ett flertal bidrag för den internationella forskarvärlden, och komprimeras nu i en bok på 400 sidor för en svensk läsekrets.
Boken behandlar Estland, Lettland och Litauen samt Ukraina huvudsakligen under de sista Sovjetåren och de första självständighetsåren. Den är indelad i tre perioder: Sovjetåren, åren kring uppnåendet av självständighet samt den fortsatta självständighetstiden. I alla tre delarna behandlas varje land för sig, även om jämförelser med de övriga görs i texten. Så kan till exempel den läsare som vill bekanta sig med Ukrainas politiska historia från andra världskriget till i dag lätt plocka fram en initierad redogörelse på ungefär 75 sidor.
Bennich-Björkmans ursprungsfråga var: Varför var i slutet av 1990-talet Lettland, Litauen och Ukraina så annorlunda mot det Estland hon kände till? Hon har sökt svaret i, förutom arkivmaterial, ett stort antal intervjuer med dåtida politiker och medlemmar i olika medborgarrörelser. Hon hävdar att det framför allt var de olika relationerna mellan den kommunistiska statsapparaten och den nationella intelligentian – universitetsutbildade och konstnärer – som bäddade för olika sätt att klara omställningen från en Sovjetrepublik till en självständig stat med marknadsekonomi. Den Moskvastyrda statsapparaten fungerade inte likadant i de olika Sovjetrepublikerna.
Relationen mellan staten och intelligentian kunde, enligt Bennich-Björkman, vara symbiotisk, accepterande, polariserad eller antagonistisk. Hon använder också begreppen existentiellt och politiskt motstånd, där existentiellt motstånd innebär att i stillhet agera inom systemets ramar, men på sätt som systemet inte har avsett. Det kan till exempel handla om studentföreningar, ungdomars gemensamma exkursioner till landsbygden av olika anledningar eller iordningsställande av gamla kyrkogårdar, vilket gjordes både i Estland och i Ukraina.
Efter läsningen framstår de fyra sovjetiska rådsrepublikerna som olika individer. Estland är Bennich-Björkmans hjärta närmast och hon framställer flera samverkande orsaker till att Estland snabbt efter självständigheten formades till en politiskt och ekonomiskt sund stat. Exempelvis lyckades ledningen för rådsrepubliken Estland att skickligt navigera mot den centrala partiapparaten i Moskva och statsapparaten och intelligentian levde i en ömsesidig acceptans till sent 1970-tal. Västinfluerad företagsledarutbildning startades i Tallinn och genomgicks av många ledare för de statsägda företagen. Det fanns både studentföreningar och ungdomsföreningar som uträttade praktiskt arbete med möjligheter till diskussioner och nätverkande, där flera medlemmar senare blev högt uppsatta politiker. Bennich-Björkman kallar Estland ”en pragmatisk överlevare”.
Lettland, som kontrast, kännetecknas enligt henne av ”frusna årtionden”. Här var statsapparaten/partiet dogmatiskt och följde noggrant Moskvas linje och påbud, som resultat av utrensningar bland både partitoppar och intelligentia i skiftet mellan 1950- och 1960-talet. Förhållandet mellan staten och intelligentian var antagonistiskt. Bennich-Björkman påpekar att Lettland inte heller hade något gammalt ärevördigt universitet, som i de andra länderna framalstrade individer och grupper med existentiellt motstånd. Givetvis fanns inte heller några marknadsekonomiska influenser.
Litauen hade, enligt Bennich-Björkman, ”Vatikanen som ledstjärna”. Litauerna, som till stor del förblev katoliker även under Sovjettiden, betraktade, enligt Bennich-Björkman, påven i Rom snarare än statsmakten som sin auktoritet. Kyrkan bedrev en lågmäld opposition under hela Sovjettiden. Även det litauiska kommunistpartiet lyckades röra sig relativt fritt i Moskvas koppel, och relationen till intelligentian var präglad av acceptans ända till mitten av 1970-talet. Därefter växte polariseringen och till och med antagonismen. Oppositionen blev tydligare politisk, med underjordiska publikationer och verksamhet.
Ukraina beskrivs som landet ”i Europas utkant”. Bennich-Björkman gör tydligt hur Ukraina efter andra världskriget har två sidor: den västra som alltid uppfattat sig som centraleuropeisk och den östra som har orienterat sig mot Ryssland. En väsentlig skillnad mot Baltikum var också att Ukraina inte var självständigt mellan världskrigen. Mycket av Ukrainas existentiella opposition accepterades av staten efter andra världskriget, men efter mitten av 1960-talet blev relationen alltmer polariserad och antagonistisk. Den västliga ”kulturella huvudstaden” Lviv behöll dock vissa frihetsgrader under hela Sovjeteran.
Så var alltså utgångspunkterna för självständighetsrörelserna. Bennich-Björkman ger en inblick i svårigheterna med att förvandlas till en västerländsk demokrati med marknadsekonomi, när politikerkåren har vuxit upp i ett samhälle där politik och ekonomi är en enda maktsfär. För att göra en lång historia kort: I Estland fanns det kunskap om marknadsekonomi och nätverk bland både företagare och bland tidigare oppositionella, och det var möjligt att skapa både ett ekonomiskt och ett politiskt system på pragmatisk grund. Som kontrast fanns sådan förståelse inte i Lettland. De nya partierna byggdes till stor del kring dem som varit vid makten under kommunisttiden och som alltså fortsatte att ha politiska maktpositioner och även gjorde anspråk på ekonomisk makt. I Litauen utgjordes den nya makteliten till stor del av tidigare oppositionella, men enligt Bennich-Björkman var de huvudsakligen akademiker som inte hade de kunskaper som krävdes för att effektivt introducera en ny ekonomisk ordning. I Ukraina, delat i en östlig och västlig del, vann den Rysslandsorienterade östra delen betydande politisk makt med ett kommunistparti som ville fortsätta enligt sovjetisk modell och med nära band till Ryssland, och första presidenten bedrev opportunistisk ekonomisk politik med gynnande av oligarker.
Historien fortsätter sedan till i dag, med bland annat reflexioner över Ukrainakriget och de ryska minoriteternas roll i de fyra länderna. Den är dock endast ett postludium efter bokens kärna.
Det här är en värdefull bok. Är man bekant med efterkrigshistorien i något av länderna, kan boken ändå ge nya insikter genom sitt nya perspektiv om sammanhangen mellan den kommunistiska historien och den självständiga statens första stapplande steg, och genom att länderna jämförs med varandra. Är man en av dem som buntat ihop de baltiska länderna som en enhet, får man tre individuella porträtt. Och när det gäller Ukraina – inte många av oss vet mycket om det land där Europas fortsatta öden håller på att avgöras.
Ett särskilt tack till förlaget Appell för att boken är mycket vackert och läsvänligt formgiven.
Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2023, s. 54–56.