av JOHAN MÅRTENSSON
För att förstå varför något händer eller är på ett visst sätt, försöker vi hitta orsaken eller snarare orsakerna. Att söka orsaker är liktydigt med att fråga varför. Sökandet efter orsaker är alltså en central aktivitet för den som vill blicka under tillvarons yta; skälet till detta kan vara ren nyfikenhet, men även en vilja att bättre kunna förutsäga och hantera sin omgivning. Men, vad menar vi egentligen med ordet ”orsak” när vi säger att något är en orsak och att något är en verkan av denna orsak? Denna fråga är en filosofisk, ja rentav en metafysisk fråga, en fråga som har visat sig oväntat svår att besvara.
Den praktiskt inriktade kanske säger att det räcker att på olika sätt förstå vad som orsakar det som händer, vi behöver inte dessutom veta vad det betyder att något är en orsak. Det har dock visat sig att olika uppfattningar om vad en orsak är för något har stor betydelse för vilka typer av förklaringar vi är benägna att acceptera. En vanlig uppfattning är till exempel att orsaker har med så kallade naturlagar att göra. Detta kan få en att tänka att man endast förstår orsaken om man har hittat en lag som förklarar alla liknande händelser. Det är till exempel en tydlig trend inom modern medicin att kräva relativt storskaliga studier som syftar till att etablera åtminstone ett statistiskt lagmässigt samband mellan det som i kraft av dessa samband kallas orsak och verkan. Ett konkurrerande, eller komplementärt synsätt är att man endast har etablerat en orsak när mekanismen som förbinder orsak och verkan är förstådd.
Man kanske kan säga att den moderna fysiken får sin början på 1600-talet när Galilei och Newton lyckas beskriva regelbundenheter i naturförloppen med hjälp av matematiska formler som relaterar olika observerbara kvantiteter. Ett paradexempel är naturligtvis Newtons ”gravitationslag” som på en och samma gång beskriver så till synes olika processer som stenars fallande mot marken och planeters cirkulerande runt solen. Denna ”naturlag” är en matematisk generalisering som alltså beskriver och sammanfattar dessa till synes olikartade förlopp kvantitativt. Nu uppkommer förstås frågan varför sådana förlopp i naturen låter sig beskrivas med hjälp av generella matematiska formler. De verkar utmärkas av en regelbundenhet eller lagmässighet som gör det möjligt att beskriva dem i dessa termer. Det är frestande att tänka att formlerna direkt beskriver lagar i naturen som så att säga orsakar naturförloppens regelbundenhet. Newtons gravitationsformel skulle alltså beskriva en lag inbyggd i naturen, en ”naturlag”, det vill säga själva gravitationen som orsakar eller förklarar de fenomen som formeln beskriver. Det vill säga, de fenomen som exemplifierar gravitationslagen gör det eftersom de orsakas av något vi kallar gravitation, ett slags cirkelresonemang kan man tycka.
Den filosofiska idén att världen är ett slutet materiellt system styrt i enlighet med eviga och oföränderliga lagar fick fäste under upplysningstiden och resulterade i en deterministisk världsbild. Enligt detta synsätt är allting som händer i naturen, inklusive det mänskliga livet, determinerat av det som hände tidigare och skulle i princip kunna förutsägas utifrån detta tidigare tillstånd, även om det för tillfället är omöjligt i praktiken. Inom teologin ledde detta till föreställningen att även om Gud hade skapat världen en gång i tiden så blandar han sig inte längre i det som sker utan låter utvecklingen styras av eviga lagar som han lagt in i naturen. Denna nya naturfilosofi kastade naturligtvis en skugga över religiösa föreställningar som bygger på tanken att Gud direkt skulle interagera med sin skapelse. Deismen kan verkligen tyckas totalt oförenlig med den kristna tanken att Gud är en person som vill upprätta personliga relationer med sina skapade varelser baserade på frihet, och som på olika sätt griper in i sin skapelse.
Det är värt att påpeka att utvecklingen mot lagstyrd determinism inom naturfilosofin och deism inom teologin i sig själv inte var nödvändig och inte på något sätt framtvingades av den nya vetenskap som växte fram. Det rörde sig i stället om en ganska godtycklig filosofisk tolkning av naturvetenskapen, som kan ifrågasättas utan att man för den skull förkastar de vetenskapliga landvinningarna.
Ulf Jonsson, religionsfilosof och jesuitpater, beskriver i sin bok Gud och andra orsaker den idémässiga utveckling som ledde fram till determinism och deism, och hur denna under senare årtionden ifrågasatts av en nygammal teori om orsak och verkan som kallas dispositionalism. Boken är Jonssons religionsfilosofiska bidrag till ett internationellt forskningsprojekt om orsakande, eller kausalitet med en dispositionalistisk utgångspunkt. Trots detta akademiska sammanhang vänder sig boken till den bildade och intresserade allmänheten och inte bara till en publik bestående av specialister. Det finns dock en omfattande notapparat och litteraturlista för den som vill dyka djupare ned i någon aspekt av bokens intressanta tema.
Dispositionalismen, som finns i några olika varianter, är ett försök att förklara orsakande och regelbundenhet i naturen, inte i termer av bakomliggande naturlagar utan i stället av dispositioner, krafter eller potentialiteter att påverka varandra, som tingen besitter. För att återvända till exemplet med gravitationslagen; enligt dispositionalismen faller inte stenen för att det finns en naturlag som så att säga föreskriver detta, utan för att stenen och jorden har dispositioner att utöva en attraherande kraft på varandra. Den matematiska formel som beskriver detta förlopp motsvaras alltså inte av någon bakomliggande naturlag utan är snarare en beskrivning av det sätt på vilket sten och jord påverkar varandra i kraft av deras respektive massa.
Idéhistoriskt skulle man kunna säga att dispositionalismen griper tillbaka på ett naturfilosofiskt synsätt företrätt redan av Aristoteles under antiken och av Thomas av Aquino under högmedeltiden. Dessa förklarar förändring i termer av inneboende potentialiteter som aktualiseras, till exempel när ting interagerar med varandra, så som beskrivs ovan. Ett ting kan alltså vara orsak till en förändring i ett annat ting i kraft av sin potentialitet att påverka ett ting som i sin tur har en potentialitet att påverkas.
Inom ramen för detta synsätt finns det plats för intentionalt, det vill säga avsiktligt och fritt, orsakande på ett sätt som svårligen låter sig förena med tanken på ett av lagar fullständigt determinerat universum. Det blir alltså möjligt att förstå hur såväl Gud som människa fritt och avsiktligt kan orsaka förändring i världen. Att bereda rum för denna möjlighet verkar vara Jonssons huvudsakliga ärende och andra halvan av boken ägnas åt detta. Jonsson tar sig an ett svårförklarat men viktigt område och lyckas hålla en bra balans mellan akademisk relevans och folkbildning. Boken är dessutom välskriven och pedagogisk och riktigt rolig att läsa.
Johan Mårtensson är fil. dr i teoretisk filosofi, Göteborg.
Ur Signum nr 2/2023, s. 52–53.