De fromma växtnamnen

Den svenska namngivningen av växter erbjuder en brokig flora. Bland råttsvansar och slåttergubbar, mormors glasögon och fingerborgsblommor, gullregn och löjtnantshjärtan möter också namn från den fromma inställning som gärna såg Jesus och jungfru Maria lämna sina blommande spår på marken. Namntypen är internationell och går tillbaka till medeltiden, men de principer som har legat bakom är svåra att urskilja. Det traditionella svenska intresset för botaniken har också lett till en rad förteckningar över våra växtnamn. Det finns en normerande lista Våra kulturväxters namn på svenska och på latin av Nils Hylander m fl, 3 uppl 1977, det finns specialstudier av alla upptecknade namn från ett visst dialektområde, som Sten-Bertil Vides Sydsvenska växtnamn, 1966. Det mest omfattande arbetet av denna art. August Lyttkens tre stora band Svenska växtnamn, 1904-1915, kom häromåret ut i en faksimilieutgåva i två volymer. En användbar specialstudie Bibliska personers namn med sekundär användning i nysvenskan av Theodor Hjelmqvist kom redan 1901.

Det finns alltså gott om lärda skrifter att botanisera bland. Naturligtvis behandlas ämnet också i mer populärt hållna framställningar, t.ex. av den marianska fromheten, men där brister det ibland i noggrannhet.

Vid en genomgång av materialet märker man att de svenska Jesu-namnen är förhållandevis få. Där de förekommer, är de vanligen anknutna till hans lidande. Det finns Kristi törnekrona och Kristi blodsdroppe bland krukväxterna. I den inhemska floran har dvärgbjörken blivit särskilt förbunden med hans gisslande. I Norge finns det däremot en hel rad med namn som hänvisar till Jesus, bland annat till Jesusbarnets blå ögon; det imponerande standardverken är Planter og tradisjon. Floran i levende tale og tradisjon i Norge 1925-1973, av Ove Arbo Hoeg, 1974.

Liksom de medeltida altarskåpen framställer Maria och barnet med gyllenhår och rosenkinder är deras ögon nordiskt blå i blomsternamnen. Något intresse för historisk-arkeologiska detaljer låg äldre tider fjärran. De gestalter som var närvarande för människan i tron skulle inte se ut som några avlägsna främlingar utan som ens egen omvärld, fastän naturligtvis vackrare och starkt idealiserade.

Några av de fromma namnen är fortfarande de vedertagna. En rad av de inhemska svenska orkidéerna är sakrala nycklar i den moderna floran: Jungfru Marie nycklar, Sankt Pers nycklar och johannesnycklar. En släkting som förekommer i både gulvita och röda former är orkidén Adam och Eva, vanlig åtminstone förr i den stockholmska skärgården.

Bland trädgårdsväxterna finns Judas silverpenningar och Moses brinnande buske som inte helt ovanliga inslag. Krukväxterna kan erbjuda Moses stentavlor, Betlehemsstjärna, kristikorsblomma (Passiflora), apostlalilja, änglatrumpet och annat kristet, inte sällan av sydamerikanskt ursprung. Den vanligaste typen av fromma namn bland de vilda svenska växterna har inneburit en anknytning till jungfru Maria. Växter kan vara hennes änglahalm, hennes förkläde, hennes ögonhår, hennes rock – i betydelsen spinnslända – och mycket annat. De plantor som är uppkallade efter andra helgon är det vanligen på grund av sin blomningstid kring deras fest. Där dominerar midsommarhelgonet Johannes (Döparen) klar. Johannesblommor, Sankt Hansörter och andra har haft sin bästa tid vid Döparens födelsedag. Den vanliga svenska Johannesörten är Hypericum, som i Mellansverige är en juliblomma, men namnet är väl inlånat från betydligt sydligare trakter, där den faktiskt står i full blom till midsommar.

Danska och engelska växter har ofta bildat sina namn på Marias beteckning som Vår fru, men i Sverige är detta ovanligt. Jungfru Maria blommor kan behålla den gamla latinska genitiven i medeltida uttal, alltså Marie, eller få den svenska formen Marias. Beteckningen ”Jungfru Marie” kan förkortas till enbart ”Marie” eller till enbart ”jungfru” (som i det vanliga namnet jungfrulin) men också till ”maj”. Där är det svårt att skilja mellan namnet på jungfru Maria och på månaden maj. I sin tur har majmånaden i katolska länder förbundits speciella med Maria.

Man har ibland velat få fram en djupare innebörd i att vissa växter blev uppkallade efter Maria, men det blir inte övertygande. Det är sannolikt att sådan namngivning har sitt ursprung i klostren, men de flesta odlade klosterväxter har inte några fromma namn. Till de viktigaste hörde ros, lilja, pion, viol, akleja och nejlika och därtill sådana plantor som ringblomma. De Maria-uppkallade växterna är vanligen vilda och har sällan eller aldrig spelat någon större roll i växtterapin eller annars i den lantliga ekonomin.

De växter som särskilt ofta bar Marias namn är daggkåpan, som för det mesta betecknades som hennes kåpa eller mantel, gulmåran, som var hennes sänghalm, gullvivan, som var hennes nycklar – när primulan inte förbands med det stora nyckelhelgonet Petrus – och framförallt fläckigt nyckelblomster (Dactylorhiza maculata) som officiellt också heter jungfru Maria nycklar. Det var 1800-talets botanister som normaliserade de inhemska orkidénamnen till nycklar. Tidigare hade just Marias orkidé ofta uppkallats efter hennes hand eller händer. Det beror på dess underjordiska delar. Rotknölarna är fingerflikiga, den ena gammal och mörk, den andra ung och vit. Den svarta innehöll fjolårets näring, den ljusa lagrar årets näring. Man jämförde dem också gärna med Guds hand och Fanens hand eller med Marias hand och Skams hand.

Det insektsätande sileshåret med sina tårliknande droppar jämfördes ofta med Marias ögon eller tårade ögonlock. Jungfrulin och stenbär är andra växter som ofta bar Marias namn utan att mig veterligt ha någon särskild betydelse i traditionen. De är småvuxna och kan möjligen förbindas med ödmjukhet. Ibland finns det något dockskåpsaktigt över namnen, de verkar uttänkta för barn, t.ex. jungfru Marie potatis för stenbräcka.

Namnens ålder är svår att få fram. De äldsta beläggen går i vissa fall tillbaka till örtaböcker från 1400-talet, men vanligen rör det sig om enstaka uppteckningar från senare tid. Flera dussin inhemska växter har någon gång burit Marias namn. I enstaka fall kan de inte ha bildats förrän tämligen sent. Jungfru Marie potatis kan inte ha fatt detta namn innan potatisen hade blivit någorlunda allmänt spridd i landet, vilket skedde först på 1700-talet. Också snuset är en relativ nykomling på den svenska landsbygden, så att jungfru Marie snusdosa måste vara ett ganska ungt namn: det finns upptecknat sent och lokalt för nejlikroten, en växt som annars har många olika namn med utpräglat sexuell anknytning.

Det har påpekats att vissa Marie-växter har motsvarigheter inte bara i de övriga nordiska länderna utan också i Tyskland. Det gäller namn som Marieblomma, jungfru Marie gräs, hennes hår, hennes kåpa, krage, käglar, tofflor, nycklar, sko, sänghalm och tistel. Ibland har namn blivit överförda från en växt till en annan. En tysk påverkan kan också spåras i namn som jungfru Marie klocka, ros, hjärta, nåldyna. Säregna för Norden tycks följande namn vara: Jungfru Marie bröst, hennes bär, hand, kam, nyckelband och särk. De namn som förekommer uteslutande på svenska är ofta unga nybildningar inom ett litet område.

Metaforerna är tagna från vardagen. Där finns klädesplagg som barnmössa, dok, förkläde, handskar, kjol, kåpa, skört och förkläde, särk, tofflor; prydnader som hårband och hårnålar; bruksföremål som kärntörl, vilket syftar på staven för smörkärning, och rock, i betydelsen spinnslända, och i samband med den lin och dialektnamnen hör och to för linet, därtill bl.a. nåldyna, två och tvättskålar.

Påfallande många bilder syftar på hennes kropp. Växter där hennes bröst, fingrar, fot, hand, hjärta, hår, näve, ögon, ögonbryn, ögonhår, ögonlock. Oftast har dessa bilder använts för fläckigt nyckelblomster och dess släktingar samt, när det gäller ögonen, för sileshåret. Hennes hjärta är mer känt som slåtterblomma. Bilden med hennes nycklar är gammal och spridd. I äldre tid syftade namnet normalt på gullvivan liksom i den tyska traditionen, men senare blev det allt vanligare för orkidéer. Det har någon gång också använts för andra växter. Hennes sänghalm var i den äldsta uppteckningen backtimjan men blev med tiden framförallt gulmåran. Man lär ha trott att växten underlättade förlossningen, om den lades i sängen hos en födande kvinna. Alla dessa blommor har också andra namn, mer präglade av det ofta hårda och mödosamma vardagslivet med dess ilskna utbrott över tillvarons besvärligheter. Gulmåran hette också frillogräs och trätogräs, förgätmigejen, som någon gång var jungfru Marie ögon, kallades ofta och fränare för fiskögon eller fansögon. Ormbäret, hennes kärntörl, är giftigt och hette oftast därefter, nattviolen har namn där man tycker sig höra mumlet av kloka gummor som försöker locka fram vad växten kallas, mansstyrka, ståndpers, ålderdomens sängtröst.

I den norska traditionen är Jesus-blommorna betydligt vanligare än i den svenska. Det kan vara hans svett, hans blodsdroppar, hans tårar men också hans blå barnaögon. Där förekommer också Marias blå ögon, hennes strumpeband och hennes stakk (=kjol). Nästan alltid har daggkåpa, gullviva och låsbräken marianska namn. Sileshår, käringtand och guckusko är också uppkallade efter henne. Däremot tycks varken gulmåran, jungfrulin eller stenbär ha förbundits med henne i Norge. Bland bilderna dominerar hennes händer, kåpa, nycklar, slända, skor och tårar. Mer sällan förekommer hennes brudpynt, säng, kläder, gaffel och kniv.

Ibland heter växter helt enkelt jungfru Maria. De jämställs alltså direkt med sina höga namne. Det är annars vanligare i fråga om en insekt, den nyttiga och populära nyckelpigan. Dess fullständiga beteckning är jungfru Maria nyckelpiga, varvid nyckelpiga syftar på Maria som härskarinna över himmelskrikets nycklar. I en lärd och övertygande studie från 1947 har E Louis Backman visat hur de många ramsorna och läsningarna över nyckelpigor är förvrängda rester av texter med mariansk symbolik. Den röda färgen förbands med kärlek och lidande, de vanligen sju prickarna med Marias sju fröjder och sju smärtor. Jungfru Maria går verkligen fram över ängarna med allt sitt pick och pack. När det gäller de växter som bär bibliska eller helgons namn i övrigt dominerar en och samma bild: tårarna. Jungfru Marias tårar såg man särskilt i sileshåret. Också Job och Aron och Petrus gråter (lobs tårar är ett prydnadsgräs men också Tradescantia, Aron har lokalt gråtit i kejsarkronan, Petrus i fuchsian och jungfru Maria i backnejlikan, allt efter Vide). Inula helenium har lokalt anknutits till Elin av Skövde och varit S. Elins Tårört. Birgittas blomma är snöklockan, som mer uttrycksfullt kallades Birgittas tårar. Man kan tänka på hur hon beskrev sin älsklingsson Karl som ”tårarnas son”.

På de svenska ängarna är det inte få växter som har fröat av sig från den heliga Jungfruns örtagård.

En detaljerad framställning ger min artikel Det blommande altarskåpet, i Katolska årsskrift 1977.