Dialogen judar-katoliker

Efter andra Vatikankonciliet har kyrkans officiella uppfattning om sitt andliga släktskap med det judiska folket framstått på ett nytt sätt. Konciliedokumentet Nostra aetate och tillämpningsdokumentet från den påvliga kommissionen för kyrkans religiösa relationer till judendomen betonar ömsesidig respekt, samarbete försoning. Liturgireformen lät liturgins ursprung i judiska gudstjänster träda fram klarare. Bibelforskningen krävde större förståelse av det judiska inflytandet även i Nya testamentet. Betonandet av kyrkan som Guds folk väcktes till liv och var ett arv från det aldrig återkallade gamla förbundet. Tänkvärt är att man valde att knyta kommissionen för andliga förbindelser med judarna till sekretariatet för kristen enhet och inte till sekretariatet för icke-kristna.

Hur ser man nu på läget tjugo år senare? Ur en lägesrapport som författats av Eugene Fishner, exekutivsekreterare vid sekretariatet för katolsk judiska förbindelser vid Nationella katolska biskopsrådet i Washington har vi hämtat följande:

Mot bakgrunden av de sista två tusen årens dystra historia och antisemitismen i innevarande århundrade kan den positiva utvecklingen av förhållandet kristna-judar på ett sätt sägas ha kommit imponerande, t.o.m. mirakulöst snabbt. En ansenlig rad dokument från den Heliga stolen, från biskopskonferenser och från enskilda biskopar världen över har bekräftat och fördjupat kyrkans officiella öppenhet, så att den påbörjade utvecklingen nu är omöjlig att vända. Det har skett en verklig explosion av vetenskapliga studier på alla områden av teologin, studier som stöder denna utveckling och även bygger på den.

Kristna attityder till judar och judendomen har också väsentligt förändrats. Exempelvis tillfrågades skolfolket i USA hur de ställde sig till följande två påståenden: 1) ”Judendomen spelar fortfarande en särskild roll i Guds frälsningsplan.” 2) ”Det judiska förbundet med Gud har aldrig upphävts av Honom; judarna är och förblir ’Guds folk’.” Överväldigande 92 procent av de svarande höll med om det första påståendet och 85 procent om det andra.

Ett brett nätverk av dialoggrupper från den lokala nivån, församling-synagoga, upp till regelbundna möten mellan Vatikanen och Internationella judiska kommittén för kontakter mellan religionerna verkar enligt konciliets uppdrag på en rad olika områden från social verksamhet till vetenskapligt utbyte. Dessa gruppers arbete har burit rik frukt, inte bara i vidgad förståelse för judendomen från de kristnas sida utan också i form av ökad självkännedom inom kyrkan. Påfallande för de kristna har varit den ökade medvetenheten om judendomen som en levande religiös erfarenhet. Tidigare generationers kristna tillskrev knappast judendomen någon betydande roll i religionshistorien (eftersom den, när allt kom omkring, hade ”ersatts” av kristendomen i Guds plan – så tänkte man åtminstone). Nu har emellertid dialogen gett de kristna nya möjligheter att bli varse det levande andliga vittnesbördet som talar till oss i den ende Guds namn som vi båda tillber.

En intressant omständighet är att detta vittnesbörd har kommit inte bara genom de mera ”traditionella” formerna, som fromma böcker och inblickar i liturgin utan i lika hög grad genom att vi i större utsträckning fått bevittna hur man inom judendomen förenat andliga problem med historiska händelser. Medan kristendomen med sin lidelse för precisa teologiska formuleringar tenderar att göra en ganska radikal åtskillnad mellan det ”heliga” och det ”världsliga”, tenderar judendomen med sin tonvikt på ett liv i enlighet med Guds bud att motsätta sig en sådan indelning. Judeutrotningens betydelse för religionen och t.o.m. för Förbundet är av djupgående betydelse och är mycket omdiskuterad inom den judiska gemenskapen.

Återfödelsen av en judisk stat i det Heliga landet är på samma sätt för judarna mycket mer än en sekulär händelse. Medan den av de flesta judar inte ses som en bokstavlig ”uppfyllelse” av bibliska löften i samma mening som en del kristna fundamentalister skulle betrakta det har upprättandet av staten Israel ändå en mycket djup religiös betydelse för judar. Israel betraktas av judar sålunda helt naturligt som en del av deras tro i mötet mellan religionerna. En del av 1975 års uttalande av amerikanska biskopar om katolsk-judiska relationer uttrycker detta mycket koncist: ”I dialogen med de kristna har judarna förklarat, att de inte betraktar sig själva som en kyrka, en sekt eller en trosriktning utan snarare som en nationell gemenskap grundad inte bara på ras, kultur och historia eller religion utan att alla dessa faktorer samverkar. Det är av sådana skäl en överväldigande majoritet av judar betraktar sig själva som på ett eller annat sätt bundna till Israels land. De flesta judar ser detta band mellan dem själva och landet som väsentligt för deras judiska identitet. Vilka svårigheter kristna än kan ha när det gäller att dela denna syn, borde de sträva efter att förstå denna koppling mellan land och folk, som judarna genom två årtusenden har uttryckt i sin litteratur och i sin religionsutövning som längtan efter ett hemland, det heliga Sion.”

Om man vill ta dagens judendom på allvar, måste man ta frågan om staten Israels legitimitet och överlevnad på allvar. I själva verket har talrika biskopskonferenser världen över och påveämbetet självt redan uttryckligen erkänt denna stats legimititet, och det bör därför inte råda någon tvekan bland enskilda katoliker, som är engagerade i dialogen, när det gäller att göra samma sak. Vad som saknas mellan Vatikanen och staten Israel är bara upprättandet av diplomatiska förbindelser.

En sådan formulering av omtanke om staten Israels bestånd borde inte medföra, att kristna avsäger sig rätten att när detta är påkallat sätta ifråga denna suveräna stats handlingar lika litet som när det gäller andra självständiga stater. Faktiskt är det så att denna plikt att ställa sig kritisk i vissa frågor finns förutsatt liksom i kyrkans förbindelser med alla andra stater. Det faktum att ett öppenhjärtigt utbyte av synpunkter i så känsliga ämnen som bosättningarna på nästbanken har ägt rum och äger rum vid möten mellan kristna och judar, något som med säkerhet skett i USA men också i allt större utsträckning på andra håll, blir då ett av de säkraste tecknen på fast grundade framsteg i dialogen.

Även om det har gjorts verkliga framsteg i dialogen är det viktigt att komma ihåg att de fortfarande befinner sig i sin linda och mycket lätt kan skadas. Två årtionden av positiva kontakter kan inte helt utplåna effekterna av nästan två tusen års misstroende och fientlighet. Bland stora delar av världens katolska befolkning fortlever en befäst antisemitism utan att möta något motstånd. Och i andra avseenden kompetenta bibelkunniga och förkunnare är fortfarande i stånd till de mest dåraktiga och oinformerade uttalanden om ”Lagen” och om ”senjudendom”, där de på ett anstötligt sätt ställer Jesu förkunnelse mot fariséernas och den rabbinska traditionen. Den sista tidens rad av angrepp mot synagogor i Europa och på den amerikanska kontinenten visar på följderna av sådana attityder.

Då politiska åsikter alltid påverkas av djupt liggande trosföreställningar, finner man än idag bara alltför ofta att kristna reaktioner på händelser i Mellanöstern färgas av en dold benägenhet att nedvärdera judar och judendom.

Mönster som dessa har naturligtvis inte passerat obemärkta bland judar världen över. Ett exempel är påvens möte med Yasser Arafat, en bild som spreds på tidningarnas förstasidor världen över. Det är inte att undra över att judarna förra hösten började fråga sig hur allvarligt dialogen egentligen var menad från katolikernas sida. Från judisk synpunkt är överlevnad huvudfrågan för generationen efter Auschwitz. För att Guds förbund med det judiska folket skall fortbestå måste judarna själva göra det. Staten Israel står i såväl religiöst som psykologiskt hänseende överst på den judiska dagordningen. Det blir oundvikligen i omständigheter som dessa och mot bakgrund av århundraden av kristen förföljelse, som judarna tar upp en dialog med oss. Att judarna går in i denna dialog med oss efter Auschwitz avspeglar djupet och livskraften i den judiska trons förvissning om godheten i Guds skapelse, en levande omskrivning och ett andligt överträffande av Jobs dilemma. Bilden av påven tillsammans med Yasser Arafat, för judar symbolen för alla krafter som strävar efter att utplåna dem som nation,

gick som en stöt genom alla judar, särskilt dem som kommit oss närmast genom dialogen. Hur, frågade de i sin vånda, kunde en påve, som inte kunde förmå sig till att erkänna staten Israel diplomatiskt låna sig själv till att ge legitimation åt en ideologi, som enligt judarna har på sitt program denna lilla stats utplåning? Saken komplicerades ytterligare av det faktum att så litet av världspressen lyckades finna utrymme för en redovisning av eller kommentarer till den omsorgsfullt formulerade kommuniké påven utfärdade i ett försök att förklara händelsens karaktär. De flesta judar var sålunda okunniga om att Vatikanen uttryckligen tillbakavisade varje tolkning av händelsen, som kunde ge trovärdighet åt PLO:s politiska anspråk på att representera det palestinska folket, eller om att påven uttryckligen uppmanade palestinierna att överge terrorismen och erkänna staten Israels existens och behov av säkerhet. Sådana ord utgjorde i praktiken ett slags de facto-erkännande av Israel. De gick nu förlorade i den ordstrid som följde. Det gamla ordspråket att en bild säger mer än tusen ord har aldrig varit sannare. Vad katoliker uppfattade som en kyrkans fredsgest, uppfattade judarna som ett hot mot själva deras existens.

Vad som här är intressantast, är det hur den unga dialogen klarade denna kris. Många – om än inte alla – katoliker och judar, som deltar i dialogen, kan sägas snarare ha stärkt än försvagat sitt förhållande genom att ärligt ta itu med de svåra frågorna. Här visar det sig att det inte går att hävda, att religion och ”politik” existerar åtskilda i dialogen. En dialog som inte befattar sig med endera eller någondera partens väsentliga livsvillkor tar avstånd från de religiösa angelägenheter den rätteligen är ägnad att ta del av. Ty religion handlar enligt sin definition om livet och livsfrågorna.

En händelse som många ansåg vara det avgörande testet på dialogens möjligheter att överleva ägde rum i Boston i april i fjol. Det Nationella centret för judiskkristna förbindelser och aktiviteter, som började sin verksamhet på lokalt initiativ knappt tio år tidigare i Dayton, Ohio, gav ett prov på dialogens styrka. Centret i Dayton brukade samla 65 deltagare men samlade i fjol nästan 1200 deltagare från sju länder, bland dem en representant för Kyrkornas världsråd och inte mindre än tre från Vatikanen. Judar deltog i rekordstort antal, och diskussionerna var öppna, rakt på sak och framgångsrika.

Det finns alltså både plus- och minusposter i bokföringen över förbindelserna mellan katoliker och judar i vår tid. Ett förtroende håller gradvis på att utvecklas. Dialogens dagordning är mycket omfattande och utgör kanske en uppgift för flera generationer. Men engagemanget kvarstår på båda sidor trots de oundvikliga spänningarna. Ty dialogen och dess anda av försoning innefattar också ett större, övergripande mål: förkunnandet av den ende Gudens namn i och för en värld som anfäktats av kampen mellan olika ideologier och av hotet om självförintelse genom kärnvapen.

Huldrych Zwingli

Ett femhundraårsjubileum erbjuder även år 1984, nämligen minnet av Huldrych Zwinglis födelse den I januari 1484 i bergsbyn Wildhaus i S:t Gallen, Schweiz. Även om uppmärksamheten av detta inte tillnärmelsevis blir så stor som den Lutheråret fick röna försvarar Zwingli sin plats i kyrkohistorien som en av reformationens betydande gestalter. Vid sidan av Calvin står han som den reformerta kyrkans grundare. Hans huvudarbeten De vera el falsa religione (Om en rätt och en falsk bekännelse) och Fidei ratio (Trons grunder) finns bevarade.

Zwingli står i den humanistiska traditionen. Erasmus av Rotterdam var en förebild, och studium och utläggning av kyrkofäderna och den Heliga skrift framstod för Zwingli som en angelägen uppgift. Han ägde ett stort bibliotek på mellan 300 och 350 band i vilken humanisternas klassiska favoriter upptog stor plats. 1513 började Zwingli studera grekiska och något senare även hebreiska. De flesta kyrkofäderna var representerade i hans bibliotek, men Erasmus intog en särställning med både de rent filologiska verken och de större och mindre teologiska skrifterna, hans edition av Nya testamentet och isagogiken till NT. En poäng som visar hans humanistiskt språkliga inriktning tog Zwingli i de s.k. religionssamtalen i Marburg där Luther och Zwingli bl.a. disputerade om Filipperbrevet som Zwingli citerade på grundspråket, varvid Luther irriterat anmärkte: ”Läs tyska eller latin”, och Zwingli genmälde: ”Ursäkta mig, men det grekiska testamentet har jag använt i tolv års tid och det latinska har jag bara läst en gång.”

Zwingli tillträdde ett ämbete som folkpredikant i Grossmünster i Zürich. Han avsåg att fortlöpande utlägga bibeln och började med Matteusevangeliet. Borgerskapet i Zürich lyssnade andäktigt dag ut och dag in. Han ville därmed aktualisera evangeliet, ge det karaktären av en skapande kraft som skar rakt in i folkets vardagliga medborgerliga liv i staden, i kyrkan, i Schweiziska edsförbundet. Här åstadkom Zwingli en religiös vändpunkt med ett slags politiskt evangelium. Zwingli tolererade i princip inte någon kyrka som stod vid sidan av statens rättskipning och politiska makt. Den kristna staten är för honom lika med den kristna församlingen, den kristna magistraten detsamma som församlingens presbyterium. I en sådan kristen folkgemenskap är prästen herde och profet med uppgift att förkunna Guds ord.

Den starka tonvikt som han lade på Guds ord kom att bestämma hans reformationsverk. 1523 års disputationer utgick härifrån. Staden Zürichs råd inkallade präster och rådspersoner från staden och omkringliggande områden till rådhuset för överläggningar om framtiden. Man beslöt att Zürich skulle vara en kristen stadsbildning med Guds ord som högsta norm. Denna norm stod över biskopen i Konstanz och medförde allt större politisk makt. Kyrko- och äktenskapsrätten reglerades av stadens myndigheter. Rättssamhället var för Zwangli en etisk gemenskap. För att offentliggöra denna tanke publicerade han 1522 ”Om den gudomliga och den mänskliga rättfärdigheten”. I princip skiljer han dessa båda begrepp åt, men han förbinder dem med varandra liksom själen är förbunden med kroppen och anden med materien. Enheten och oförstörbarheten i en levande mänsklig korporation kräver denna helhet. Man far inte ställa de båda rättfärdigheterna bredvid varandra som om det vore fråga om två olika inriktningar. Det skulle motverka en konsekvent sedlig karaktär i en stats maktutövning. Ett sådant statsbegrepp innebär i den politiska verkligheten att staten till sitt väsen är en församling. Att vara människa betyder att vara kristen – en kallelse som människan uppfyller i det politiska och samhälleliga livet. En sekularisering, ett kristendomens förvärldsligande åstadkommes i evangeliets anda. Zwingli påskyndade sekulariseringen och uppfattade den som Guds vilja. Politik blev etik. Statsbegreppet skall i sann humanistisk anda bli konsekvent etiskt. Från denna idéhistoriska aspekt löper en linje till upplysningstiden.

Den schweiziske reformatorn trodde på en universell nåd i vilken även hedningarna hade del. Nåden var inte avhängig av kyrkotillhörighet eller ens religion. Zwingli kunde räkna upp namn på ”ädla hedningar” som han också hoppades att få möta i Guds rike.

Med denna syn på den politiska ordningen trädde han själv med vapen i hand in i den schweiziska och europeiska politiken. Men i de autonoma samhällsgemenskaperna i det Schweiziska edsförbundet hade Zwinglis ide om en konfessionell och politisk enhet ingen riktig framgång. Inte ens hans egna trosfränder följde honom utan insåg de politiska och militära konsekvenserna. Han drog ut i det andra Kaplerkriget i oktober 1531 som blev ett nederlag för hans politik. Han stupade i striden. Fienderna brände kroppen och strödde ut askan för vinden.