De unierade österländska kyrkornas problem

Vid olika tillfällen har vi i Signum redogjort för de stora problem som de med Rom unierade österländska kyrkorna utgör för de österländska ortodoxa kyrkorna och den katolska kyrkan (Signum 1990:3, s. 88; 1991:5, s. 154). Det har kommit till våldsamma uppgörelser i Ukraina och Rumänien där den unierade kyrkan återigen hävdar sin självständighet och kräver tillbaka de kyrkobyggnader som den förlorade under stalinismen.

Men för alla ortodoxa kyrkor utgör de med Rom unierade kyrkorna som sådana den stora stötestenen i förhållandet till den katolska kyrkan. De ortodoxa kyrkorna uppfattar de med Rom unierade österländska kyrkorna som ett hot mot sin integritet och identitet. De unierade österländska kyrkorna å sin sida kräver inte bara rättvisa för den orättvisa som har begåtts utan framför allt ett erkännande av sin existens som unierade kyrkor med Rom. Slutligen utnyttjar Rom tillfället bl.a. till att tillsätta biskopar för katolikerna i Sovjetunionen – en åtgärd som av den ryskortodoxa kyrkan uppfattas med misstänksamhet och som ett intrång av den latinska kyrkan på den ortodoxa kyrkans domäner.

I denna komplicerade och spänningsfyllda situation väcker en framställning av kardinal Willebrands, den katolska kyrkans f.d. högste ansvarige för enhetssekretariatet, sedermera det påvliga rådet för kristen enhet, om relationerna mellan det påvliga rådet och de ortodoxa kyrkorna under 1990 ett speciellt intresse. Kardinal Willebrands höll ett föredrag den 14 april 1991 vid Johan-Adam-Möhler-institutet i Paderborn som publicerats i tidskriften Catholica 1991:3 tillsammans med en serie redogörelser för det påvliga rådets relationer till Kyrkornas världsråd, de gammalorientaliska kyrkorna, anglikanerna, lutheranerna, de reformerta och för den judisk-kristna dialogen under 1990.

Kardinal Willebrands överlämnade det aktiva ansvaret för rådet till ärkebiskop Cassidy (sedermera kardinal) som tillträde sitt ämbete den 2 januari 1990. Därmed slutade en epok i det påvliga rådet. PåvenJohannes Paulus II bad emellertid kardinal Willebrands att som emeritus även i fortsättningen stödja rådets arbete med sin erfarenhet och sina förbindelser. Tre synpunkter i hans redogörelse för relationen till de ortodoxa kyrkorna tycks ha särskild betydelse: han ger en realistisk bild av problematiken och döljer inte fel och brister på ömse sidor. Han pekar på den långa väg som de båda kyrkorna måste tillryggalägga för att inte bara komma till samförstånd utan till sann enhet. Trots alla till synes oövervinneliga svårigheter ger han slutligen uttryck åt ett hopp om en framtida enhet.

Willebrands framställning berör enbart det påvliga rådets arbete under 1990. Som en bakgrund till denna redogörelse tillfogar vi ett historiskt perspektiv angående den s.k. uniatismen och dess olika former, dvs. de massiva tendenserna att dra till sig, eller s.a.s. unifiera, den andra partnern, något som under århundraden har präglat de katolska och de ortodoxa kyrkornas ömsesidiga förhållanden. De nuvarande uppgörelserna och ansträngningarna att söka samförstånd och lösning på konflikten kan knappast förstås utan denna historiska bakgrund.

De ortodoxa kyrkorna

I dialogen med de ortodoxa kyrkorna var under år 1990 det förhärskande temat att den katolska kyrkan av bysantinsk rit framför allt i Ukraina åter fått tillåtelse att existera. Vid den ortodox-katolska plenarförsamlingen i Valamo 19–27 juni 1988 ägnade en underkommission för första gången sig åt de teologiska och politiska implikationerna till detta problem. Med hänsyn till den grundläggande politiska förändringen i Sovjetunionen erkände Moskvapatriarkatet 1989 att man inte längre kunde undvika att ta ställning till frågan om att åter tillåta den katolska kyrkan av bysantinsk rit att existera. Metropolit Filaret av Minsk föreslog sålunda kardinal Willebrands den 14 maj 1989 att ägna den framtida teologiska dialogen åt dessa problem. Därmed hade Moskvapatriarkatet för första gången officiellt accepterat att behandla frågan. I augusti samma år överlämnade en delegation från Moskvapatriarkatet i Rom ett brev i samma ärende från patriarken Pimen till påven Johannes Paulus II. Som svar på detta besök reste kardinal Willebrands 1–3 november 1989 till Moskva med en skrivelse från påven för att klargöra den katolska positionen. Under tiden var reorganisationen av den katolska kyrkan i Ukraina i full gång. Vid sammanträffandet i november enades de båda sidorna om att behandla hela frågekomplexet i dess principiella vidd vid en gemensam konferens. Den ägde rum 12–17 januari 1990 i Moskva. Vid detta tillfälle fick delegationen från den Heliga stolen för första gången tillfälle att även träffa biskopar, präster och lekmän från den tidigare underjordiska kyrkan. Under överläggningarna med företrädarna för Moskvapatriarkatet lyckades man sluta en ramöverenskommelse enligt vilken ”konflikten och den ömsesidiga orättfärdigheten i det förgångna skulle övervinnas i en anda av uppriktig förlåtelse och försoning”. ”Våldsaktioner” i synnerhet vid uppgörelser om äganderätten till egendom skulle förhindras. ”Där två grupper gjorde exklusivt anspråk på en kyrkobyggnad” skulle man försöka jämka samman ”de motstridiga anspråken i överensstämmelse med lagen (den sovjetiska) utan fientlighet och i broderligt samförstånd”. För att lösa de praktiska frågorna skulle en kommission bildas med företrädare från Moskvapatriarkatet, den Heliga stolen, den ukrainska ortodoxa kyrkan och den ukrainska katolska kyrkan. Denna kommission träffades 6–13 mars 1990 i Kiev. Vid detta tillfälle utformade kommissionen exakta begrepp för hur man skulle dela upp kyrklig egendom: Om det fanns två kyrkor på en ort skulle den ena tillfalla de ortodoxa och den andra katolikerna; om det bara fanns en kyrka på platsen skulle den tillfalla majoriteten; minoriteten skulle erhålla en annan lokal ägnad för kyrkliga ändamål. Om det förelåg oklara majoritetsförhållanden skulle man göra en omröstning. På samma sätt skulle man även rösta i städerna för att vinna klarhet i hur man skulle fördela kyrkorna. Innan kommissionen hade kunnat avsluta sitt arbete lämnade företrädaren för den ukrainska katolska kyrkan, biskop Sterniuk mötet under protest: försöket att nå samförstånd hade misslyckats för denna gång.

I anslutning till denna konferens uppstod en betydande polemik. (Situationen är så komplicerad eftersom religiösa och nationella intressen i Ukraina smält samman till ett oheligt konglomerat. Återlämnandet av kyrklig egendom är därför utöver de rent praktiskt kyrkligt nyttiga implikationerna en fråga som under årens lopp upphöjts till principplanet i kampen mellan två system.) Många ukrainska katoliker företräder åsikten att Stalin tagit kyrkorna och alltså måste staten lämna dem tillbaka. Ortodoxin anses av många som en kollaboratör till det sammanbrutna stalinistiska samhällssystemet. Utan att ha kunnat få del av erfarenheterna från Andra vatikankonciliet föreligger svårigheten i lika mån för åtskilliga ukrainska katoliker som för ortodoxa att uppfatta sig som systerkyrkor, förpliktade att söka enhet i tron. Många ortodoxa erfar de med Rom unierade östkyrkorna som ”öppna sår på den ortodoxa kyrkans kropp” och som en ”smärtsam realitet”.

Den ekumeniske patriarken i Konstantinopel följde hela tiden uppmärksamt samtalen mellan den katolska och den ryska ortodoxa kyrkan. För att försäkra sig om att ett misslyckande i Kiev-förhandlingarna inte skulle riskera den internationella teologiska dialogens framtid, sände patriarken Dimitrios en delegation under ledning av metropolit Bartolomaios från Kalcedon och Athanasios från Heliopolis till Rom 22–23 maj. Metropoliterna kunde därmed övertyga sig om att den Heliga stolen har ett starkt intresse av att konflikten skall biläggas snabbt och fridfullt. Efter sina konsultationer med påven Johannes Paulus 11 och ledningen för enhetsrådet, besökte delegationen de ortodoxa kyrkorna i Rumänien, Polen, Jugoslavien och Tjeckoslovakien. Detta initiativ markerade med önskvärd tydlighet att patriarken ville förhindra en ytterligare upptrappning av konflikten och säkerställa dialogens framtid.

På grund av denna kritiska situation liknade den internationella ortodox-katolska dialogkommissionens plenarmöte 6–15 juni 1990 i Freising mest av allt en balansakt. Att ta upp det ursprungligen avsedda temat ”Konciliaritet och auktoritet i kyrkan” var otänkbart. I stället ägnade konferensen all tid åt den katolska ukrainska kyrkans problem. Efter långa diskussioner kunde man slutligen avge en gemensam förklaring. I denna enades båda sidor om att ”uniatismen” som metod i dag inte längre kunde anses som en väg för de båda kyrkorna att närma sig varandra. Men lika resolut vidhöll de katolska konferensdeltagarna att man inte kunde frånerkänna den ukrainska katolska kyrkan existensberättigande efter 45 år av förföljelse. Allra sist kunde de modererande krafterna på denna konferens genomdriva att den teologiska dialogen även framdeles skulle vidareföras trots de aktuella problemen. Att fortsätta samtalen om de ecklesiologiska frågorna är visserligen tänkbart först när frågan om ”uniaterna” fått sin lösning.

Detta resultat kunde de ortodoxa också godta eftersom de visste att påven Johannes Paulus II hade inbjudit samtliga ukrainsk-katolska biskopar till Rom 25–26 juni för att rådslå om situationen. Var och en förväntade att påven skulle utöva påtryckning på ukrainarna till att medverka till att bilägga konflikten i en anda av försoning. Påven hävdade i själva verket med eftertryck hela kyrkans förpliktelse till ekumenisk dialog. Den ukrainske storärkebiskopen av Lvov, kardinal Myroslav I Lubachivsky, betonade sin beredskap att förlåta och söka nya vägar genom rättvisa och fred.

Med anledning av firandet av Petrus och Paulus 26–30 juni kom för andra gången på sex veckor en delegation från det ekumeniska patriarkatet till Rom. Metropolit Bartolomaios överlämnade ett meddelande från patriarken Dimitrios vari denne betonade att ”man på båda sidor inte borde försumma att närma sig varandra i en dialog styrd av kärlek liksom i en teologisk dialog”. Denna svåra situation ansåg han vara en uppfordran från Gud för att pröva båda sidor om de hade förmågan att övervinna fiendskapen.

Under tiden fortskred reorganisationen av den ukrainska katolska kyrkan. Efter beslut av stadsfullmäktige i Lvov erhöll biskop Sterniuk S:t Georgskatedralen den 18 augusti och höll där i närvaro av 30 000 troende för första gången på 44 år en katolsk gudstjänst enligt bysantinsk rit.

Mellan 10–14 september åkte en delegation från den Heliga stolen under ledning av ärkebiskop Cassidy ånyo till Moskva för att arbeta vidare med att övervinna bestående svårigheter. Men fyra veckor efter det mycket uppmärksammade överlämnadet av S:t Georgskatedralen hade inte emotionerna avklingat tillräckligt för att man skulle kunna komma till ett genombrott i förhandlingarna. Firandet av den helige Andreas fest i Konstantinopel 30 november erbjöd ett nytt tillfälle att söka bilägga striderna. Den 1 december mottog patriarken Dimitrios en delegation från det påvliga rådet för enhet med ärkebiskop Cassidy i spetsen. I närvaro av alla den katolska kyrkans ansvariga kommissionsmedlemmar underströk patriark Dimitrios hur nödvändigt det var för båda kyrkorna att med alla sina krafter verka för att främja enhet och försoning. Det är omisskännligt att Konstantinopel intresserar sig ivrigt för att medverka till en lösning.

I slutet av 1990 tedde sig situationen på följande sätt: den teologiska dialogens framtid verkade vara säkrad. De ecklesiologiska frågorna måste vänta tills de teologiska problem, som berör den katolska kyrkan av bysantinsk rit, är lösta. Under tiden bör observeras att kyrkornas uppdelning de facto fortsätter som förut. När den ukrainska katolska kyrkan väl återupprättas skulle man kunna tänka sig att perioden med emotionell överhettning vore överstånden. Samtidigt öppnas då nya möjligheter att åter vända sig mot varandra i vänskapligt samförstånd även i andra öppna frågor.