De inre bestiarierna

Antikens modergudinna har otaliga namn och uppenbarelseformer. Den frygiska Afrodite hette Kybele och dyrkades i gestalt av en bidrottning. Hennes kult innefattade långt in i romersk tid att prästerna kastrerade sig själva på hennes festdag den 24 mars – dies sanguinis. Bara dessa korta notiser lämnar material för mängder med berättelser och dikter, psykoanalytiskt eller existentiellt färgade. Robert Gravens hade kunnat göra en roman av dem. Kybele nämns i förbigående – och negerat – på första sidan i Åsa Maria Krafts bok Randfenomen, men texten är otålig och vittfamnande, och den kan inte låta sig stanna upp hos Kybele eller någon annanstans i sitt flödande mytstoff. Kybele får helt enkelt vänta. Hur gärna man än skulle vilja följa författarens tankegångar – prosadikterna smyckas i början med fotnoter av nog så vetenskaplig och uppfinningsrikt vägledande uppsyn – orkar man inte med uppdragets tyngd. Den som vill kan utrusta sig med ett utförligare mytlexikon (till exempel av samme Robert Graves) samt en uppslagsbok om helgon som inte är så noga med officiella kanoniseringar. Biodling bör man också bilda sig kring, ty Kybeles spår genom texten blir allt tydligare ju längre texten fortskrider i all sin konceptuella prakt.

Det börjar hos Margareta av Antiokia som levde kring år 300. Hon är fortfarande en av de fjorton stora hjälparna bland helgonen. En medeltida kyrka i Oslo är tillägnad henne, men den har troligen inget med den svenska kyrkan i Norges huvudstad att göra. Hon var martyr av det vanliga skälet i de tidiga helgonbiografierna: hennes far var hedning, hon vägrade gifta sig och miste livet för sin tros skull. Hos Åsa Maria Kraft förvandlas hon till eller förenas med en panter (hon kallas ibland för ”panterMargareta”) för att strida mot en drake. Naturligtvis är det berättelsen om Sankt Göran och draken som ligger bakom, men hjälten har bytt kön och hästen har blivit ett stort och vac­kert kattdjur. Det rör sig om ett metamorfos-motiv som går tillbaka på de antika myter som Ovidius lyriskt katalogiserade. Vi rör oss i ”de inre bestiariernas” värld, i en feb­rigt mytskapande fantasi under arbete. Bestiariernas allt annat än realistiska bilder av existerande och icke existerande djur fyllde medeltidens bibliotek som de exotiska naturfilmerna fyller våra tv-apparater. Ingen av genrerna har egentligen så mycket med trovärdighet att göra.

Medeltida allegorier går igen i texten: ”Draken biter aldrig någon utan slickar dem med sin tunga, förgiftar då allt dess saliv snuddar. Så gör också många människor som talar falskt och snabbt, sprider vidare ord de hört från en till många.” Om detta citat verkligen kommer från Richard de Fournivals bestiarium (så sägs i en not) vet jag inte, och det saknar egentligen betydelse. Textens fabeldjur uppför en moralisk balett på boksidorna. Philippe de Thaüns beskrivning av panterns söta andedräkt (i motsats till drakens!) ur ett annat bestiarium kan vara lika apokryfisk den – och det saknar vikt för textflödet som har andra drivkrafter än sanning och korrekt citatteknik. Redan efter några sidor har författaren fångat in läsaren i ett märkvärdigt spel mellan förvandlingsmyter, allegorier och personifikationer som visar upp stark fascination inför den klassiska litterära traditionen. Jag kommer att tänka på Umberto Eco som med frustande bildningsiver och humor lärde oss att medeltida konst och litteratur faktiskt hade en begriplig eller åtminstone sinnligt förnimbar och lockande mening.

Bestiariernas infallsrika påhitt ger Åsa Maria Kraft en enorm frihet. Elefanterna föder i bestiariernas värld stående vid vattnet – de ungar som hamnar i floden överlever, de som hamnar på land dör. Mellan elefanter och drakar finns en väldig fiendskap som leder till de båda stridandes död efter ritualiserade slagsmål. Hos Åsa Maria Kraft är förloppet långt mer förbluffande än hos någon av de reliefer William av Baskerville utlägger i Ecos Rosens namn. Den heliga Margareta och pantern förenas som sagt först i samma kropp. Hon beger sig senare in i drakens buk för att med en särskilt utformad tång frigöra det ackumulerade ljus som samlats i drakens huvud (det ger honom migrän) i form av stenar. Tången är egentligen avsedd för att klippa navelsträngar (navelsträngar som i spiralform liknar enhörningens horn …), och Margareta får därigenom ett systerhelgon i S:ta Apollonia, hon som också avbildas med en tång och är tandläkarnas – eller hellre tandutdragarnas – skyddshelgon.

Allt detta låter som rena absurditeter. Psykoanalysen är mycket långt borta liksom religionen. Möjligen kan man ana en feministisk tanketråd i det hela, men jag är inte säker på att ens den är avsedd från författarens sida. Texten har helt enkelt inga diskursiva avsikter. Den berättar inte, den beskriver inte, den ger inga råd. Den vill i stället visa upp hur disparat litterärt material kan brukas för att bygga nya former. Texten är en maskin som smälter annan text i sin mage och därvid utvecklar en förbluffande mängd energi. Läsarens roll blir det konstfullas beundrare, inte dess begripare. Läsaren bör således försöka motarbeta sin inlärda förväntan på vad en litterär text är. Vi kan kalla Åsa Maria Krafts sätt att skriva för konceptualism om vi så vill. Möjligen underskattar författaren skrivsättets underhållande och komiska potential en aning; avantgardet tar sig självt ganska ofta på lite för stort allvar.

I bokens två följande delar återser vi introduktionens snabbt övergivna Kybele. Den tredje delen tycks på sf-manér handla om hur alla bin dör i vår nära framtid, men det är inte säkert att vi läser en allvarlig varning för att bidrottningen Kybele skall dö för alltid. Det bär denna sorts litteratur emot att ha budskap, ekologiska eller andra. Den väver i stället vidare på myternas trådar. ”Spår och rester, spridda i Kybele-damm, över världen.” Dessa rester finns hos de oidentifierade helgonen, de med de mest allmänna attributen. Binas närvaro har varit självklar och ymnig genom historien och i myterna: ”Bin är de minsta av fåglar, födda ur oxars kroppar.” Bivargarna har haft gott om föda. Vi bevittnar kanske snart det sista ”verkliga” biets död. Det förvandlas till symbol och blir stort som skalbaggen i Kafkas Förvandlingen. Biet blir ett memento mori också för människan. Och så vidare. Berättelsen ringlar sig som en drake mot bokens sista sida. När vi tagit död på alla bin tycks nya konstgjorda uppstå, föregångna av de metalliska drönare som vi redan nu ser i aktion runt om i världen, kring Bromma flygplats och över Mellanösterns slagfält.

Detta är en dystopi, men har den någon politisk effekt? Jag tror inte det. Åsa Maria Krafts koncept är vackra och fascinerande men verkningslösa utanför sina textsammanhang, uteslutande estetiska. Med deras hjälp kan man inte bygga om jordbruket i Kalifornien där mandelträden pollineras av bisamhällen som fraktas runt på jättelika långtradare. Monokulturerna har förött binas naturliga livsmiljö. Politik och fantasi i den verkliga världen krävs för att återställa naturen (och regn efter fyra års torka), inte konceptkonst. Därmed inte sagt att den senare bör avskaffas eller ifrågasättas. Dess rum är ett annat – språkets, mytens, emblemens. Det finns en ekologi också för drakar, helgon och gudomliga bidrottningar.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, verksam i Uppsala.