De betalade ett högt pris

Ensamheten är kanske det som slår mig mest, hur ensamma de var som under förföljelsernas tid höll fast vid sin tro, fängslades, torterades och i många fall förlorade sina liv. Alla tiders mest omfattande förföljelse av kristna ägde inte rum i islamska stater utan i kommunistiskt styrda, och den pågår fortfarande på sina håll. Antalet nunnor, munkar, präster, biskopar och inte minst vanliga troende som förföljdes av kommunistiska regimer kan inte anges i exakta siffror men är väldigt stort, från Centraleuropa till östligaste Asien. Men oftast var de förföljda ensamma och fick förbli så, eftersom omvärlden inte orkade eller ville ta till sig vad som hände och brast i engagemang. Den protesterade ibland, men ofta svagt. Rädslan inför upptrappade konflikter, strävan efter avspänning och handelsintressen, bland annat, stod i vägen. Och: ”De får väl skylla sig själva”, de som ville leva enligt sin kristna övertygelse och kanske till och med ville sprida den – så kunde det också låta. Bidragande var också att informationen om det som hände hade svårt att tränga utanför diktaturernas gränser, över järn- eller bamburidåer. Och så var det ju inte bara kristna som förföljdes även om de utgjorde det stora flertalet, åtminstone i Europa, utan även buddhister, muslimer och andra som inte ville finna sig i att deras religion avfärdades som ”opium för folket” som borde elimineras med alla medel. Dessutom, det som skedde – och sker – under kommunismen, hade sina motsvarigheter under andra regimer, fascistiska och nazistiska innan eller samtidigt.

Boken Zeugen für Gott. Glauben in kommunistischer Zeit (Vittnen för Gud. Att tro under kommunismens tid) har getts ut med anledning av 25-årsdagen av järnridåns fall, på uppdrag av Renovabis, som presenterar sig på sin hemsida som ”the solidarity initiative of the German Catholics with the people in Central and Eastern Europe”. Efter ett förord av hjälporganisationens dåvar­ande ledare, jesuiten Stefan Dartmann (tidigare bland annat kyrkoherde i Eugeniaförsamlingen i Stockholm), följer ett inledande kapitel om urvalet av personer och texter som presenteras i boken, och ett som ger en överblick över relationen mellan kommunismen och kyrkorna respektive de troende. Kapitlet kan ses som en repetition av lätt glömda fakta och förhållanden.

Sedan följer 17 kapitel om lika många trosvittnen i en rad central- och östeuropeiska länder fram till 1989: i dåvarande Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, dåvarande Jugoslavien, republikerna inom Sovjetunionen (Estland, Lettland, Litauen, Ryssland, Ukraina, Georgien), Rumänien och Polen. De porträtterade kvinnorna och männen är biskopar, präster och professorer, läkare, journalister och lärare – inte så mycket ”vanligt folk”. Skälet till det sistnämnda är väl brist på källmaterial. Ty det martyrskap – något annat ord passar knappast för att beskriva vad dessa människor fick gå igenom för sin tros skull (även om några av dem klarade livhanken) – skildras av de olika kapitlens författare utifrån domstolsmaterial, offrens självbiografiska anteckningar, vittnesmål, några intervjuer och litteraturen. Olikheten i referensmaterialet gör också att boken inte gör ett så enhetligt intryck som man kanske förväntar sig, men avsikten är nog att varje porträtt skall läsas för sig självt, som exempel. Och det är värt att försöka att ta till sig dessa exempel, även om den som lever i trygghet har svårt att leva sig in i dessa av grymhet och förakt drabbade öden.

En sak som också kommer fram i denna bok, men ännu mer i Ingrid Ydén Sandgrens bok Martyrernas tid, är att för flera av dessa personer övergick den ena förföljelsen, den genom fascism och nazism, i nästa, den genom kommunismen. Och att, svårare att uthärda, delar av den officiella kyrkan i respektive land inte stod upp för dessa trosvittnen eller att den sökte anpassa sig till regimernas krav, antingen därför att trycket blev för stort eller därför att regimens folk hade lyckats nästla sig in i samfunden. Detta gäller flera kyrkor i kommunistiska länder och de i böckerna porträtterade var eller är ju inte bara katoliker, trogna påven i Rom (som dock inte alltid höjde sin röst särskilt starkt), utan också protestanter och ortodoxa av olika kyrkotillhörighet. Inte minst några av de ortodoxa vittnena kände sig övergivna av sina överordnade och av många trosfränder. Även deras familjer kunde drabbas hårt. En av de i den tyska boken porträtterade, katholikos Ambrosius av Georgien, som hade fängslats i flera omgångar (död 1927), helgonförklarades 1995 i sitt land. Den ryska lekmannasystern inom Dominikanorden, den grekisk-katolska Anna Abrikosova, fick under svåra umbäranden vistas i många fängelser tills hon dog 1936. Kardinal Miloslav Vlk, tidigare ärkebiskop av Prag, tilläts länge inte öppet verka som präst utan arbetade under sju år som fönsterputsare, ett känt ”dissidentyrke” i det kommunistiska Tjeckoslovakien.

Ingrid Ydén Sandgrens bok är mindre till omfånget, även om innehållet är lika väsentligt. Här skildras både olika kommuniststyrda länder och enskilda personer från olika kyrkor och riktningar. I boken nämns också en del siffror om antalet förföljda, förvisade, mördade i olika länder. Problemet med dessa och andra uppgifter är att källäget är oklart. Boken bygger uppenbarligen i huvudsak på publikationer (de flesta utländska) som redovisas lite valhänt, vilket kanske också i något fall bidragit till kronologisk oreda (Ungern på 1950-talet, s. 110). Å andra sidan innehåller boken fina citat och dikter som än tydligare åskådliggör de beskrivna förhållandena. Även här finns ett inledande, mer allmänt kapitel där det också påpekas hur svårt det var – och är – för vittnesbörden ”att tränga igenom den mur som skilt öst från väst”.

Både mer berömda personer, som kardinalerna Stefan Wyszynski (Polen) och József Mindszenty (Ungern), och mindre kända personer och folkgrupper som till exempel Donauschwaben (i ungerska gränsområden), uppmärksammas. I princip alla kommunistiskt styrda länder utom Kuba och Nordkorea tas med, vilket är fler än i den tyska boken. Det är viktigt att även Albanien (en av de värsta regimerna), Vietnam och Kina uppmärksammas. Men just de två sistnämnda ländernas förhållanden skildras väl summariskt, för att inte säga rapsodiskt, ju längre man kommer i boken. Det är dock begripligt med tanke på hur stor uppgiften är att ta med alla dessa länder och regimer. Ett annat problem är att kyrkliga och politiska förhållanden ofta har gått in i varandra, och där har författaren trots en del antydningar inte alltid varit särkilt tydlig. Både de katols­ka och de ortodoxa kyrkorna har ju under 1900-talets första hälft gjort sig skyldiga till att främja nationalismen, vilket i vissa fall har lett till eller motiverat övergrepp. Om detta finns mycket att säga. En konsekvens, för att komma undan förföljelsen, var också, som det påpekas i boken, stundom en viss anpasslighet av olika samfundsledare och präster till kommunistiska regimer.

Boken Martyrernas tid ger oss levande bilder och inblickar i trosvittnens övertygelser och öden, deras sätt att uthärda och gå vidare. På detta sätt är denna bok liksom den tyska volymen viktig för att motverka glömskan, en glömska som ännu mer förstärker de förföljdas ensamhet.

Klaus Misgeld är professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.