Vardagsteologi från Vaksala

Stina Fallberg Sundmark: Teologi för praktiskt bruk. Frälsningshistoriska perspektiv på Summula av Laurentius av Vaksala. Bibliotheca Theologiae Practicae 95. Artos 2014. 238 s.
Stina Fallberg Sundmark: Teologi för praktiskt bruk. Frälsningshistoriska perspektiv på Summula av Laurentius av Vaksala. Bibliotheca Theologiae Practicae 95. Artos 2014. 238 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Vad kan vi egentligen veta om det kyrkliga sockenlivet i Sverige före reformationen? Många skulle nog med ett leende konstatera att vår kunskap inom detta fält är helt obefintlig och att vi av den anledningen inte ens bör bemöda oss om att ställa frågan. Till de bärande argumenten för en sådan ståndpunkt hör, att vi alltid hamnar i knäet på den så kallade elitens perspektiv. Stundtals ackompanjeras denna uppfattning av den så kallade tvåvåningshypotesen: att elitens och folkets fromhetsliv alltid varit tydligt åtskilda, en hypotes som i dag är föremål för omvärdering och välbehövlig nyansering. Det är förvisso av stor vikt att vara medveten om den källkritiska problematik som råder då vi närmar oss det kyrkliga livet i de svenska socknarna under medeltiden. Samtidigt kunde man önska att motsvarande insikter oftare rådde i fråga om möjligheterna att genom sociologiska och antropologiska intervjuundersökningar komma åt religiositeten i vår egen tid. Resultaten av denna typ av undersökningar filtreras ju genom den ”elit” som intervjuaren med sin teoretiska och metodiska förförståelse utgör.

Nåväl, ett fullt gångbart sätt att närma sig det senmedeltida kyrkliga sockenlivet är att utgå från vad både präster och lekfolk förväntades tro och göra samt de teologiska argument som betonades när det gällde att motivera både tro och handlingssätt. Visserligen speglar måhända de kunskaper vi kan dra ur olika kyrkorättsliga eller liturgiska föreskrifter inte mycket mer än just samtida ideal, men så länge vi är medvetna om denna begränsning, behöver det inte göra saken mindre intressant. Denna typ av perspektiv präglade Stina Fallberg Sundmarks doktorsavhandlingSjukbesök och dödsberedelse (2008) i vilken hon undersökte sockenbudet i svensk medeltida och reformatorisk tradition. Ett källmaterial i hennes undersökning utgjordes av Summula, en text som tillskrivs Uppsalakaniken Laurentius av Vaksala (d. 1332). En summula, det vill säga ”en liten summa”, kan karaktäriseras som en mindre systematisk sammanfattning, i detta fall av föreskrifter för det praktiska kyrkolivet. Laurentius’ Summula spänner över både kyrkorätt, dogmatik, pastoralliturgi och pastoralteologi. Även om jag kan tycka att huvudtiteln på boken, Teologi för praktiskt bruk, är lite väl allmänt hållen, så fångar den verkligen in den innehållsliga bredden i det undersökta verket.

Texten finns bevarad i åtta skilda handskrifter, vilket ger vid handen att den bör ha varit relativt spridd. Möjligen har verket använts vid prästutbildningen i Uppsala ärkestift. Texten innehåller tio kapitel med föreskrifter för och förklaringar om de klerikala ämbetena och tio kapitel som behandlar tron, sakramenten, tidegärden och prästens undervisning. Summula är välkänd sedan tidigare och delar av den har publicerats i transkriberade textkritiska editioner. Verket har aldrig tidigare undersökts i sin helhet. Tack vare Fallberg Sundmark får vi dock här för första gången en innehållsanalys av hela Summula.

När liturgiska och kyrkorättsliga dokument undersöks brukar ofta fokus riktas mot antingen påverkansfaktorer och tänkbara influenser på verket och/eller mot frågor kring dess praktiska tillämpning. Även om Fallberg Sundmark genomgående jämför texten i Summula med liknande föreskrifter, är frågor kring influenser och tillämpning inte föremål för hennes analys. I stället ställs föreskrifterna i Summula utifrån ett spiritualitetshistoriskt perspektiv i relation till frälsningsplanen. Den kristna uppfattningen om en frälsningshistoria från skapelsen till domen tecknas i boken emellertid inte utifrån någon sorts meta­ideal. I stället utgår författaren från den bild av frälsningshistorien som finns inom Summulas pärmar. Författaren låter med andra ord tillämpa den hermeneutiska principen om att låta ”text tolka text”. Denna orientering mot frälsningshistorien innebär ett helhetsgrepp i den bemärkelsen att hela texten blir föremål för granskning, dock ur ett specifikt perspektiv. Samtidigt ges genom hela boken fylliga beskrivningar av Summulas innehåll, även sådant som inte direkt knyter an till den frälsningshistoriska tematiken. Boken är uppdelad i fyra teman vilka till stor del reflekterar Summulas egen struktur: prästen, tron, sakramenten och kyrkan.

Vad kan då Laurentius av Vaksala lära oss om senmedeltidens svenska kyrkoliv? Det visar sig att innehållet inte på något radikalt sätt skiljer sig från vad som var rådande norm inom det officiella kyrkolivet vid denna tid, och något annat kan man inte heller förvänta sig. Just denna – i vår tids ögon – brist på originalitet måste förstås utifrån värdesättandet av och vaktslåendet om den katolska kyrkans enhet och helhet. Genom att göra Summulas innehåll tillgängligt fördjupas emellertid vår kunskap om flera förhållanden i senmedeltida kyrkoliv. Betydelsefullt är också att flera schablonbilder om senare kyrkohistoriska perioder härigenom kan nyanseras.

Den ibland återkommande uppfattningen att kyrklig bildning och undervisning skulle vara något nytt eller åtminstone unikt för reformationen och den tidigmoderna eran kompliceras av den betydelse som i Summula tillmäts prästen som lärare och predikant och av dess betoning av värdet av att prästen i predikan utlade Guds ord. Intressant nog betonas i Summula att prästens utläggning av tron var ett redskap – bredvid sakramentsförvaltning med mera. – genom vilket människan fördes tillbaka till Gud. Mot denna bakgrund framträder de lutherska reformatorernas sola-principer som en centrering (eller inskränkning om man så vill) av rådande bruk snarare än som något kvalitativt nytt.

Schablonuppfattningen att kyrkligt avståndstagande från ”världsliga nöjen” skulle vara en innovation under inflytande av pietism och väckelse utmanas genom föreskrifterna i Summula som gjorde gällande att prästen skulle hålla sig från både skådespel (gissningsvis åsyftades då inte mysterie- eller mirakelspelen), lekar och tärningsspel. Helst skulle prästen undvika att alls befinna sig i profana miljöer som festlokaler, värdshus och allmänna gästabud där allehanda oanständiga sånger, gester och danser förekom. Dessa föreskrifter komplicerar också uppfattningen inom viss kulturhistorisk forskning, att gränsen mellan heligt och profant skulle ha tydliggjorts först under reformationen (själv menar jag att det närmast förhåller sig på motsatt sätt).

Texten är välskriven och noga korrekturläst (även om jag på s. 134 blir lite konfunderad över hur distinktionen mellan allmänna och nödvändiga respektive särskilda och frivilliga sakrament beskrivs).

I slutet anknyter författaren sina resultat till en kortare teoretisk diskussion om de skolastiska begreppsparen exitus och reditus, det vill säga ett schematiskt åskådliggörande av frälsningshistoriens pendel mellan vad som utgår från Gud och människans återförande till sitt ursprung. Det är förtjänstfullt att denna diskussion placeras sist i boken, något som gör boken mindre framtung än vad som ofta blir fallet med alltför teoriimpregnerade studier. Sammantaget utgör Stina Fallberg Sundmarks undersökning av Summula en mycket värdefull resurs för alla som vill närma sig senmedeltida kyrkoliv i Sverige och Europa utifrån ett spiritualitetshistoriskt perspektiv.

Martin Berntson är docent och universitetslektor i kristendomens historia, Göteborgs universitet.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Stina Fallberg Sundmark: Teologi för praktiskt bruk. Frälsningshistoriska perspektiv på Summula av Laurentius av Vaksala. Bibliotheca Theologiae Practicae 95. Artos 2014. 238 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Vad kan vi egentligen veta om det kyrkliga sockenlivet i Sverige före reformationen? Många skulle nog med ett leende konstatera att vår kunskap inom detta fält är helt obefintlig och att vi av den anledningen inte ens bör bemöda oss om att ställa frågan. Till de bärande argumenten för en sådan ståndpunkt hör, att vi alltid hamnar i knäet på den så kallade elitens perspektiv. Stundtals ackompanjeras denna uppfattning av den så kallade tvåvåningshypotesen: att elitens och folkets fromhetsliv alltid varit tydligt åtskilda, en hypotes som i dag är föremål för omvärdering och välbehövlig nyansering. Det är förvisso av stor vikt att vara medveten om den källkritiska problematik som råder då vi närmar oss det kyrkliga livet i de svenska socknarna under medeltiden. Samtidigt kunde man önska att motsvarande insikter oftare rådde i fråga om möjligheterna att genom sociologiska och antropologiska intervjuundersökningar komma åt religiositeten i vår egen tid. Resultaten av denna typ av undersökningar filtreras ju genom den ”elit” som intervjuaren med sin teoretiska och metodiska förförståelse utgör.

Nåväl, ett fullt gångbart sätt att närma sig det senmedeltida kyrkliga sockenlivet är att utgå från vad både präster och lekfolk förväntades tro och göra samt de teologiska argument som betonades när det gällde att motivera både tro och handlingssätt. Visserligen speglar måhända de kunskaper vi kan dra ur olika kyrkorättsliga eller liturgiska föreskrifter inte mycket mer än just samtida ideal, men så länge vi är medvetna om denna begränsning, behöver det inte göra saken mindre intressant. Denna typ av perspektiv präglade Stina Fallberg Sundmarks doktorsavhandlingSjukbesök och dödsberedelse (2008) i vilken hon undersökte sockenbudet i svensk medeltida och reformatorisk tradition. Ett källmaterial i hennes undersökning utgjordes av Summula, en text som tillskrivs Uppsalakaniken Laurentius av Vaksala (d. 1332). En summula, det vill säga ”en liten summa”, kan karaktäriseras som en mindre systematisk sammanfattning, i detta fall av föreskrifter för det praktiska kyrkolivet. Laurentius’ Summula spänner över både kyrkorätt, dogmatik, pastoralliturgi och pastoralteologi. Även om jag kan tycka att huvudtiteln på boken, Teologi för praktiskt bruk, är lite väl allmänt hållen, så fångar den verkligen in den innehållsliga bredden i det undersökta verket.

Texten finns bevarad i åtta skilda handskrifter, vilket ger vid handen att den bör ha varit relativt spridd. Möjligen har verket använts vid prästutbildningen i Uppsala ärkestift. Texten innehåller tio kapitel med föreskrifter för och förklaringar om de klerikala ämbetena och tio kapitel som behandlar tron, sakramenten, tidegärden och prästens undervisning. Summula är välkänd sedan tidigare och delar av den har publicerats i transkriberade textkritiska editioner. Verket har aldrig tidigare undersökts i sin helhet. Tack vare Fallberg Sundmark får vi dock här för första gången en innehållsanalys av hela Summula.

När liturgiska och kyrkorättsliga dokument undersöks brukar ofta fokus riktas mot antingen påverkansfaktorer och tänkbara influenser på verket och/eller mot frågor kring dess praktiska tillämpning. Även om Fallberg Sundmark genomgående jämför texten i Summula med liknande föreskrifter, är frågor kring influenser och tillämpning inte föremål för hennes analys. I stället ställs föreskrifterna i Summula utifrån ett spiritualitetshistoriskt perspektiv i relation till frälsningsplanen. Den kristna uppfattningen om en frälsningshistoria från skapelsen till domen tecknas i boken emellertid inte utifrån någon sorts meta­ideal. I stället utgår författaren från den bild av frälsningshistorien som finns inom Summulas pärmar. Författaren låter med andra ord tillämpa den hermeneutiska principen om att låta ”text tolka text”. Denna orientering mot frälsningshistorien innebär ett helhetsgrepp i den bemärkelsen att hela texten blir föremål för granskning, dock ur ett specifikt perspektiv. Samtidigt ges genom hela boken fylliga beskrivningar av Summulas innehåll, även sådant som inte direkt knyter an till den frälsningshistoriska tematiken. Boken är uppdelad i fyra teman vilka till stor del reflekterar Summulas egen struktur: prästen, tron, sakramenten och kyrkan.

Vad kan då Laurentius av Vaksala lära oss om senmedeltidens svenska kyrkoliv? Det visar sig att innehållet inte på något radikalt sätt skiljer sig från vad som var rådande norm inom det officiella kyrkolivet vid denna tid, och något annat kan man inte heller förvänta sig. Just denna – i vår tids ögon – brist på originalitet måste förstås utifrån värdesättandet av och vaktslåendet om den katolska kyrkans enhet och helhet. Genom att göra Summulas innehåll tillgängligt fördjupas emellertid vår kunskap om flera förhållanden i senmedeltida kyrkoliv. Betydelsefullt är också att flera schablonbilder om senare kyrkohistoriska perioder härigenom kan nyanseras.

Den ibland återkommande uppfattningen att kyrklig bildning och undervisning skulle vara något nytt eller åtminstone unikt för reformationen och den tidigmoderna eran kompliceras av den betydelse som i Summula tillmäts prästen som lärare och predikant och av dess betoning av värdet av att prästen i predikan utlade Guds ord. Intressant nog betonas i Summula att prästens utläggning av tron var ett redskap – bredvid sakramentsförvaltning med mera. – genom vilket människan fördes tillbaka till Gud. Mot denna bakgrund framträder de lutherska reformatorernas sola-principer som en centrering (eller inskränkning om man så vill) av rådande bruk snarare än som något kvalitativt nytt.

Schablonuppfattningen att kyrkligt avståndstagande från ”världsliga nöjen” skulle vara en innovation under inflytande av pietism och väckelse utmanas genom föreskrifterna i Summula som gjorde gällande att prästen skulle hålla sig från både skådespel (gissningsvis åsyftades då inte mysterie- eller mirakelspelen), lekar och tärningsspel. Helst skulle prästen undvika att alls befinna sig i profana miljöer som festlokaler, värdshus och allmänna gästabud där allehanda oanständiga sånger, gester och danser förekom. Dessa föreskrifter komplicerar också uppfattningen inom viss kulturhistorisk forskning, att gränsen mellan heligt och profant skulle ha tydliggjorts först under reformationen (själv menar jag att det närmast förhåller sig på motsatt sätt).

Texten är välskriven och noga korrekturläst (även om jag på s. 134 blir lite konfunderad över hur distinktionen mellan allmänna och nödvändiga respektive särskilda och frivilliga sakrament beskrivs).

I slutet anknyter författaren sina resultat till en kortare teoretisk diskussion om de skolastiska begreppsparen exitus och reditus, det vill säga ett schematiskt åskådliggörande av frälsningshistoriens pendel mellan vad som utgår från Gud och människans återförande till sitt ursprung. Det är förtjänstfullt att denna diskussion placeras sist i boken, något som gör boken mindre framtung än vad som ofta blir fallet med alltför teoriimpregnerade studier. Sammantaget utgör Stina Fallberg Sundmarks undersökning av Summula en mycket värdefull resurs för alla som vill närma sig senmedeltida kyrkoliv i Sverige och Europa utifrån ett spiritualitetshistoriskt perspektiv.

Martin Berntson är docent och universitetslektor i kristendomens historia, Göteborgs universitet.