Uppenbarelse som trovärdigt vittnesbörd

Katolsk teologi sedan mitten av förra århundradet och protestantisk teologi sedan längre tillbaka har varit skeptiskt inställda till vad som numera kallas propositionella eller instruktionsteoretiska uppenbarelsemodeller. Man menar att Gud inte uppenbarar sig genom språkliga satser, något som varit en viktig del av en klassisk syn på uppenbarelse, där Gud problemlöst kan kommunicera språkliga meddelanden till vissa människor genom skrift eller tal. Inom modern teologi talar man hellre om Guds självuppenbarelse och använder sig av manifestationella teorier. Gud uppenbarar inte språkliga satser utan kommunicerar sig själv.

Även om den klassiska uppfattningen levt kvar inom vissa delar av protestantisk evangelikal och katolsk skolastisk teologi, har den förblivit marginaliserad och obetydlig. Men inom nyare analytisk teologi har propositionella uppenbarelsemodeller åter kommit upp till ytan, framför allt genom verk som Richard Swinburnes Revelation och Nicholas Wolterstorffs Divine Discourse, även om de fått relativt lite uppmärksamhet inom teologins huvudfåra.

Det är till dessa utvecklingar som Mats Wahlbergs senaste bok Revelation as Testimony ansluter. Wahlberg är lektor i religionsvetenskap och teologi vid Umeå universitet. Han har tidigare publicerat Reshaping Natural Theology: Seeing Nature as Creation, där han driver tesen att vi kan uppfatta naturen som skapad utan att behöva använda oss av logisk slutledning. Centrala delar i den nya boken är kritiken av manifestationella uppenbarelseteorier och hans försvar av sin egen uppenbarelsemodell där vittnesbörd är den bärande tanken.

Revelation as Testimony avhandlar en serie uppenbarelsemodeller efter varandra: uppenbarelse som historia (Pannenberg), inre erfarenhet (Schleiermacher, Rahner), inre konceptuell erfarenhet (Alston), dialektisk närvaro (Barth, Brunner) och postliberala teorier (Milbank) blir alla noggrant granskade. Även framstående katolska tänkare som kardinal Avery Dulles och Joseph Ratzinger utsätts för viss kritik. Enligt Wahlberg är huvudproblemet med dessa dominerande modeller att de framställer uppenbarelse som endast manifestationell. Det grundläggande motargumentet är att även manifestationer av Gud måste inbegripa propositionell uppenbarelse, ty man kan inte få kunskap om Gud som Gud utan att ha den propositionella övertygelsen att det faktiskt handlar om en uppenbarelse av Gud.

Wahlbergs kritik är emellertid endast giltig i avsaknad av en stark naturlig teologi (potent natural theology). Han menar att om vi med hjälp av förnuftet kan uppnå relevant kunskap om Gud, till exempel genom att helt enkelt tänka efter ordentligt, då är manifestationell uppenbarelse fullt tillräcklig. Men både stark naturlig teologi och propositionell uppenbarelse är impopulära på många håll. Wahlbergs poäng är att man inte kan förkasta både propositionell uppenbarelse och stark naturlig teologi.

Efter att ha kritiserat vedertagna uppenbarelseteorier går Wahlberg vidare med att bygga upp sin egen modell av uppenbarelse som vittnesbörd. Centrala delar av denna är att Gud faktiskt kan tala och att vittnesbörd är en källa till kunskap. Att Gud skulle tala i bokstavlig mening har länge betraktats som förlegat, men Wahlberg söker visa att detta fortfarande är gångbart och till och med oumbärligt. Han åberopar sig framför allt på Wolterstorffs Divine Discourse och menar att Gud kan yttra sig till exempel genom att auktorisera en profet att tala i hans namn eller genom att ta upp mänskliga utsagor som sina egna, ungefär som när man använder en text någon annan har skrivit för att kommunicera ett budskap eller när man visar att man håller med om vad någon annan har sagt.

Det andra momentet har med vittnesbörd som sådant att göra. Inom stora delar av teologin och filosofin har vittnesbörd sedan upplysningstiden betraktats som en andra klassens källa till kunskap, om den över huvud taget ska betecknas som sådan. Men samtida filosofi har åter fått upp ögonen för hur viktiga andras vittnesbörd är för kunskap – det mesta av det jag tycker mig ha kunskap om vet jag inte därför att jag själv har undersökt saken utan därför att jag läst eller hört det av någon annan. Enligt en reduktionistisk syn på vittnesbörd som källa till kunskap måste ett vittnesmål ytterst alltid ha sin grund i andra principer och kunskapskällor som erfarenhet, logisk slutledning eller minne. I motsats till detta använder sig Wahlberg av John McDowells antireduktionistiska teori om vittnesbörd, enligt vilken man är rättfärdigad att tro på vad någon meddelar så länge det inte finns några skäl att betvivla sanningshalten i påståendet eller vittnets auktoritet. McDowell är en framstående samtida analytisk filosof som även haft visst inflytande inom kontinental filosofi. Han spelar en viktig roll i Wahlbergs tidigare bok Reshaping Natural Theology.

Nästa steg är att identifiera någon som ett trovärdigt och av Gud auktoriserat vittne. Wahlberg diskuterar frågan i relation till Jesus. Här kommer ett annat ämne upp till ytan som inte behandlats speciellt välvilligt inom samtida teologi, nämligen mirakler. Inom klassisk teologi betraktades Jesu mirakler, framför allt uppståndelsen, som ett slags bekräftelser av hans auktoritet. Sedan mitten av förra århundradet har det emellertid varit konsensus inom katolsk teologi att det inte går att argumentera på detta ”extrinsicistiska” sätt, det vill säga med hänvisning till händelser externa till trosinnehållet. Wahlberg kan här ordnas in bland en rad filosofer, teologer och exegeter som på senare år publicerat sofistikerade argument för uppståndelsen. Han menar emellertid inte att tron är baserad på mirakler. Mirakler bevisar inte tron, utan de gör det möjligt att acceptera Jesu vittnesbörd på ett ur kunskapsteoretisk synvinkel ansvarsfullt sätt.

Revelation as Testimony är ett utomordentligt viktigt bidrag till den samtida teologiska debatten. Det innebär förstås inte att boken helt skulle sakna brister och ensidigheter. Inte alla företrädare för manifestationella uppenbarelsemodeller har varit så avogt inställda till uppenbarelsens propositionella sida som man här kan få intryck av. Dessutom tillkommer att det ingalunda är glasklart vad propositioner är för slags entiteter, vilket är en otillräckligt belyst problematik hos de propositionella uppenbarelsemodellerna. Men på det hela taget är Wahlbergs klara och inträngande analys och kritik av etablerade uppenbarelsemodeller minst sagt uppfriskande. Han angriper den rådande konsensusuppfattningen att uppenbarelse måste uppfattas manifestationellt och inte propositionellt. Genom att anknyta till de senaste utvecklingarna inom filosofi bygger han sedan upp sin egen teori av uppenbarelse som vittnesbörd och utmanar därmed flera etablerade teologiska sanningar. Förhoppningsvis kommer boken att leda till ett förnyat intresse för en rad försummade teologiska spörsmål som förhållandet mellan uppenbarelse och vittnesbörd, vad vi menar med att Gud talar och vilken roll mirakler spelar.

Mikael Schink är jesuitskolastiker i Uppsala.