Slöjbruket i Sverige

Frågan om att få bära slöja eller inte har gett upphov till åtskilliga debatter både i Sverige och utomlands. Det upplevs som något exotiskt, något som går utanför våra uppställda ramar och traditioner.

Något som sällan får plats i debatten är hur bruket av kvinnliga huvudbonader har sett ut i Sverige. På detta område lyfter idéhistorikern Elisabeth Hallgren Sjöberg fram viktiga synpunkter i sin avhandling Såsom en slöja – Den kristna slöjan i svensk kontext, som vidgar perspektivet, inte minst vad gäller begreppet slöja, ty vad kan kallas slöja?

I Hallgren Sjöbergs bok är slöjan ett begrepp, snarare än en viss sorts huvudbonad. Hon skriver i inledningen: ”I detta arbete kommer jag att betrakta alla kvinnliga huvudbonader som bärs i avsikt att dölja håret av religiösa och kulturella skäl som en del av den kristna slöjtraditionen, och därmed en slöja” (s. 9). Det innebär att hon i slöjbegreppet inräknar allt från klut till mössa och hatt – bara de bärs av religiösa och kulturella skäl.

Efter ett historiskt svep med början i antiken, undersöks bruket av kvinnliga huvudbonader under 1800-talet. Till grund för arbetet ligger framför allt en specialfrågelista (nr 7) från Nordiska museets etnologiska undersökningar om allmogekulturen. Slöjbrukets utveckling och försvinnande hör nära samman med synen på håret, en stark symbol för både dygd och otukt, varför även material kring detta tas med.

Kapitlet om slöjbrukets försvinnande i Svenska kyrkan (förra delen av 1900-talet) domineras av en redogörelse för den debatt som föregick beslutet att ge kvinnan tillträde till prästämbetet. Det kom till stor del att främjas av att kvinnor fick möjlighet att inneha offentliga ämbeten i samhället i stort. Som referenspunkt står genom hela boken Paulus ord i 1 Kor 11:3–16 om kvinnans plats i församlingen och gentemot det andra könet. Särskilt i detta kapitel, som behandlar debatten i fyra olika etapper, kommer det fram hur olika Paulus ord har tolkats och hur de har använts av både förespråkare och motståndare till kvinnliga präster. Intressant att lägga märke till är att båda sidor ansåg en slöja vara ett österländskt plagg som dolde ansiktet. Att kvinnor av religiösa skäl bar till exempel hatt, sågs inte som ett slöjbruk. I Svenska kyrkan försvann slöjbruket således i tystnad utan att ha fått någon uppmärksamhet.

Riktigt spännande är det att läsa om debatten som vaknade inom pingströrelsen vid mitten av 1900-talet. Här handlade det först om att inte blotta håret och senare om att behålla den traditionella hårknuten. Elisabeth Hallgren Sjöberg jämför denna diskussion med vad som skedde inom den katolska kyrkan under samma tid och frågorna om ordenssystrarnas dräkt.

Författaren menar att båda traditionerna kämpade med frågan om identitet som kristen i det sekulariserade moderna samhället. Här fanns två vägar: att identifiera sig med eller emot den sekulariserade omvärlden. Jesu ord ”Ni är jordens salt” (Matt 5:13) användes i båda sammanhangen. Inom pingströrelsen skulle kvinnorna vara jordens salt genom att särskilja sig från den sekulariserade omvärlden, medan den katolska kyrkan här fann en förevändning för att ordenskvinnorna kunde lägga av dräkten och så smälta in i en sekulär omgivning. Inom båda traditionerna handlade det om att föregå med gott exempel.

I och med Andra Vatikankonciliet på 1960-talet försökte den katolska kyrkan att finna en balans mellan ordensgrundarnas föreskrifter angående dräkten och en anpassning till omvärlden. Argumenten för dräkt och slöja var mer grundade i den långa traditionen än i åberopandet av bibelställen. Inom pingströrelsen däremot, med dess korta tradition från tidigt 1900-tal, var Guds ord högsta auktoriteten, men orden kunde förstås tolkas på olika sätt.

Just vad som ska tolkas bokstavligt i Bibeln och vad som är bundet till tid och kultur är frågeställningar som kommer fram i Elisabeth Hallgren Sjöbergs undersökning av de tre kristna traditioner som avhandlingen behandlar. Hur respektive kyrka hanterar dessa frågor blir sedan avgörande för synen på slöjan och håret.

En utblick mot slöjbruket i Sverige i dag hade varit intressant som avslutning på boken. Flera gånger i avhandlingen framkommer uppfattningen att slöjan ofta betraktas som något orientaliskt. I dag lever vi i ett samhälle där människor från olika kulturer och religioner möts och lever sida vid sida. Kan man säga att slöjbruket åter är levande i Sverige i dag? Vilka konsekvenser får det för synen på slöjan? Med hjälp av denna bok kan vi kasta en blick bakåt i vår egen historia och öka förståelsen för det religiösa bruket av huvudbonad i andra kulturer – och i vår egen.

Elisabeth Aldén är benediktinsyster i Heliga Hjärtas kloster vid Omberg.