Att kämpa sig till ett eget liv

Självbiografi är en vansklig genre, för vad är det egentligen som man minns? Kjell Espmark skriver att ”minnena ljuger”, Torgny Lindgren påstår att han inte minns någonting alls. Agneta Pleijel tycks ha haft ett stort inre motstånd mot att ta itu med sin barndom och uppväxt, men när hon väl samlat ihop sig och gör det, flödar minnena fram: ”Det är genom att skriva som man kan börja minnas.”

För det mesta använder Agneta Pleijel tredje person, ”hon”, men i­bland övergår hon till jag-form. Då handlar det om vuxenperspektivet och kanske också om en analys av den egna utvecklingen. Stilen är klar men ofta nästan stackatoartad: korta meningar, mest huvudsatser. Detta gäller särskilt i början av boken, förmodligen för att på det sättet komma nära det lilla barnets känslor och upplevelser. Då och då blixtrar emellertid bildspråket till. Vid besök hos farföräldrarna, där stämningen är tryckt och tystnaden lägrar sig: ”Orden skyfflas med ansträngning fram och åter.” Ett annat exempel, också från besök hos farföräldrarna: ”Orden är som isflak. Inte för att de är kalla utan för att ingen bryr sig om vattnet mellan dem.” För flic­kan, när hon lyssnar på sin mors klagan över faderns svek ”repas föräldrarnas äktenskap upp som en illa stickad tröja”.

Barndomen innebar många flyttningar: USA, Lund, Stockholm, Lund igen med ty åtföljande anpassningar till nya klasser i nya skolor och en grundläggande känsla av utanförskap och behov av att skapa ett skyddande skal runt sig.

Föräldrarnas olikhet poängteras genom hela boken, det som allt cirklar kring. Fadern var matematiker, professor, logisk, behärskad, en som tog lätt på livet och med en förmåga att stryka bort obehagligheter eller tiga sig igenom ett gräl. Modern var egentligen konsertpianist men kunde efter giftermålet och tre barn inte utöva sitt yrke annat än i familjen och bekantskapskretsen. Hon var exalterad, eruptiv i sitt känsloliv men frustrerad över hemmafrurollen. Äldsta dottern känner sig stå i skuld till båda föräldrarna men försöker hela tiden att undvika att bli intrasslad i deras problem, vill inte ta ställning. Ett av grälen mellan föräldrarna gäller om hon skall få resa på språkresa till Tyskland. Pappa tycker att hon är för ung, mamma vill att hon skall få fara. Pappa är sparsam, mamma är slösaktig. Handlar det också om pengar, att hon kostar för mycket? Flickan bestämde sig tidigt för att hon skulle klara sig själv, aldrig bli till en ekonomisk belastning för någon av dem.

Att upptäcka att fadern i åratal har haft ett förhållande med moderns bästa väninna blir en chock. Har hela deras familjeliv varit byggt på en lögn? Hon vill vara sann, vill se klart. ”Men hur vara sann, om allt runt en är lögn?” Genast efter hennes studentexamen flyttar fadern hemifrån, men skilsmässa blir det inte förrän många år senare. Allt förblir på det sättet oklart. Kommer han tillbaka eller inte?

Vad boken handlar om djupast sett är hur flickan kämpar sig fram till ett eget liv. ”Jag visste att jag älskade dem. Att jag måste lämna dem. Jag hade varit inlåst i ett fängelse. Inte helt, men till en del hade jag byggt det själv. Därför kunde jag också lämna det. Och allt öppnades runt mig, staden och människorna. Precis där mörker möter ljus föds liv och det kan man väl kalla Gud. Och det var en uppenbarelse. En epifani. Jag hade fått använda många ord för att nå fram till det här minnet.” Så slutar boken.

Den som är en sorts katalysator i boken är faster Ricki, hon som en gång fått spådomen att hon på en resa skulle träffa en mörk man, skulle gifta sig med honom och få en son men sedan skulle hon dö vid ett vatten. På romanens sista sidor besöker flickan faster Ricki på sjukhuset. Faster Ricki har fått en hjärntumör och förlorat alla minnen, och hon skall snart dö. ”Vad var viktigast, tumören eller kärleken? Jag fylldes av visshet: kärleken. Så var vårt möte. Det var sista gången jag såg Ricki.”

Att spådomen är viktig markeras av bokens titel, men det är till sist inte faster Rickis spådom som är det väsentliga utan vad flickan upplever som en spådom för sitt eget liv. På en gata träffar hon av en slump på en japan. De kommer i samspråk och japanen frågar henne vilket hon skulle välja: ett lugnt och utstakat liv eller ett liv med förtvivlan och förkrosselse men också med svindlande höjder, glädje och klarsyn. Hon säger att hon väljer det senare, ”det är som en spådom”.

Agneta Pleijel har skrivit en djupt gripande bok som stannar kvar länge i läsarens minne.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.