Svenska slavar i Afrika

Salt är och var en nödvändighet för männi­skor och speciellt i tider då insaltning var ett av få tillgängliga konserveringsmedel. Vid mitten av 1600-talet började svenska skepp i större utsträckning segla till Medelhavet i jakt på billigare salt, men mänskligt sett kunde saltets pris bli högt. Framför allt seglatser öster om Gibraltar var riskabla, eftersom nordafrikanska kapare kunde uppbringa skeppen och föra bort besättningen till fångenskap. Kaparverksamheten hade vuxit under 1500-talet och situationen för den västeuropeiska sjöfarten kom inte att förbättras förrän på 1760-talet, då fredsavtal tecknades. De nordafrikanska staterna kapade inte bara skepp i närområdet utan gjorde också långväga slavräder norrut. På 1620-talet drabbades till exempel Island och Färöarna av räder och hundratals männi­skor fördes som slavar till Alger. Även om de tillfångatagna oftast tvingades arbeta och ibland såldes vidare, utgjorde de framför allt en potentiell inkomstkälla, eftersom de kunde friköpas.

Joachim Östlunds nyutkomna bok Saltets pris handlar om tillfångatagna svenskar i de ottomanska provinserna Tunis, Tripoli och Alger samt sultanatet Marocko; i samtida europeiska beskrivningar ofta kallade Barbareskstaterna. Han undersöker framför allt fem teman från 1600-talets mitt till 1700-talets senare del. Det första är kaparverksamheten, tillfångatagandet och slavarnas levnadsförhållanden. Därefter flyttas fokus mot Sveriges diplomatiska förhandlingar med Nordafrika. Det tredje temat är finansieringen av friköpningar. Östlund beskriver därefter de svenska konsulernas roll i friköpningsverksamheten. Det sista huvudtemat är ganska annorlunda: Barbareskstaterna i svenska litterära och vetenskapliga skildringar från tiden.

Det finns få studier om svenska slavar i Nordafrika, och perioden före omkring 1730, då svenska konsulat öppnades på flera platser, har inte studerats tidigare. Joachim Östlund använder sig dessutom av många olika källgenrer. Materialet är omfattande och han refererar till otryckt material i ett tjugotal arkiv- och biblioteksinstitutioner, framför allt i Sverige, men också på andra håll. Därutöver har han analyserat åtskilliga tryck från 1600- och 1700-talet, som inte uppmärksammats tidigare.

Källorna om de svenska slavarnas situation under 1600-talet är tämligen fragmentariska. Forskningsresanden Johan Gabriel Sparfwenfeld, som besökte Nordafrika 1691, rapporterade att hundratals svenska fångar levde i Alger och Tunis, men enligt Östlund verkar det vara en klar överdrift. I en rapport några år senare, där Sparfwenfeldt uppmärksammar den svenske kungen på slavarnas situation, namnger han 23 individer och bifogar biografiska notiser om några av dem. Han noterar att en del av svenskarna sålts vidare, vilket är ett tecken på att de var slavar i strikt mening och inte krigsfångar. Flera andra slavlistor har bevarats och utifrån dessa och andra dokument uppskattar Östlund att antalet svenska slavar i Barbareskstaterna under perioden 1650 till 1763 knappast översteg 1 000 personer, och att det snarare handlade om 500 individer. Det är dock viktigt att understryka att källmaterialet är för sprött för att göra mer exakta beräkningar.

Redan i Sparfwenfelds rapport blev det klart att de fångna svenskarna kunde friköpas. Östlund har lyckats lokalisera ett antal brev skrivna av svenska slavar som bad om bistånd för att detta skulle bli verklighet. En del riktades till myndighetspersoner, andra till familjen där hemma. I den förra typen underströk författarna sin underdånighet och lydnad, beskrev sina lidanden, och bad om hjälp. Breven till familjen betonar lidandet på ett ännu tydligare sätt och innehåller böner om att på alla upptänkliga sätt försöka ordna fram lösensumman.

Den svenska kronan finansierade inte friköpningar i någon större utsträckning. I stället togs till exempel slavkollekter upp i kyrkorna till förmån för enskilda eller grupper. Någon gång utlyste kungen kollekter, men oftast var de resultatet av mer regionala initiativ. Intressant nog blev ibland andra grupper än ”vanliga svenska sjömän” föremål för insamlingar, till exempel enskilda katoliker eller judar. Från cirka 1730 gjordes försök att etablera mer stabila former för att bekosta friköpningar. Det utfärdades så kallade algeriska sjöpass, som skulle betalas av skeppare som seglade på Medelhavet. Avgifter gick också till konvojkassan, som skulle understödja väpnat skydd till grupper av svenska skepp. Men till stor del berodde friköpningar på enskilda svenskars medkänsla, inte på fasta institutioner.

Det fanns ett viktigt principiellt problem med friköpningar. Tillfångatagna svenska sjömän hade inte alltid seglat under svensk flagg utan arbetat på utländska fartyg. Frågan var vem som var ansvarig för att lösa ut svenskar som hade varit i tysk eller holländsk tjänst. Med grund i folkrättsliga principer diskuterades frågan om reciproka friköpningar. Detta innebar till exempel att holländska myndigheter skulle betala för svenska fångar som tjänat på nederländska skepp och vice versa, men i praktiken finns inget som tyder på att sådant var vanligt.

Etablerandet av svenska konsulat i Alger, Tunis, Tripoli och Salé med början 1729 innebar början på en ny era, eftersom konsulerna kunde fungera som lokala medlare och friköpningsagenter. Flera av dem blev långvariga på sin tjänst och kunde etablera goda kontakter med de lokala eliterna, vilket underlättade arbetet. Dessutom är flera av konsulatsarkiven innehållsrika, vilket naturligtvis är en fördel för historikern. Bland annat finns ett hundratal friköpningskontrakt bevarade från Tunis.

I det tillgängliga källmaterialet är det sällan möjligt att följa hela processen från bön om hjälp via friköpning till återkomst. I Sydeuropa mottogs frisläppta fångar genom offentliga ceremonier. Ritualerna och de frigivnas berättelser användes ofta i katolsk apologetik och antimuslimsk propaganda. De svenska sjömännens återkomst till fosterlandet var betydligt diskretare och deras berättelser om livet i Nordafrika användes i regel inte propagandistiskt. Antagligen var man från svenskt håll orolig för att avskräcka potentiella svenska sjömän.

I ett separat kapitel analyserar Östlund svenska vetenskapliga verk och äventyrsberättelser från tiden. Ett i stort sett genomgående drag i de mer akademiska skrifterna om Barbareskstaterna är att skildringarna är mer sansade och mångsidiga än vad man kanske skulle kunna tro. En del texter är omfattande, till exempel konsulatsekreteraren Carl Reftelius verk om Alger, som utgavs i två band på 1730-talet. Reftelius menade att slavar hade det bättre i det muslimska Nordafrika än i kristna stater och att situationen överdrivits i ”en hoper Munke-historier”. Med detta menade han skrifter från de katolska ordnar, som var speciellt inriktade på frigivning av kristna slavar.

En unik skrift om slavlivet är sjökaptenen Marcus Bergs skildring av sin tvååriga fångenskap i Marocko, där han också inkluderar etnografiskt material. Han nämner bland annat att det fanns kristna fångar som konverterade till islam för att slippa den värsta behandlingen, men understryker att han själv hade varit ståndaktig och lojal. I bevarat källmaterial verkar det inte finnas indikationer på att några hemkomna svenska fångar formellt anklagades för att ha lämnat den kristna tron. Från Sydeuropa finns däremot ett stort material om sådant. Den spans­ka inkvisitionen undersökte till exempel så kallade renegater, vilka anklagades för att under fångenskapen i Nordafrika mer eller mindre frivilligt ha konverterat. Det rör sig om tusentals processer och i de relativt fåtaliga fall där de anklagade dömdes, straffades de oftast inte hårt. Det verkar ha funnits en förståelse för den svåra situationen.

Joachim Östlunds Saltets pris är ett viktigt bidrag till kunskapen om tidigmoderna svenska slavar i Nordafrika. Boken ger insikter om politik, ekonomi, mellanstatliga relationer, välgörenhet, religion, uppfattningar om det annorlunda, och inte minst om de människor som förslavats. De svenska och andra västeuropeiska slavarna i Nordafrika var en viktig inkomstkälla, men vanligen inte på det sätt som i kristna stater, där de vanligen arbetade hårt intill döden, utan som objekt för friköpningar. Boken är välskriven och välunderbyggd och förtjänar en betydligt större läsekrets än historiker av facket.

Magnus Lundberg är universitetslektor och docent i missions­vetenskap vid Uppsala universitet.