En kritisk sörmlännings reseskildring från 1600-talet

I samband med 1 000-årsjubileet för Skara stift 2014 utgavs flera publikationer, bland dem en översättning från latinet av Lars Skyttes Peregrinatio sancta, som fullbordades 1655 och trycktes tre år senare i Rom, dedicerad till drottning Christina. Utgivaren Johnny Hagberg berättar i förordet att de medeltida handlingar som rör stiftet fram till reformationen är relativt väl dokumenterade, men att detta inte gäller 1500- och 1600-talets kontroversteologi. Skyttes pub­likation bevaras i ett fåtal exemplar, varav endast två finns vid svenska bibliotek. Det är bara av detta skäl glädjande att en svensk översättning nu är tillgänglig.

Lars Skytte (1610–1696) föddes i Nyköping och var brorson till den mer kände Johan Skytte. Efter avslutade studier och bildningsresor utnämndes Lars Skytte till ambassadör i Portugal 1641, där han 1647 konverterade till katolicismen och upptogs i Franciskanorden med namnet Lars av aposteln Paulus. 1653 utsändes han med tre andra ordensbröder till det Heliga landet, där han verkade inom Custodiae Terrae Sanctae, en provins inom hans orden vars uppgift det var att skydda ställen i området som katoliker ansåg vara heliga. Det var där han fullbordade sin skrift, men återkallades till Rom 1655 när det blivit känt att drottning Christina övergått till katolicismen. Han skulle möta henne där, dit hon anlände inför julen samma år efter sitt offentliga inträde i den katolska kyrkan i Innsbruck den 3 november. Precis som sin drottning skulle Lars av aposteln Paulus hädanefter huvudsakligen vistas i Rom, där han gav ut flera teologiska verk och under en tid var Christinas själasörjare.

Den heliga pilgrimsfärden är en svårdefinierad och – särskilt för nutida läsare – svårtillgänglig text. Den är uppdelad i två ”pilgrimsfärder” om femton kapitel vardera, där Skytte behandlar både den yttre resa han genomgått under sin levnad och den inre resa som fört honom till den romersk-katolska kyrkans gemenskap. Skytte uppvisar en imponerande bildning inte bara i teologiska frågor utan också i den klassiska antikens, medeltidens och sin samtids författare. Han återkommer mer än en gång med intressanta iakttagelser om de olika folkslagen i vad han kallar ”vårt Europa” – det handlade kring 1650 inte längre om en enhetlig Christianitas utan om ett samhälle som bestod av distinkta nationer med definierade egenskaper. Fransmännen var livliga och rörliga, spanjorerna visserligen tungsinta och högfärdiga, men samtidigt karaktärsfasta. Italienarna var skarpsinniga och således väl ämnade för det politiska spelet, tyskarna var kända för sin trofasthet, polackerna för sin generositet och svenskarna för sin uppriktighet.

Något förvånande är de genomgående hätska tongångar med vilka han behandlar lutheraner, kalvinister och andra protestantiska riktningar. När Lars Skytte författade sin text hade det redan gått hundra år sedan det tridentinska mötet (1545–1563) ägde rum och när den publicerades hade tio år förflutit sedan trettioåriga krigets avslut genom westfaliska freden. Inom ytterligare några år skulle principiella diskussioner inom kongregationen Propaganda fidei slå fast att den kristna enheten – inför det på 1660-talet aktuella osmanska hotet – var av större betydelse än den existerande splittringen inom den västerländska kristendomen. Vissa representanter i den katolska kyrkans ledande skikt hade accepterat att denna splittring skulle bestå och börjat röra sig mot en konstruktiv samlevnad med protestantiska kristna.

Men Skytte var konvertit och han var svensk, och däri finns nyckeln till hans passionerade vrede gentemot Luther och hans anhängare. Han beskriver introduktionen av protestantismen i Sverige: ”Påven i Rom protesterade förgäves; människorna som övergått och avfallit skulle knappast ha märkt något om det inte varit för att all skönhet i de heliga ritualerna, och även de kyrkliga befattningshavarnas vördnadsbjudande helighet, dag för dag förbytts i en folkligare form som mindre anstod den kristna värdigheten” (s. 43).

Lars Skyttes pilgrimsfärd är ett fascinerande tidsdokument och översättaren Johnny Strand har verkligen lyckats överföra 1600-talets snåriga latin till en läsbar och välformulerad svenska. Ett litet minus i detta väl utförda arbete är Magnus Nymans introduktion som innehåller vissa otydliga formuleringar och uppenbara överdrifter. Sammantaget är denna utgåva en värdefull satsning som bör bli av intresse för dem som intresserar sig för en fascinerande epok i den europeiska historien.

Marie-Louise Rodén är professor i historia vid Högskolan Kristianstad.