En ung mans väg – om Thomas Mertons självbiografi

Att avsluta sin självbiografi vid 31 års ålder kan verka som ett utslag av ungdomligt övermod, som om livet redan vore ett avrundat kapitel och resten vore tystnad. Så blev det ju inte. Men fortsättningen kunde ju den unga trappistmunken i Abbey of Our Lady of Getsemani, Thomas Merton, inte känna till när The Seven Storey Mountain utgavs 1948. Har han nu nått bergets topp efter en strapatsrik bestigning? Bokens titel alluderar på Dantes skildring av purgatoriet, skärselden och berget med dess sju kretsar som slingrar sig uppåt mot det strålande, rena paradiset. En vandring där de sju huvudsynderna eller dödssynderna i tur och ordning ska besegras. Högmodet kommer först.

Detta var ingen litterär debut. Redan som barn drömde Thomas Merton om att bli författare. Som tioåring skrev han ”äventyrsromaner”. Vid trettio års ålder hade han redan fått ett par romaner och en del dikter utgivna och när han lämnade världen för att gå i kloster berättar han hur han ”rev sönder manuskripten till tre färdiga romaner och en halvfärdig och kastade dem i värmepannan”. Det är en driven författare som vi möter i boken, vilket säkert bidragit till den succé som den unge munkens självbiografi gjorde. Man kan bara ana hur turerna mellan färdigt manus och publicering gick under de två år som förlöpte från det att manus förelåg till utgivningen. Kanske en viss censur av alltför öppenhjärtiga bekännelser av ungdomssynder, kanske några fler kommentarer av andlig natur som dyker upp i texten av och till? Ytterligare ett problem framgår av titeln på den brittiska utgåvan av självbiografin. Den heter Elected Silence och den utgavs 1949. En trappistmunks kallelse är ju främst att leva i tystnad utanför officiet och mässan. Men Mertons överordnade i klostret insåg att gemenskapen begåvats med en författare och accepterade paradoxen. Att man släppte fram en bok som blev en bästsäljare och som kom att tryckas i miljonupplagor och ännu denna dag är tillgänglig på marknaden – det kunde man nog inte ana. Att boken dessutom kom att tjäna som ett verktyg till att väcka kallelser till präst­- och ordenslivet låg kanske närmare till hands att föreställa sig.

Vad är det som gör Thomas Mertons berättelse om hans första trettio år på jorden så fängslande att till exempel Evelyn Waugh lät sig citeras på omslaget: ”I den religiösa erfarenhetens historia kommer denna bok att alltid hävda sin plats”? Hur står den sig för en omläsning i dag?

Spänningen finns kvar i boken trots att nästan sjuttio år förflutit sedan den skrevs. Man märker ett smittsamt driv: Hur ska det gå? För barnet, för den moderlöse, för internatskoleeleven, för den faderlöse, för studenten, för den rotlöse amerikanske språkforskaren, för konvertiten, för prästkandidaten och så vidare.

Alla de miljöer som omger Thomas Merton skildras med en detaljskärpa som gör dem mycket levande. När modern dör i magcancer är Thomas sex år. Hjärtskärande är berättelsen om hur han lämnas kvar i bilen när övriga i familjen besöker mamman på sjukhuset. Med barnets intuitiva känsla för det allvarsamma läget ställer han inte några frågor. Två dagar senare är hon död och kremerad. Båda föräldrarna var bildkonstnärer med allt vad det innebar av ekonomisk osäkerhet och till detta en geografisk rörlighet. Ett kringflackande liv tillsammans med fadern följde för det lilla barnet. ”När jag for till Frankrike 1925, återvände jag inte bara till det land där jag var född utan också till källorna av intellektuellt och andligt liv i den värld jag tillhörde”, skriver han. Vid tiden för Thomas födelse för hundra år sedan, alltså den 31 januari 1915, befann sig de båda föräldrarna i Frankriket och dit återvänder fadern som änkeman tillsammans med sin son för att måla. De båda insuper det sydfranska landskapet med de många kulturminnesmärken av kyrkor, kloster, borgar, städer, ruiner som vittnar om en historia och som talar ett språk som under hela livet kom att beröra Thomas Merton. Skolgången blev minst sagt splittrad. I den pennalistiska internatskolemiljön i Montauban, där invandrarbarnet tvingas vistas, lärde han känna vad förtvivlan, tomhet och övergivenhet ville säga. Det kunde ha knäckt vilken elev som helst och inte blev det mycket bättre i England dit far och tonårssonen senare flyttade och en ny internatskola även den med trista sovsalar blev hans vardag. När Thomas är 16 år dör fadern av en elakartad hjärntumör. Visst fanns det vänner till familjen som kunde erbjuda viss värme och gemenskap, men rotlösheten är ett bestående drag i den unge Mertons liv. Det är ur den italienska och engelska litteraturen som han hämtar sin andliga näring och studierna i moderna språk vid Clare College i Cambridge blir så småningom framgångsrika. Om kärleken till William Blake skriver han exempelvis att den ”hade någonting av nåd i sig. Det är en kärlek som aldrig dött och som spelar en stor roll i utvecklingen av mitt liv.”

Mellankrigstidens mörka moln tonar upp sig alltmer över Europa. Thomas Merton återvänder till USA, och Columbia University blir hans nya alma mater där han fortsätter sina studier i sociologi, nationalekonomi och historia. En viss accentförskjutning från litteraturen och poesin äger rum och den hänger närmast samman med en nymornad politisk medvetenhet. Materialism fick fotfäste och med en viss distans beskriver han sig själv vid den här tiden som ett slags salongskommunist. Men någon längtan efter att gagna mänskligheten hyste han aldrig: ”Jag var fortfarande bara intresserad av en enda människas bästa – mitt eget.”

Här börjar en ny avdelning av självbiografin som beskriver omvändelsen till kristendomen. Slumpen får spela en avgörande roll. Eller är det Försynen som ger sig till känna i ett spel som först i efterhand låter sig upptäckas. I ett skyltfönster på femte avenyn råkar Thomas Merton kasta en hastig blick på en bok. Den hette The Spirit of Medieval Philosophy och författaren var ingen mindre än den franske filosofen Étienne Gilson. Den filosofernas Gud som framträdde på dessa boksidor gjorde ett starkt och tvingande intryck: ”Jag började känna ett behov av att gå i kyrkan.” Den bleka protestantism som den unge Thomas tidigare mött motsvarade inte de nya förväntningarna. Å andra sidan fanns en djupt rotad skräck för den katolska kyrkan, inte för katolsk historia och katolsk kultur men just för att ”medvetet gå in i en kyrka, sätta sig ner på en bänk och öppna sig för de mystiska faror som låg inneslutna i vad de kallar sin mässa”. Det är ingen överdrift att säga att en ny värld öppnades. Litteraturen som han slukar är katolsk: Hopkins dikter och dagböcker, James Joyce, både Odysseus och hans porträtt av Dublinbor, präster och andra, från de materiella och andliga slumkvarteren blev katolska vittnesbörd. Och till sist kommer den förlösande repliken som varje konvertit minns: ”Fader, jag skulle gärna vilja bli katolik …” Och all tvekan försvann.

Efter en kort, man skulle kunna säga alltför kort, trosundervisning döps Thomas Merton den 16 november 1938 i Corpus Christi Church på 121:sta gatan i New York. Akten sker på klingande latin. Ensam är han – ingen församling, ingen själasörjare, ingen familjegemenskap, ingen att dela tron med – ingen Bibel att växa in i. ”Jag borde börjat bedja”, skriver han, ”men jag visste inte ens vad som menas med en vanlig betraktande bön.” Söndagsmässan förblir ändå den fasta punkten.

Livet återgår mer eller mindre till det normala i en glatt festande kamratkrets med studier och författarskap. ”Tvekan och tvivel” är den rubrik som han själv sätter över de två följande åren som också präglas av de stämningar som andra världskrigets utbrott väcker och därmed en ny medvetenhet om ondskans och syndens makt i världen och i det personliga livet. Bokens titel med anspelningen på dödssynderna, eller som man hellre benämner dem i dag huvudsynderna, får här sitt berättigande. Dessa är högmod, girighet, avundsjuka, vrede, orenhet, glupskhet, lättja och leda. De präglar alltjämt den nykonverterades liv. En ny kris inleds: kallelsekrisen.

”Den magnetiska nordpolen” kallar Thomas Merton denna avdelning i biografin. Den pol som allt kretsar kring är frågan om hans vilja att bli präst är autentisk. Här sammanstrålar de tidigare kapitlen i boken med de kommentarer som på ett retrospektivt sätt interfolierar den löpande texten. Hur den gode Guden, som benämns Försynen, sår sina frön alltifrån barndomen och framåt just för att förbereda den unge Thomas för hans bestämmelse, när tiden är inne. Sällan har väl någon beskrivit sin brottning med en prästkallelse så ärligt och naket som här. Känslolivets berg och dalar skildras sida upp och sida ner. Den djupa andliga dimensionen, som läsaren får en inblick i, har behållit sitt liv trots att det är närmare sjuttio år sedan boken kom till. Något som väl talar för dess autenticitet. Ett perspektiv på kallelsen som en sentida läsare kan sakna är frågan varför han egentligen vill bli präst. Är det bara för sin egen skull? Vill han hjälpa andra själar att nå paradiset, himmelriket? I detta sammanhang kan det vara värt att påminna sig att allt som skrivs tilldrar sig före Andra Vatikankonciliet. Mycket av det som utmärker kyrkan i dag saknar den sentida läsaren: ekumeniken, religionsdialogen, studiet av Bibeln och kanske främst tron på kyrkan som Guds folk på väg.

När broder Matthew slutligen låser porten bakom Thomas Merton finner han sin nya frihet inom Abbey of Our Lady of Getsemanis trappistklosters murar: 40 sidor återstår av boken. Postulanten, novisen finner sig väl till rätta i den nya tillvaron. Han avlägger sina eviga löften i mars 1947. Året därpå utkommer självbiografin. Därefter flödar Mertons författarskap. Men det är en annan historia.

Håller då denna bok för en omläsning i dag? Jag skulle utan tvekan svara ja på den frågan. Det är en spännande bok, i synnerhet den första delen. Trots att läsaren nog redan vet hur den kommer att sluta vänder hon ivrigt sidorna. De miljöer som målas upp är intressanta och färgstarka. Som varje god biografi ger den också ett levande perspektiv på samtiden. Läsaren presenteras för medelklasslivet i England och i USA och de människor av kött och blod som lever och verkar omkring huvudpersonen. Författaren skyr inte att där beskriva en viss dekadens. Det är framför allt en andlig bok som visar hur Gud blir en realitet för en ung rotlös människa. Man får en ganska god inblick i 1940-­talets katolska kyrka i USA, även om vissa delar av det sociala medvetande som då fanns nästan helt saknas.

Boken har ibland jämförts med ett verk som Augustinus Bekännelser. Det är en överdrift. Vissa stildrag, som exempelvis de återkommande inskjutna kommentarerna om Guds aktiva närvaro i berättelsen utanför huvudpersonens vetande och inre monolog, känns igen från Augustinus, som om författaren vill säga: ”Nu förstår jag Guds väg bättre, då var jag oförnuftig.” Och visst finns en återklang genom hela boken av de berömda orden om själen i Första boken av Augustinus Confessiones: ”Det är du själv som väcker henne till att vilja lova dig, ty du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

Anna Maria Hodacs är fil.mag. i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.