Ukrainarna vid en vändpunkt i Europas historia

Det krävdes en stor folklig protest och ett krig för att Ukraina skulle tränga sig in på den europeiska mentala kartan. Detta land, vars yta och befolkningsstorlek är jämförbar med Frankrikes, har under lång tid varit en vit fläck i det europeiska medvetandet, eller snarare en del av den stora gråzon som utgjordes av konstellationen av de forna Sovjetrepublikerna med suddiga konturer. Det som ukrainarna redan från början utropade på Majdan, självständighetstorget i Kiev, under vintern 2013–2014 var just deras vilja att inte vara ett dimmigt territorium på Europakartan, med en obestämd koppling till Ryssland. Denna önskan uppfylldes. Genom att samlas på det offentliga torget försökte ukrainarna ta sitt lands öde i sina händer, och denna strid pågår fortfarande. Oppositionen i Kiev och reaktionen som följde på den från de ryska makthavarna utlöste hur som helst en större kris, där insatserna vida överstiger Ukraina: det handlar om ett ifrågasättande av hela den europeiska jämvikten efter det kalla kriget. ”Ukraina har ingen framtid utan Europa, men Europa har inte heller någon framtid utan Ukraina”, skriver historikern Timothy Snyder. Genom seklerna har Ukrainas historia visat på vändpunkterna i den europeiska historien. Detta tycks fortfarande vara sant.1

Tolkningarna av händelserna i Ukraina är för närvarande olika, för att inte säga polariserade. Varje tolkning bygger mer på politiska förutsättningar än på observationer på marken. Ukraina har blivit föremål för ett känslokrig. Denna artikel vill ge utrymme för det som glömts i alltför många analyser: det ukrainska samhället.

”Värdighetens revolution”

Protesten på Majdantorget föddes, liksom många stora mobiliseringar i dag, i sociala medier. I slutet av november 2013 föreslogs det på en känd journalists Facebook-konto att man skulle samlas på det centrala torget i Kiev för att protestera mot president Viktor Janukovytjs vägran att underteckna en överenskommelse med Europeiska unionen. Ett tiotal personer svarade på uppropet. Ryssland missuppfattade inte detta: bakom hänvisningarna till Europeiska unionen såg man i de krav som framfördes en önskan att stänga ute det sovjetiska förflutna som man delar med sin ryska granne och i stället knyta sin historia till Centraleuropas.

Men orsaken till protesterna förändrades mycket snabbt av demonstranterna. Samlingen för en europeisk framtid för Ukraina övergick till att bli en samling mot en korrumperad och repressiv politisk makt. Den inledande repressionen av demonstranterna, framför allt studenter som misshandlades av ordningsmakten natten den 30 november 2013, förändrade Majdan. Våldet som riktades mot de unga, som nästan bara var barn enligt demonstranterna, framkallade en våldsam vrede som fick tiotusentals personer att gå ut på gatorna. I denna andra fas vändes nu protesterna tvärtom mot den lokala makten, som anklagades för att ha ökat korruptionen, förött de offentliga institutionerna och förkvävt näringslivet. Den Rysslandsvänlige presidenten Janukovytj valde i detta läge, mitt framför ögonen på demonstranterna, att hans land skulle gå samma väg som Ryssland, som under de senaste åren sett en drastisk inskränkning av mänskliga rättigheter och en ökad korruption i statsapparaten. Ryssland, som sällan nämndes i de protesterandes diskussion, var ändå implicit närvarande i den politiska föreställningen hos demonstranterna, i egenskap av skurk. Det som från början var ”Euromajdan” ändrade namn och blev ”värdighetens revolution”.

Att återskapa grunden för ett gemensamt liv

Den ukrainska folkliga mobiliseringen under vintern 2013–2014 hade två tydliga karakteristiska drag: den relativt stora sociala basen och de protesterandes sociala förmåga. Man skulle kunna beskriva proteströrelsen som i huvudsak kievsk, präglad av manschettbärare och riktad mot utlandet. Faktum är att 64 procent av de första dagarnas demonstranter hade en högskoleutbildning, nära 60 procent var tjänstemän, entreprenörer eller företagsledare. Men protesten var från början varken uteslutande kievsk eller till största delen ungdomlig: hälften av demonstranterna kom från andra delar av landet och två tredjedelar var äldre än 30 år. Demonstranternas profil förändrades allteftersom det kom demonstranter från olika delar av Ukraina, protesterande med en ytterst modest profil: arbetare, bönder, deltidsarbetande och arbetslösa. Under de sista vintermånaderna var åtta av tio demonstranter inte från Kiev.2 För övrigt utgjorde dessa bara 13 procent av ”lokala Majdan” litet varstans i landet, hur stor betydelse för protesterna i huvudstaden de än må ha haft.3 Även om intensiteten i de regionala protesterna var påtagligt starkare i landets västra delar jämfört med de östra och centrala delarna, så är det klart att proteströrelsen hade en nationell omfattning: 20 procent av ukrainarna deltog på ett eller annat sätt i protesten.4

Majdan blev ett centrum för protesterna, en stad i staden, som fanns på plats under nästan nio månader. Strukturerad kring en central scen bestod staden av tält som representerade Ukrainas städer, men också de religiösa gemenskaperna och olika sociala grupper: föreningar, politiska grupper, veterangrupper. Majdan blev en livsmiljö för social samverkan och stark solidaritet, där demonstranterna eller tillfälliga besökare fick mat, värme, skydd, vård från ofta anonyma, som knöt direkta och varmhjärtade sociala band, band som de beklagade inte fanns hos de politiska aktörerna. Livet på Majdan blev ett stort ögonblick för dem som deltog. Det präglades av ett ständigt flöde av musik och känslomässiga tal. De många stora offentliga samlingarna drog till sig Kievborna. Här återskapades ett gemensamt liv utifrån nya förutsättningar, och utifrån tilltron till ukrainska civilsamhällets förmåga skred man till verket.

En svårtolkad rörelse

Majdanprotesternas svaghet var att de var svårtolkade för utomstående betraktare och även för vissa ukrainska medborgare. Majdans vilja att strukturera sig utanför den politiska scenen var lika mycket dess styrka som dess svaghet.

Proteströrelsen förklarade sig redan från början vara inklusiv och öppen för alla sociala krafter som delade dess målsättning. Kraven på medborglig värdighet och avvisandet av den korrumperade staten delades av ett stort antal av ukrainarna. Man fick många grupper att komma till Majdan – olika politiska grupper och rörelser som stod emot varandra, och även en stor majoritet av medborgare som sade sig inte vara medlemmar eller som misstrodde den politiska klassen i dess helhet. I slutet av 2013 tillhörde mer än 90 procent av demonstranterna inte någon politisk kraft eller civilt initiativ. Men allteftersom minskade denna andel till 70 procent genom att de protesterande gick med i civila initiativ som föddes på Majdan.5 Vägran att ha en politisk ledare och en medlemsplattform gjorde det svårt för utomstående betraktare att bedöma rörelsen och man lyckades inte att placera den på den politiska scenen.

De experter som sökte analysera protesten koncentrerade sig således på de politiska krafter som var närvarande på Majdan och i synnerhet på de nationalistiska rörelserna – som var i minoritet men mycket synliga – och man antog att Majdans accepterande av de nationalistiska krafterna ledde till att rörelsen smutsades ner av extremisternas teser. Denna uppfattning, som uttrycktes av vissa experter i väst, blev också mycket snabbt det dominerande paradigmet i ryska medier. I Östeuropa föll uppfattningen om den nationalistiska nedsmutsningen i god jord på grund av en inre oro inför den växande högerextremismen. I Ryssland kom kategoriseringen av Majdan som en nynazistisk rörelse att utgöra grogrund för separatisternas önskningar och för en rysk militär intervention. I båda fallen var man okunnig om extremhögerns verkliga plats i demonstrationen, på samma sätt som man underskattade kraften inom den ukrainska nationalismen, ihågkommen och smärtsam, genom att framför allt hänvisa till den sovjetiska repressionen i Ukraina, som alltjämt förnekas i Ryssland. Även om de nationalistiska rörelserna var de som syntes mest och de som lyftes fram i medierapporteringen från protesterna över hela landet och föreställningen att de utgör ett hot mot det politiska livet inom de europeiska länderna, så är det en myt att de tog över protesterna:6 på samma sätt som nationalistpartiet Svobodas deltagande i protesterna bara uppgick till 18 procent och extremhögern Högra sektorn till 6 procent av demonstrationerna i Ukraina under 2014.7

Majdans vägran att låta sig infogas i en partipolitisk logik ställer i högsta grad frågan om rörelsens politiska framtid. Det var de dåvarande makthavarnas våldsamma repression av demonstrationerna i slutet av februari 2014 – som ledde till mer än hundra dödsoffer – som paradoxalt nog möjliggjorde en konventionell politisk konsolidering av protesterna. Nödvändigheten av att bilda front – i första hand i överförd bemärkelse, sedan bokstavligt – gjorde framväxten av politiska ledare och koalitioner oundgänglig, liksom att demonstranterna gav sig in på den klassiska politiska arenan. Att ett stort antal aktivister föll offer för regeringens kulor, förstärkte påtagligt känslan av enighet gentemot en fiende i ett livsavgörande krisläge. Dessa offer, som identifierats och samlats under beteckningen ”det himmelska bältet” och som fått äreminnen i det offentliga rummet, fick stor betydelse för Majdans kollektiva minne och framför allt för dem bland de urbana demonstranter som där fick sin första erfarenhet av strid.

Från spricka i samhället till inbördeskrig underblåst utifrån

Det snabba händelseförloppet mellan Janukovytjs avgång i slutet av februari, Rysslands annektering av Krim i början av mars och separatisternas självständighetsförklaring i östra Ukraina i april 2014, tolkades vanligtvis på två sätt. Å ena sidan beskrevs dessa händelser som enbart ett resultat av den ryska statens militära aktion i sydöstra Ukraina. Å andra sidan tolkade man situationen som ett resultat av den djupgående sprickan i Ukraina, som länge varit uppdelat mellan ukrainskvänliga och ryssvänliga, eller än mer mellan rysktalande och ukrainsktalande. Båda analyserna är lika förenklade.

Var Ukraina dömt att spricka? De regionala skillnaderna mellan landets östra och västra delar har faktiskt varit tydliga sedan början av 1990-talet. Det västra Ukraina, till största delen landsbygd, ukrainsktalande, impregnerat med en centraleuropeisk kultur och kritiskt mot den sovjetiska historien, har i dessa analyser ställts mot ett östra Ukraina, som är industrialiserat, rysktalande och vänt mot Ryssland och nostalgiskt inställt till Sovjetunionen. Landets 1900-talshistoria är nämligen komplicerad: om det östra Ukraina varit en del av Sovjetunionen sedan det skapades, så annekterades det västra Ukraina först under andra världskriget, som en följd av Polens delning genom Molotov–Ribbentrop-pakten. De folkomflyttningar, som de sovjetiska makthavarna mer eller mindre påtvingade, ritade också om fysionomin för områdena helt och hållet. Krim knöts inte administrativt till Ukraina förrän 1954, sedan detta område redan tömts på sin infödda tatarbefolkning, som deporterades av sovjetiska myndigheter 1944.

Teorin om ”två Ukraina”, som lades fram av den intellektuelle ukrainaren Mykola Riabchuk 1992,8 pekar ut två motpoler, Lviv i väster och Donetsk i öster, men insisterar samtidigt på att det är omöjligt att dra en gräns mellan dem. Under 2000-talet tillade Riabchuk att landets östra och västra delar inte är avgränsade storheter utan ytterligheter av ett pluralistiskt och uppblandat Ukraina. Det är samma sak med språkkriteriet, som ofta anses förklara Donbass-separatisternas kynne. Det fungerar på ett mycket mer subtilt och komplicerat sätt, ty Ukraina är ett tvåspråkigt land och inte en sammanfogning av två enspråkiga hälfter. Mer än 90 procent av invånarna behärskar ryska och ukrainska;9 många har ett favoritspråk i sitt vardagsliv. I landets östra del, som framställs som rysktalande, anser 80 procent av invånarna att de behärskar ukrainska bra.10 Mer än hälften av invånarna på Krim säger sig behärska detta språk och en tredjedel bekräftar att de har svårt att tala men lätt att förstå.11 De språkliga preferenserna är inte enbart strukturerade utmed en öst-västlig axel: de yngre generationerna behärskar ukrainska bättre än de äldre; städerna är mer ryskspråkiga och landsbygden mer ukrainskspråkig, inklusive landets östra del. Och ändå var det naturligtvis i den språkliga myllan som de första problemen på Krim och i Donbass slog rot, närda av fruktan och bristande förståelse.

Omedelbart efter president Janukovytjs avsättning och flykt röstade det ukrainska parlamentet faktiskt igenom ett upphävande av den två år gamla språklagen, som medgav regionala bestämmelser för minoritetsspråken, däribland det ryska. Hastigheten med vilken språkfrågan hamnade i förgrunden visar tydligt dess symboliska betydelse. Men det var inte så mycket mot det ryska språket som parlamentsledamöterna röstade som mot Rysslands konfiskering av det ukrainska samhället. En konfiskering som språket förmodades representera. Det brådstörtande upphävandet av lagen manifesterade en vilja till radikal och definitiv avkolonisering, en vägran till den ryska lydnad som Janukovytjs presidentskap representerade. Den historiska ironin blev att detta upphävande aldrig skulle komma att stadfästas av den verkställande makten, vilket inte hindrade att motståndarna till den ukrainska revolutionen viftade med den som ett bevis på Kievs fientlighet mot sina medborgare i öster och i söder. Efter flera månader av krig verkar språkfrågan inte alls stå på dagordningen: i december 2014 uppger 3 procent av ukrainarna i öst och 8 procent av invånarna i Donbass att de oroar sig för den språkliga situationen i sin region.12

Ömsesidig brist på förståelse

Eldsvådan i Donbass har framför allt blivit en berättelse om en ömsesidig brist på förståelse mellan det revolutionära Ukraina och dess periferi. Budskapet från Majdan närde i själva verket referenser till ett mytologiserat Ukraina som skapade rädsla i öster. Att somliga demonstranter använde den ukrainska nationalismens symboler tolkades i öster – med hjälp av ryska medier – som ett glorifierande av en nynazistisk rörelse. Komplexiteten i den ukrainska nationalistiska kampen i mitten av 1900-talet nådde aldrig den ryska historieskrivningen, som inte förmår frigöra sig från en glorifierande och monolitisk syn på andra världskriget.

Förutom nationalisternas fula figurer kände ukrainarna i öster inte igen sig i Majdans vilja att dra ett streck över det sovjetiska förflutna, inkarnerad i nedmonteringen av åtskilliga Leninstatyer. I dessa industrialiserade områden var bilden av den sovjetiska tiden inte en av förtryck utan tvärtom en av modernisering och välstånd. Man tvingas konstatera att Majdan inte insåg att dess västvänliga budskap inte kunde tas emot i landets östra del. Närvaron av många representanter från den östra regionen i demonstrationen fördunklade blicken hos aktivisterna, genom att de kom att tro att deras budskap om värdighet, präglat av västerländska värderingar, var universellt och med nödvändighet skulle komma att delas av alla. De första som protesterade genom att vifta med banderoller mot Kiev var ukrainare som skrämdes av oordningen i Kiev, som de inte förstod sig på och som tycktes utsätta dem för fara. Detta östra Ukraina lyssnade man inte på, det berövades en chans att göra sin röst hörd och betraktades som bakåtsträvande.

Ryssland i den ukrainska konflikten

Räcker denna splittring som förklaring till ett krig? Om det fanns en grogrund för konflikt i det ukrainska samhället, så var det varken något nytt eller nödvändigtvis något som hotade samexistensen. I detta lapptäcksartade land, något som det finns gott om i Europa, är det blandningen, förhandlingen och den pluralistiska debatten som gör det möjligt att gå vidare, inte utan konflikter men tillsammans. Den ryska interventionen förvandlade en konfliktsituation till ett hybridkrig.

Karaktären hos och intensiteten i den ryska interventionen väckte debatt. För Krims del lämnade, trots ryska uttalanden om att halvön återförenats med Ryssland med stöd av en folkomröstning, omständigheterna under vilka folkomröstningen ägde rum föga tvivel om omröstningens legitimitet. Det rörde sig nämligen om ett val, i närvaro av den ryska armén i civila kläder, med en vinklad fråga och utan möjlighet till en debatt, som skulle ha kunnat ge en uppfattning om vad Krimborna ansåg. Villkoren för att Ryssland skulle annektera och ta över ansvaret för Krim tycktes därmed vara uppfyllda.

Analysen av Rysslands roll i Donbass är inte lika självklar, och argumenten som förs fram från de båda sidorna är inte av samma slag. Från ett håll gör den ryska regimens officiella deklarationer gällande att det inte pågår något krig i Ukraina, att ingen armé är engagerad och att alla ryska stridande är frivilliga och deltar utanför sitt militära uppdrag. De som är bekanta med den senare ryska historien vet dock att inget krig som detta land för har förklarats offentligt. Från den andra sidan har vi vittnesmål om föremål och förband: vittnesmål från stridande separatister som bekräftar att de får militärt stöd från Ryssland, vittnesmål och foton på ryska militärer, ryska vapen och militär utrustning som identifierats på marken, kroppar av ryska soldater, som dödats i Ukraina, och som kommer tillbaka till sina födelsestäder i likkistor. Ryssland är närvarande i denna konflikt. Det råder ingen tvekan om den saken. Emellertid har detta krig också sett framväxten av små lokala militära chefer som inte var vare sig motståndare till Majdan från början eller representanter för en ockupationsarmé. Den ryska interventionen styrs numera av en lokal logik, som inte enbart handlar om värderingar och tillhörighet utan även om makt och ekonomisk vinning. Kriget i östra Ukraina är varken enbart en rysk aggression eller ett inbördeskrig, utan en väpnad konflikt där lokala anspråk har blåsts upp och antänts utifrån.

Rysslands roll i denna konflikt begränsas långtifrån enbart till en militär intervention. Propagandakriget står i centrum i kriget i sydöstra Ukraina. Från första början av Majdan spred Ryssland, i synnerhet via tv-kanaler, som fortfarande är den huvudsakliga informationskällan för befolkningen, ett enkelt budskap: Den ukrainska revolutionen hade organiserats av USA för att försvaga Ryssland inom dess maktsfär, och målet för den nynazistiska regimen i Kiev är att organisera ett folkmord på den rysktalande befolkningen. För att understödja detta budskap skapade de ryska medierna en parallell verklighet byggd på rena lögner. Det mest slående exemplet var ett reportage, som var helt och hållet påhittat, om ett litet barn som blivit korsfäst av den ukrainska armén i Donbass. När reportage av det här slaget sändes i Ryssland och Ukraina spred de skräck och gjorde människor varaktigt upprörda. Från det ukrainska hållet kom också en propaganda, men på ett reaktivt sätt och för sent. Denna propaganda var mer inriktad på att överdriva de ukrainska framgångarna och minimera informationen om förlusten av människoliv än att smutskasta motståndaren. Desinformationen från den ukrainska sidan bestod huvudsakligen i att bortse från den humanitära katastrof som kriget orsakade och att lägga ansvaret för detta krig på befolkningen i öster, genom att göra en tvivelaktig koppling mellan separatisterna och de rysktalande i regionen.

Ett samhälle utsatt för prövning

Informationskrigets konsekvenser är svåra. En avgrund har uppstått mellan de ryska och ukrainska befolkningsgrupperna. Familjer och vänskapsband har slitits sönder och såren är desto djupare, eftersom banden mellan de båda länderna har varit starka. ”Aldrig mera bröder” är ett bittert konstaterande som allt oftare hörs i Ukraina. I inlandet har den ömsesidiga bristen på förståelse också skapat en spricka som härrör från de olika historiska bakgrunderna, men som förstärkts av kriget. Man stöder kraftigt de stridande och de skadade soldaterna, men förbittringen växer mot internflyktingar österifrån, eftersom man misstänker att de stöder separatisterna.13 Kriget när även våldet på båda sidor av fronten. Även om Majdan inte hade någon främlingsfientlig eller intolerant slogan, så har kriget och framför allt den ryska interventionen lyckats väl med att befästa en ytterst smittsam nationalism.

Faktum är att krigstraumat har konsoliderat det ukrainska samhället i ett patriotiskt medvetande som nått en ny nivå. Endast 7 procent av befolkningen anser att Ukraina skulle vara bättre utan Donbass, och för två tredjedelar av ukrainarna är den väpnade konflikten i landets östra del ett krig för deras fädernesland.14 Men även om ukrainarna som helhet uppvisar en allt större tillgivenhet för sitt land och engagerar sig alltmer aktivt i civila hjälpprojekt, så förblir misstroendet mot den politiska makten betydande. Brända av den politiska elitens beteende efter den orangea revolutionen 2004 och det andra Majdan som uppstod i protest mot ogiltigförklarandet av presidentvalet,15 intar ukrainarna medvetet en kritisk attityd till den politiska klassen som helhet, inklusive dem som de hjälpte till makten 2014. I dag tycks medborgarna i detta land framför allt räkna med sig själva och sin förmåga till självhjälp.

En missförstådd konflikt

Konflikten i Ukraina blev väldigt missuppfattad i Europa, trots mediebevakningen. Det huvudsakliga skälet till denna brist på förståelse ligger i svårigheten för de europeiska beslutsfattarna och analytikerna att betrakta Ukraina som en aktör på hela den internationella scenen, med intressen och en egen dynamik som skiljer sig från dem som Ryssland har. Både de som lovordade utmaningen i Kiev och de som var emot den talade på samma sätt om Ukraina, som ett buffertland, som föremål för förhandlingar genom att det skyddar antingen Europeiska unionen mot Ryssland eller Ryssland mot Europa. Genom att göra detta förenas de båda språkbruken, medvetet eller omedvetet, i den bild av Ukraina som Ryssland vill upprätthålla: ett imperiums yttersta gräns som är föremål för ryskt inflytande. Om än kritiserat så har Ryssland lyckats föreskriva debattens termer, i synnerhet definitionen av situationen som en ”ukrainsk kris”, vilket understryker dess interna dimension i landet, men också betonandet av intresset för extremhögern i Ukraina och språkproblematiken. Experterna som uttalar sig om Ukraina är dessutom Rysslandsspecialister som utgår ifrån ett postulat om likheten mellan de båda länderna, och de överför helt enkelt ryska klichéer på det ukrainska samhället. Okunnigheten om landets historia, dess kulturella, språkliga och politiska särdrag har accentuerat förnekandet av Ukraina.

I Frankrike har debatterna om Majdan och kriget i Ukraina ofta kört i två olika diken: det med russofobiska eller ryssvänliga analyser och det som präglas av en Nato-fientlig tolkning. Att kritisera Ukraina uppfattas som en ryssvänlig hållning, som ett uttryck för en trohet mot Ryssland. Att stödja Ukraina ses som en russofobisk inställning. Denna snedvridna debatt vidmakthåller inte bara förnekandet av Ukraina, den tillåter inte längre en reflektion över Ryssland, som förpassas till sin roll att vara ”ett stort land som förtjänar respekt”, en kategori med ytterst vaga kriterier, som vidmakthåller förväxlingen av ett land med dess politiska ledare och som omöjliggör varje form av nyanserad analys. Debatten om situationen i Ukraina tar ofta på sig de antiamerikanska glasögon som Ryssland erbjuder: Ukraina skulle bli en lydig marionett som skickas fram för att fullfölja ett hegemoniprojekt för vilket Ryssland skulle kunna bli en farlig motståndarmakt. Det är symtomatiskt att se hur snabbt vissa diskussioner om Ukraina spårar ur i frågan om det amerikanska inflytandet och fastnar där, utan att förhållandena på marken tas upp. Fransmännens avoga inställning till ett Europa, som applåderar ukrainarna, bidrar till den bristande förståelsen och till besvikelsen. De våldsamma franska diskussionerna om Nato och fransmännens problem med det europeiska projektet, som de inte längre ser som en framgång, skymmer deras blick på Ukraina och döljer också verkligheten i ett land, en revolution och ett krig.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études marsnummer 2015.

Noter

1Timothy Snyder: ”The battle in Ukraine means everything” i The New Republic, 11 maj 2014, http://www.newrepublic.com/article/117692/fascism-returns-ukraine.

2Undersökningar genomförda av ”Demokratiska initiativ” i samarbete med Kievs internationella sociologiska institut i december 2013 och januari 2014, http://www.dif.org.

3Undersökning genomförd av Centrum för samhällsstudier, http://www.cedos.org.ua.

4Undersökningar genomförda av ”Demokratiska initiativ” i samarbete med Kievs internationella sociologiska institut i oktober 2014, http://www.dif.org.ua/ua/polls/2014_polls/.

5Undersökningar genomförda av ”Demokratiska initiativ” i samarbete med Kievs internationella sociologiska institut i december 2013 och januari 2014.

6Anton Shekhovtsov, Andreas Umland: ”Ukraine’s Radical Right” i Journal of Democracy nr 3, vol. 25, juli 2014.

7Se not 3.

8Mykola Riabchuk: Dvi Ukrainy: Kiev: Krytyka 2002.

9Undersökning utförd av Razymcentret 2002, http://www.razumkov.org.ua/eng/poll.php?poll_id=594.

10 Se not 9 … id=778.

11 Se not 9 … id=397.

12Undersökning genomförd av Kievs internationella sociologiska institut/Dzerkalo Tyjnia i december 2014,
http://opros2014.zn.ua/main.

13Ioulia Shukan:, ”Une rancoeur sourde monte en Ukraine vis-à-vis des déplacés de guerre” i Carnets de terrain, 16 september 2014, https://carnetsdeterrain.wordpress.com/2014/09/16/.

14Se not 12.

15Alexandra Goujon: Révolutions politiques et identitaires en Ukraine et en Biélorussie, 1998–2008, Belin, 2009.

Anna Colin Lebedev är forskare knuten till Centre d’études des mondes russe, caucasien et centre-européen (EHESS).