De intellektuella och kristendomen i Kina

När jag för trettio år sedan började arbeta vid Fu Jen Universitetet i Taiwan förstod jag mycket snart att kristendomen ofta betraktades med skepsis eller helt förkastades därför att man saknade solid kunskap om den. Vad man aldrig riktigt lärt känna avvisades som betydelselöst och inte så sällan vidskepligt. På 1800-talet och i början av 1900-talet skickades kinesiska studenter västerut. De kom framför allt i kontakt med ateistiska (socialistiska och positivistiska) ideer som de utan egentliga svårigheter kunde införliva i sin egen kulturs historieförståelse. Vetenskap och teknik var särskilt efterfrågade. När någon ägnade sig åt västlig kulturhistoria betraktades den genom den antikristna upplysningens eller det positivistiska 1800-talets glasögon.

Europa tog sin början först med renässansen och reformationen eller rent av först med upplysningen. Tiden dessförinnan avfärdades som ”katolsk” (mörk, vidskeplig, antivetenskaplig) medeltid. Läroböckerna i Taiwans skolor har speglat denna historiesyn, de har varit fulla av positivistiska, antikristna och vetenskapstroende tendenser och ideer.

Den antireligiöst inställda regeringen har försökt stoppa religiösa influenser i skolan. Religionsundervisning har varit förbjuden på alla nivåer i skolväsendet. Tills helt nyligen var ämnena religion och teologi inte ens tillåtna vid universitet vars grundare och ledning utgjordes av religiöst orienterade institutioner och personer.

Religiöst uppvaknande i det kommunistiska Kina?

Det behöver förmodligen knappt påpekas att motståndet mot religion och religiöst inflytande var och fortfarande är betydligt starkare på det kommunistiskt kontrollerade fastlandet. Nyckelbegrepp är religionsförföljelse och en så gott som total religiös ödeläggelse (tempel och kyrkor raserades, religiösa konstverk förstördes, viktiga dokument och religiös litteratur brändes, kyrkliga strukturer slogs i spillror, antireligiös propaganda spreds i skolor, universitet och media etc.), framför allt under den beryktade kulturrevolutionen.

Och nu det otroliga! Sedan slutet av sjuttiotalet, dvs. sedan Kina ”öppnades” mot världen, möter oss en annan bild. Mycket har berättats om det nya livet och tillväxten i kyrkor som antogs vara döda. Här ska jag påtala ett fenomen som enligt min mening är unikt i Kinas kulturhistoria: det uppenbara intresset hos många studenter och framför allt intellektuella för religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet.

Med egna ögon har jag sett hur ungdomar (mest ickekristna universitetsstuderande) trängts i tusental i kyrkorna under julens midnattsmässa. För några veckor sedan skickade en ung kvinnlig författare mig tre exemplar av sitt nyutkomna verk ”Kärlekens uppenbarelse” med undertiteln ”Bibeln berättar”. Boken är ett referat eller en form av berättande återgivning av Gamla och Nya testamentet på 470 sidor. Det är värt att notera att den är utgiven på ”Samhällsvetenskapernas förlag” med en första upplaga på 15 000 exemplar. Det renommerade förlaget räknar alltså med många läsare. En andra upplaga förbereds redan, har jag hört.

Varifrån kommer studenternas intresse för kristendomen? Kan det föras tillbaka på de kristna kyrkornas inflytande? Antagligen bara till en liten del. Kyrkorna har i och för sig heroiskt bevarat sin tro i årtionden, och är idag officiellt erkända som religioner. De företräder ett budskap som partiet saknar.

Men vem förmedlar detta budskap till ungdomarna? Här står kyrkorna inför ett dilemma. De intresserar sig liksom tidigare främst för den fattiga och fortfarande inte särskilt ”bildade” landsbygdsbefolkningen. Det fattas därför kvalificerad personal (prästerskap, troende) som kan möta studenternas frågor och önskemål. Dessa finner endast sällan någon övertygande samtalspartner i kyrkorna.

Forskningsinstitutionernas intresse

En framträdande roll i sammanhanget spelar forskningsinstitutionerna för religioner och religionsvetenskap som åter är aktiva sedan sjuttiotalets slut. År 1979 återupptog institutionen för världsreligioner vid den samhällsvetenskapliga akademin i Peking sitt forskningsarbete. Sedan dess har en mängd artiklar och översättningar om religioner och religiösa frågor utkommit i institutionens tidskrifter. I början av åttiotalet öppnades ytterligare ett antal centra för religiösa studier. Institutionen för religionsforskning i Shanghai koncentrerade sig på kristendomen.

I början fördes diskussionen i den sedvanliga marxistisk-kommunistiska kontexten och jargongen. Men allt eftersom intresset för äkta religiösa frågor växte vid akademierna och forskningsinstituten, ändrades situationen. Redan på ett tidigt stadium diskuterade man religionens förhållande till samhället och framför allt till kulturen. Dessa frågeställningar ledde till en stor debatt på temat religion. Tre viktiga intressegrupper deltog: regerings- och partifolk, samhällsakademins och universitetens lärda samt företrädare för olika religionssamfund.

Bristen på intellektuellt skolade personer gjorde att katolska kyrkan inte kunde ge sig in i debatten. Protestanterna hade turen att i sitt institut för religiösa studier (knutet till universitetet i Nanjing) ha ett instrument som genom tidskriften ”Religion” (sedan 1978) kunde föra in kristet tankegods i diskussionen.

Kinesiska forskares diskussionsbidrag

I det följande skulle jag framför allt vilja låta dr Zhuo Xin Ping komma till tals. Ett föredrag som han höll 1992 sammanfattar debatten, som nu varat i över tio år, och uttrycker hans krav på en revision av den officiella religionspolitiken i Kina. Zhuo Xin Ping har doktorerat i katolsk teologi vid universitetet i Miinchen och är nu vice direktor för institutionen för världsreligioner och direktor för avdelningen för kristendomsforskning vid den samhällsvetenskapliga akademin i Peking. Föredraget hölls inför den ”nationella konsultativkonferensens religionskommitte” i Peking. Jag kan bara kort behandla de viktigaste punkterna i föredraget.

Zhuo Y-in Ping vänder sig till partiet och regeringen och framhåller att religionspolitiken har kommit att drivas in absurdum genom religionernas starka tillväxt i Kina. Tendensen att bortse från religionens väsen och värde, och fortsätta argumentera med sloganen ”religionen är ett opium för folket”, har lett till en strutspolitik som är på väg ini kollisionskurs med de ständigt fler religiöst troende.

Dessutom är religion allt annat än det som de kommunistiska ideologerna har gjort den till. Undersökningar har visat att religion inte bara har att göra med livets slut och de eskatologiska frågorna utan också med de troendes vardag. Den äkta religionen lever av en ”övernaturlig” kraft som leder till ny kunskap och möjliggör nya former av förståelse, nya förhållningssätt.

Den marxistisk-kommunistiska religionsförståelsen är alltså överspelad. Men även ett rent sociologiskt religionsbegrepp som saknar religiöst innehåll, kommer till korta. Enligt Zhuo Xin Ping har många kinesiska intellektuella blivit medvetna om att de måste fördjupa och vidga sin religionsförståelse vad gäller väsentliga aspekter som religiöst innehåll och kulturell kontext. Det innebär dock samtidigt att de behöver modet att på nytt tänka genom sina egna religioners historia och omdefiniera vissa begrepp. Jämförande religionsstudier skulle då kunna främja helt nya perspektiv.

En äkta religion kännetecknas enligt Zhuo Xin Ping bland annat av följande element: Den frågar efter den yttersta meningen med vår existens; söker sanningen; omfattar självförsakelse genom fromhet och strävan efter helighet; är medveten om människans gränser; rymmer längtan efter det förblivande, obegränsade, absoluta, eviga; ber om hjälp att förstå det sanna, goda, sköna, heliga; törstar efter kunskap och vägledning i det praktiska livet.

Den som lärt känna den kinesiska kulturhistorien lite grand, märker vilken brisans och revolutionär sprängkraft dessa utsagor och krav innehåller. Zhuo Xin Ping anser att den traditionella kinesiska religionsförståelsen far svårt att överleva i det moderna livet.

Teologiska publikationer

En kinesisk intellektuell som sedan mer än tio år tillbaka konsekvent undersökt den antydda problematiken är Liu Xiao Feng, en idag erkänd forskare. Som student i jämförande kulturhistoria ägnade han sig ingående åt västlig och kinesisk kulturhistoria. Forskningen i kristendomens historia är särskilt angelägen för honom.

Liu Xiao Feng känner jag personligen sedan en längre tid. Nu har han hunnit presentera sina forskningsresultat och reflexioner i många böcker och uppsatser. Tillsammans med andra intellektuella som också är intresserade av religiösa frågor arbetar han med att översätta och ge ut kända västliga teologers verk. Sedan ett antal år ger han ut tidskriften Christian Culture Review. På ett möte i Bonn sommaren 1993 gav han mig sin nyutkomna bok ”Vår tids ångest och kärlek”. För några månader sedan skickade han mig det första numret av en ny tidskrift, ”Logos och Pneuma” (Kinesisk teologisk tidskrift), som även den redigeras av honom. Liu Mao Feng studerade filosofi vid Pekings Universitet (MÄ) och fortsatte därefter med teologistudier i Basel i Schweiz där han doktorerade 1993.

Jag kan här bara uppmärksamma några tyngdpunkter i hans verk. I centrum för hans intresse står de kristna begreppen ”Gud” och ”frälsning”. Om man erkänner en rationell, personlig, absolut (transcendent) Gud så möjliggör det en ny förståelse av världen (skapelsen) och en ny etik. Inför den absolute Guden blir vi medvetna om vårt yttersta beroende och våra svagheter. Liu Mao Feng beklagar förlusten av transcendensen i den kinesiska kulturhistorien. Människan har placerat sig själv i Guds ställe (konfucianismen), vilket fått förödande konsekvenser. Vem sitter nu på Guds tron och har det sista ordet? Liu Mao Feng ifrågasätter i grunden den humanism som gudomliggör sig själv.

Konfucianismen talar om självfrälsning och självfullkomning. Den bortser dock i högsta grad från negativa erfarenheter som ångest, lidande, frestelse, synd, ondska, förtvivlan, hat, död. Konfucianen erkänner ingen Gud som hör det plågade folkets rop och kommer det till mötes i kärlek och förbarmande. För Liu Mao Feng är Guds kärlek, som uppenbarat sig för människorna i Jesu Kristi kors, en överväldigande hemlighet. Den gör en ny etik möjlig och far begrepp som ”humanism” och ”mänskliga rättigheter” att framträda i en helt ny belysning.

De kulturkristna

Liu Xiao Feng återkommer gärna till begreppet ”kulturkristen”. Det är mångtydigt. I vidare mening inkluderar det alla intellektuella i Kina som forskar och publicerar material om kristendomen, även om de bara betraktar den som en kulturell ideologi. I snävare mening avser begreppet de intellektuella som förstår kristendomen som en berikande, äkta religiös och kulturell tillgång för Kina. De vill fördjupa sin förståelse av kristendomens religiösa värden. Sedan finns det en liten grupp lärda som bekänner sig till en kristen tro.

Alla ”kulturkristnd” har ändå det gemensamt att de håller ett avstånd till de kristna kyrkorna. I sitt nuvarande tillstånd kan kyrkorna inte vara någon samtalspartner för de intellektuella, eftersom de endera rättar sig efter de officiella åsikterna om samhälle, land och nationalism eller har måst gå under jorden och kämpar för att överleva. Nära kontakt med kyrkorna kunde dessutom leda till att regeringen skärper sin övervakning av forskningsarbetet.

De ”kulturkristnas” intresse för kristendomen beror därför, enligt Liu Mao Feng, inte på kyrkornas

inflytande utan på ett sökande efter mening i den statligt sanktionerade ateistiska miljön. Liu Mao Feng är övertygad om att de ”kulturkristnas” teologiska kreativitet betyder mycket för kyrkornas framtid.

Tang Yi från institutionen för världsreligioner (samhällsvetenskapernas akademi, Peking) har arbetat intensivt med frågan om kyrkornas ”kontextualisering” i Kina. Han ser tre möjligheter för kyrkornas utveckling. Den första är ett kristnande av den kinesiska kulturen, något som förutsätter en radikal förvandling av den kinesiska synen på historien och människans natur. Den andra möjligheten innebär en långsam ”absorbering av kristendomen genom den kinesiska kulturen”. Buddhismen skulle då stå fadder, och en urvattnad kristendom snart nog upphöra att ta Kristi roll och frälsningsbegreppet på allvar, menar han. I det tredje alternativet behåller kristendomen sina väsentligen västliga kännetecken och religiösa värden, men ställer in sig på att vara en minoritetsreligion med en tillhörande subkultur.

Enligt Tang Yi talar följande reflexioner för den tredje möjligheten. Till att börja med har teologerna i den Katolska patriotiska föreningen och deras protestantiska kollegor misslyckats. De har i sin ”patriotism” underkastat sig det kommunistiska partiet, dvs. den nuvarande statsortodoxin, vad gäller alla viktiga sociala och politiska krav. Deras teologi gömmer en hel repertoar marxistiska och traditionella texter och meningar. Det leder inte till någon ny och äkta kinesisk teologi utan tjänar bara till att inkorporera den ”traditionella hållningen som underkastar sig en centralistisk förvaltning” i den gamla teologin. De kristna kyrkorna är inte i stånd att visa på evangeliets ljus utan blir den sekulariserade staten svaret skyldig. Den bibliska profetiska traditionen går förlorad.

Frågor till den kinesiska kulturen

Enligt Tang Yi står kyrkorna inför ett nästan olösligt problem: de kommer inte att kunna identifiera sig med den kinesiska kulturens grundläggande drag. Två världsåskådningar och två olika historieuppfattningar möts i den kinesiska kulturen och kristendomen, och de går inte att förena. A ena sidan har vi den bibliska synen på uppenbarelse, nåd och gottgörelse, och å andra sidan den jordiska, människoorienterade kinesiska synen. Tang Yi anser därför att ett kristnande av den kinesiska kulturen är mycket osannolikt. Han hänvisar även till missionens ringa framgång i Taiwan.

Mot detta kan man invända att fenomenen med den snabba tillväxten i kyrkorna och bland de ”kulturkristna” har skapat en ny situation på fastlandet. Zhuo Xin Ping och Liu Mao Feng går i varje fall mycket längre i sina överväganden än Tang Yi. De vill visa oss att Kina måste betrakta sin kulturhistoria med kritiska ögon, att många aspekter av kulturhistorien inte svarar mot den moderna tidens fordringar, att även Kina till sist måste gå världen till mötes med en kulturell öppenhet, något som Europas kulturnationer gjort gång på gång genom århundradena. Borde inte Kina som anstränger sig så mycket för att i moderniseringens anda assimilera den vetenskapligt-tekniska världsbilden, också kunna ta emot nya religiösa impulser?

Vilket kulturbegrepp kommer kristendomen att ha att göra med i framtidens Kina, kunde man fråga Tang Yi. Är det den kultur som kontrolleras av kommunisterna och är ägnad att tjäna deras syften? Är det den framtågande ”universella kulturen” som följer med moderniseringen? Den redan världsomspännande konsumistiska kulturen? Den ”avkristnade” sekulariserade kulturen i Väst? Eller ändå den traditionella kinesiska kulturen? Många bildade kineser är överens om att konfucianismen är överspelad som bärande statsideologi och att många aspekter av den gamla kulturen inte längre är relevanta. De anser dock att den gamla kulturen (som också omfattar daoismen) rymmer värden som innehåller svar även på moderna problem och motsägelser och kan ge vår tids människor orientering.

De ”nya konfucianer” (framför allt kineser utomlands som Liu Shu Hsien i Hong Kong och Du Wei Ming i Harward, USA) som gått i skola hos kristna/judiska hermeneutiker som Buber, Riccoer, Gadamer med flera, och gäller som ”hermeneutiker för de konfucianska texterna” är viktiga i sammanhanget. Enligt dem har konfucianismens politiska och institutionella strukturer brutit samman. De menar att det som lever kvar är de klassiska konfucianska texterna som handlar om de yttersta tingen (ultimate concerns). Lärda kristna som tar den konfucianska hermeneutiken på allvar visar sig vara intresserade av en kristen-konfuciansk dialog. De tror att dessa båda stora traditioner kan komplettera varandra i vissa avseenden och ha mycket att ge till ett Kina i uppbrott.

Kina vid skiljevägen

På Kinas fastland sker för närvarande epokgörande omvälvningar. Fenomenet med de ’kulturkristnd’ är bara en aspekt av ett ofattbart skeende. Det vittnar om en stor oro, om ett sökande efter nya värden. Att kinesiska (ickekristna) intellektuella med allvar och engagemang ägnar sig åt kristendomens historia och framför allt dess kristna innehåll och värden är något helt nytt i den kinesiska kulturhistorien. Nu finns de vunna insikterna, det är inte möjligt att vända och gå tillbaka som om de inte fanns.

Kommer intresset för kristendomen att tillta och underlätta förståelsen och mottagandet av det kristna budskapet eller kommer faktorer som den statliga ateistiska ideologin, det konsumistiska tänkandet, mänskliga svagheter, inflytandet från det sekulariserade Västerlandet eller den ”kinesiska kulturen” att bestämma rörelseriktningen?

Översättning och bearbetning Ann Engstrand