En kontrovers i Sri Lanka

I sin intervju för påveboken Våga hoppas frågade Vittorio Messori Johannes Paulus II vad han hade för uppfattning om Buddha och buddhismen. Det är denna frågeställning som kapitlet med rubriken ”Buddha?” grundar sig på. Här uttalar sig påven framför allt om frälsningsläran, om världsåskådning och om Buddhas meditationsväg. Några meningar i kapitlet väckte högljudda protester bland Sri Lankas buddhister, och de hade inte avklingat då påven besökte Colombo i slutet av januari. Landets katolska biskopar försökte urskulda sig men inte ens en romersk skrivelse med vädjan om förståelse hade någon effekt. I stället spred sig irritationen över hela den buddhistiska världen. I Colombo, vid påvens officiella möte med religionernas företrädare, stod buddhisternas platser tomma.

Världsförnekelse?

Innan vi går in på orsakerna till det inträffade ska jag redogöra för några avsnitt i kapitlet ”Buddha?”. Johannes Paulus II talar om en ”nästan uteslutande negativ soteriologi ”(frälsningslära) och fortsätter sedan: ”’ Buddhas upplysning’ begränsar sig till övertygelsen att världen är ond och källan till männi-

skornas ondska och lidande. För att befria sig från det onda måste man befria sig från världen. Vi måste klippa av de band som förenar oss med den yttre verkligheten – som alltså är förankrade i vårt ’människovara’, i våra medvetanden och våra kroppar. Ju mer vi befriar oss från dessa band, desto likgiltigare blir denna världen och desto mer befriar vi oss från lidandet, det vill säga det onda som utgår från den här världen.”

Ateistiskt system?

I det följande avsnittet förekommer ett ord som också har en aggressiv klang bland religiösa människor: ”ateistiskt system”. Här skall ”ateistisk” uppfattas på samma sätt som begreppet ”negativ”. Det vill säga: Gud förekommer inte i Buddhas tankar, eftersom han inte kan hitta något positivt i världen som sådan och försöker befria sig från den. Påven skriver:

”Kommer vi närmare Gud? Om detta säger inte Buddhas ’upplysning’ någonting. Buddhismen är i hög grad ett ’ateistiskt system’. Vi befriar oss inte från det onda med hjälp av det goda som kommer från Gud-vi befriar oss enbart genom att ta avstånd från världen, som är ond. Fullkomlighet är inte enhet med Gud, utan ett tillstånd som kallas nirvana – total likgiltighet inför världen. ’Att bli frälst’ innebär först och främst att befria sig från det onda, att vara likgiltig inför världen, eftersom den är ’roten till allt ont’. I detta tillstånd kulminerar den process som själen genomgår.”

Negativ andlighet?

Påvens uppfattning om meditation ger sig naturligt ur det redan sagda. Först konstaterar han att ”avståndstagandet från världen”, den inre reningsprocessen, hos de stora kristna mystikerna i Rhenlandet och Spanien skiljer sig från den buddhistiska ”upplysningen”, att bli likgiltig inför världen som är källan till det onda. I kontrast till den sätter han den kristna mystikens ”positiva” inställning, som utmynnar i förening med den levande Guden. Guds ”positiva” inställning till världen kräver också en ”positiv” världsåskådning hos människorna. Något som ger följande förhållningssätt till buddhismen:

”Andra Vatikankonciliet bekräftade i stort denna sanning: Genom att acceptera en negativ inställning till världen och dessutom vara övertygad om att världen enbart är en källa till lidande och att därför ta avstånd från den, är inte bara negativt för att det är ensidigt, utan också för att det motverkar utveckling i den värld som skaparen har skänkt människorna och gett dem som uppgift.”

Här lämnar vi dokumentationen. Vid första anblicken kan säkert påståendena te sig nedsättande och negativa. Att de i buddhistiska kretsar kom att uppfattas som fientliga, beror främst på att man tolkat ordet ”negativ” på det gängse, vardagliga sättet. Men negativ och negativ behöver inte nödvändigtvis vara samma sak. De buddhistiska munkarna skulle behöva reda ut tvetydigheten hos ordet negativ både för sig själva och andra.

Detsamma gäller ordet ”likgiltig”. Om man vill veta vilket ord påven verkligen använde måste man känna till påvebokens ursprungliga text. Det latinska ordet indifferentia kan förvisso översättas med likgiltighet, och ändå kan det t.ex. inom den ignatianska andligheten betyda att hålla rätt avstånd till den här världen för att kunna uppfylla Guds vilja.

Andlighet och negativt språk har ett starkare samband inom kristendomen än många kristna är medvetna om, och vad som kanske kommer till uttryck i påvetexten. Om man känner Guds outgrundlighet förstår man att den så kallade ”negativa teologin” är en oundgänglig del av teologin.

Kontraster

Det är viktigt att veta att västerlänningarna vid sitt första möte med buddhismen, på 1800-talet och i början av 1900-talet, med stor kraft slog ner på det negativa språket. I tidiga skildringar hittar vi också begrepp som ateism och materialism, pessimism och nihilism, självfrälsning och frälsningsindividualism, passivitet och kulturfientlighet. Buddhismen utmålades i mörka ordalag och ställdes i skarp kontrast till kristendomen.

Så sent som 1966 gav den berömde tyske orientalisten Hugo von Glasenapp ut en bok med titeln Buddhismen – en ateistisk religion. I den engelske religionsvetaren Robert C. Zaehners verk Mystik: Harmoni och dissonans finner man följande jämförelse mellan Buddha och Kristus:

”Vi har Buddha och Kristus. Den ene besegrar lidande och synd genom att höja sig över dem, som om han befann sig på en bergstopp, upphöjd och avlägsen – den andre väljer den yttersta skam, dör en förbrytares död och tar på sig mänsklighetens synd och elände.”

Det är inte svårt att hitta liknande exempel. Men de förbiser något, som påven ingalunda har förbisett, nämligen att det rör sig om språkliga försök att formulera andens befrielse i världen. Befrielse är emellertid alltid först och främst ”befrielse från”, utan att man för den skull måste förklara vad människan blir befriad till. I den buddhistiska betydelsen skall den befriade människan inte ens i sitt språkbruk hänga upp sig på föreställningar, drömmar och förväntningar, utan stå med ”tomma händer på världens torg”, som det heter i en zen-liknelse.

Den första ädla sanningen som den upplyste Buddha gav sina samtida löd: ”Allt är lidande.” Mänsklighetens historia är ett oavbrutet försök att göra sig fri från lidande. Buddha sätter stopp för denna strävan genom att kalla världen och vårt liv som helhet för ”lidande”, men visar samtidigt på ett sätt att övervinna lidandet. Själva grunden i Buddhas budskap är att man måste ta den första sanningen på allvar och inse att världen är förgänglig.

Naturligtvis måste man i det här sammanhanget ta hänsyn till att ordet ”lidande” har en annan, mindre drastisk betydelse för oss västerlänningar. I denna betydelse kan allt negativt – för att tala med zenbuddhisterna – sitta som en klump i halsen, en klump man inte kan spotta ut och därför inte blir kvitt.

Att påven hört talas om denna Buddhas första sanning kan man knappast förebrå honom. Man kan inte heller klandra honom för att han känner till att Gud inte spelar någon roll för Buddha, oavsett om det är för att han inte existerar eller för att man bara inte förstår sig på honom. Ingen buddhist satsar på Gud om han vill bli befriad från lidandet i världen.

Men Romanö Guardinis insikt har Johannes Paulus II inte nått. Denne skrev redan för flera decennier sedan i sitt verk Herren om Buddha:

”En enda finns det som kan komma i närheten av Jesus: Buddha. Denne man är en stor gåta. Han är fri på ett skrämmande, nästan övermänskligt, sätt och samtidigt besitter han en godhet, stark som en naturkraft.

Kanske kommer Buddha att vara den siste som kristendomen måste göra upp med […] Han har klarat det ofattbara att mitt i tillvaron förändra tillvaron som sådan. Det han avsåg med nirvana, med det sista uppvaknandet, då villfarelsen och varat upphör, har ännu inte någon förstått eller bedömt ur kristen synvinkel. Den som vill göra det måste vara fullkomligt fri i Kristi kärlek, men samtidigt i denna vördnad vara förbunden med den gåtfulle på sexhundratalet före Kristi födelse.”

Uppmärksamma läsare av påveboken, bland dem Paderbornteologen Peter Eicher, har pekat på något som ofta förbises. I boken, Våga hoppas, möter vi påven som en sökande kristen, som är medveten om att han bara är på väg, och ingalunda gör anspråk på att kunna förstå och bedöma allt. Han söker människorna och i människorna Jesus Kristus. För honom är det också att söka dialog.

Den existerande dialogen mellan buddhister och kristna är idag lika trevande som den mellan judar och kristna, muslimer och judar. Exemplet Sri Lanka visar att dialogen där knappt har börjat, men också att det man har kommit till insikt om på annat håll, i USA, Japan och Korea, och även i Tyskland, kanske inte har hunnit nå dit. Det är desillusionerande att just asiaterna, som annars brukar föra dialog med fantasi, tolerans och fridsamhet, i det här fallet snarare verkar undvika en äkta dialog.

I en dialog hade det varit enkelt att rätta påven och hans påståenden om buddhismens världsfrånvändhet.

Den obetänksamma påvliga kritiken av ”negativiteten” hade säkerligen varit försiktigare om påven varit medveten om de båda grundbegreppen i den buddhistiska existensen: Visdom och medlidande. För den upplystes och uppväcktes, Buddhas, budskap är att man av medlidande ska tända ett ljus i den oupplysta världen. Detta är buddhisternas uppdrag, deras mission. Och Buddhas glädjebudskap, som finns i den tredje ädla sanningen, lyder: ”Det finns ett slut för lidandet.” Och sedan: ”Det finns en väg som leder till nirvana.”

Jesuiten och zen-forskaren Heinrich Dumoulin har nyligen, samma år som han fyller nittio, sammanställt resultaten av 50 års forskning och ett helt liv med buddhister i boken Buddhismens spiritualitet (Grunewald: Mainz). I den drar han upp de viktiga linjerna för dialogen mellan religionerna: det allestädes närvarande strävandet efter transcendens, som har sin grund i Buddhas tystnad, det kenotiska (det självuttömmande) karaktärsdraget som gör människor beredda att utplåna sig själva, sammanfattat i det främmande begreppet ”tomhet”, och föreningen av visdom och gödhet, särskilt i det medlidande som uppstår ur upplysningen – den osjälviska kärleken till allt levande.

Tiga och älska

I denna bok finner man meningar som inte ligger så långt från påvens, men ändå har en annan ton: ”Buddhismen är en icke-teistisk religion, som känner transcendens men ingen skapargud eller något personligt gudomligt väsen. Buddhismen har ibland kallats en ’ateistisk religion’. Jag vill undvika ordet ateism eftersom det har en polemisk klang i den västerländska kulturen som är främmande för buddhisterna. Buddhistiskt tänkande känner en sista verklighet och buddhistisk praxis ett högsta väsen. Den så kallade negativa teologin ligger nära buddhismen som har en förkärlek för negationen och är mottaglig för Nya testamentets bildspråk.”

Transcendens, ”språklöshet”, osjälviskhet, men ur den oändliga erfarenhetens visdom också öppenhet och ständig hjälp till alla lidande, godhet och medlidande – det är den buddhistiska andlighetens stöttepelare och samtidigt objektet i dragkampen mellan religionerna. Religionernas verkliga konkurrens är när allt kommer omkring att tävla i kärlek och medlidande och att inte låta sig störas av att man strider om tolkningar av begrepp, ord och meningar. Med tanke på buddhismens missionerande vore det kanske värdefullare för oss kristna att komma ihåg vår egen mission och det budskap vi har att sprida.

Översättning Anna Helleskog