De kristna minoriteternas situation i Främre Orienten

”För några miljoner kristnas skull i Orienten kan vi inte sätta våra goda relationer med hundra miljoner arabisktalande muslimer på spel.” Detta uttalande fällde en amerikansk politiker redan vid slutet av 1940-talet vid samtal med en kristen libanesisk minister. Samma uppfattning är förhärskande ännu idag bland mellanösternkännare inom många europeiska regeringar under det ökade beroende av oljekällorna i de övervägande islamska länderna. Man eftersträvar en allians med ett konservativt och måttfullt islam i förhoppning att denna ska utgöra ett bålverk mot kommunismen.

Med sådana intressen i Mellanöstern blir det för västvärlden besvärande, när från tid till annan kristna folkgrupper i Orienten låter tala om sig och begär stöd eller åtminstone förståelse av Västvärlden för sina ansträngningar att uppnå likaberättigande inom ett till huvuddelen islamskt område. Under lång tid förelåg ett sådant stöd, nämligen så länge som det tjänade europeiska koloniala intressen att vinna kristna minoriteter i Orienten som bundsförvanter. Framför allt på 1800-talet eftersträvade varje europeisk stormakt ett protektorat: Frankrike understödde maroniterna, Tsarryssland de grekiskortodoxa, Österrike-Ungern de grekisk-katolska. I första världskriget lyckades Storbritannien förmå armenier och assyrier att delta i kriget mot turkiska väldet. Idag föreligger inte längre dessa former av imperialism.

Bundsförvanterna i gången tid har nu blivit besvärliga. När kristna libaneser under striden i Beirut 1976 vädjade till den kristna västvärlden, svarade en västdiplomat ironiskt: ”De har visst inte lagt märke till att korstågens tid är förbi och att det inte längre finns ett kristet västerland.”

Kristna och judar – andra klassens medborgare

Ett kristet västerland finns det i själva verket inte längre men den muslimska östern äger fortfarande bestånd. För muslimen är det islams rike och här skiljer man inte på andligt och världsligt, på religion och samhälle. Och i islams rike råder inget likaberättigande för muslimer och utövare av andra religioner.

Där det finns muslimer måste enligt traditionellt islamskt tänkesätt en muslim vara härskare och islams lag vara allenarådande. Det kan råda långvariga vapenstillestånd, där dessa anspråk inte kan realiseras – men aldrig en slutgiltig fred. Om överhuvud islamskt välde kan åstadkommas, så är det också religiös plikt att skapa det. Medborgare i trängre bemärkelse är den muslimska gemenskapen av troende. Icke-muslimer accepteras om de är anhängare av någon skriftreligion, dvs judar, kristna och zoroastrier; de får utöva sin religion även i den islamska staten och står under denna stats beskydd. Denna tolerans inom islam har likaväl föga att skaffa med det liberala toleranta Europa idag. Det är snarare fråga om att fördras under bestämda villkor: skyddsfördraget är liktydligt med ett underkastelsefördrag.

Under historiens lopp har det funnits tider, då dessa villkor tolkats mycket generöst, och andra, då de tillämpats mycket strängt: ‘beskyddade’ kristna och judar måste betala en särskild personskatt. De fick inte bära vapen eller inneha en tjänsteställning, där de var överordnade muslimer, särskilt inte sitta till doms över muslimer. Ibland ålades de att bära ett visst slags kläder, som man alltid kunde känna igen dem på. De skulle alltid uppträda vördnadsfullt mot muslimer. Muslimer fick gifta sig med kristna eller judiska kvinnor, men för kristna och judiska män var det vid dödsstraff förbjudet att äkta muslimska kvinnor. Att konvertera till islam var alltid möjligt men dödsstraff väntade åter den som avföll från islam.

Denna ‘klassiska’ form av ”skyddsfördrag” finns inte längre i den moderna arabvärlden. Där än idag Koranen uteslutande är högsta lag, som i Saudiarabien och Libyen, finns det inga autoktona kristna församlingar, som är underordnade den. Men mycket av andan i ”skyddsfördraget” lever ännu kvar i enbart ytligt moderniserad form.

I alla medlemsstaterna i det arabiska förbundet – med undantag av Libanon – är islam statsreligion eller åtminstone, såsom i Syrien, den religion, som enligt författningen är föreskriven statschefen. Där arvsrätten enligt Koranen ersatts av en mer sekulariserad lagstiftning, följer denna likväl nära föreskrifterna i Koranen.

Av större betydelse än författning och lagar är emellertid det faktum att diskrimineringen av icke-muslimer i ekonomiska och politiska sammanhang fortfarande består. Härvid gäller sålunda att kristna läkare inte kan bli gynekologer, emedan de inte får komma i beröring med muslimska kvinnor. Statliga examina manipuleras alltid så att de tre främsta abiturienterna är muslimer. Nästan överallt i den statliga förvaltningen kan kristna bara inneha befattningar, som ej är chefsposter. Där kristna ingår i en regering, erhåller de i allmänhet poster som experter, vilka ger mindre politiskt inflytande. Kristna premiärministrar har det sedan första världskriget funnits en i resp Syrien och Egypten, men den senare blev mördad av en muslimsk extremist. Sammanfattningsvis: också där det inte finns en stat av klassiskt märke, är de kristna medborgare av andra klass.

Mellan de-facto-autonomi och arabisering

Den kristna Orientens politiska historia sedan den islamska erövringen är historien om att undgå diskriminering. Formerna för detta har varit högst olika alltefter de olika kristna samfundens traditioner – och realpolitiska hänsyn. De kristna kyrkorna i Orienten utgör inte endast församlingar utan är samtidigt etniska grupper med antydningar till nationalmedvetande. Kyrkorna försökte också att politiskt försvara sin självständighet, där det geografiska läget inbjöd till detta. Detta gäller framför allt för de tre nationalkyrkorna för armenier, assyrier och maroniter. Deras bosättningsområde i respektive bergstrakterna vid nuvarande turkisk-ryska gränsen, norra Irak och Libanon tillät dem att under århundraden upprätthålla en de-facto-autonomi. Dessa tre grupper försökte slutligen att vid början av 1900-talet upprätta suveräna stater.

De andra kristna grupperna hade antingen av geografiska eller befolkningsmässiga skäl ingen möjlighet att eftersträva motsvarande politiska mål. De var hänvisade till att försöka bevara sin identitet inom en i huvudsak muslimsk statsbildning och samtidigt försöka uppnå en medborgerlig jämlikhet. Genom den långa juridiska diskrimineringen kunde emellertid den kulturella egenarten lättare bevaras. I det osmanska väldet (sedermera Turkiet) blev de kristna grupperna klassificerade som millet, dvs som nationer om än erövrade nationer. Patriarkerna blev i sin egenskap av etnarker församlingarnas andliga och världsliga överhuvud. Under skydd av denna samfundsförfattning lyckades det för talrika kristna grupper i nuvarande Syrien och Irak att t o m bevara sitt ursprungliga språk – arameiska dialekter – intill denna dag. Assyriska, kaldeiska, syrisk-ortodoxa, syrisk- och grekisk-katolska kristna talar än i dag det språk som Kristus talade.

Den kulturella arabiseringen av de kristna minoriteterna i Orienten gjorde stora framsteg först vid en tidpunkt, då det erbjöds tillfälle att undkomma den ekonomiska och politiska diskrimineringen. Denna möjlighet erbjöds genom två motsatta men med varandra nära förknippade historiska förlopp nämligen när det europeiska inflytandet i Orienten ökades och när den arabiska nationalismen började bryta fram.

Sedan 1600-talet var det framför allt Frankrike som lyckats avvinna det osmanska väldet några fördrag, kallade kapitulationer, genom vilka särskilt med Rom förenade orientaliska kristna ställdes under dess skydd. Andra europeiska makter följde, som redan nämnts, Frankrikes förebild. Europeiska missionärer kom till Orienten och skapade – delvis i samarbete med de lokala kristna församlingarna – ett modernt skol- och högskoleväsen. På kort tid uppnådde orientaliska kristna ett avsevärt bildningsförsprång gentemot muslimerna. Detta bildningsväsende blev en källa för moderna ideer från Europa. De kristna ”blev moderna utan att be om ursäkt för det”, som den libanesiska historikern Salibi uttryckte det. De blev förmedlare av kultur och ekonomi mellan Orienten och Västerlandet – och därigenom blev de snart välmående. De kristna minoriteterna som vunnit självmedvetande började vid förra århundradets mitt allvarligt kämpa för politiskt likaberättigande. Den ledande politiska tanken för dess strävanden utgjorde den arabiska nationalismen. Det arabiska nationaltänkandet uppstod under stark påverkan av europeiska statsideologier. En arabisk nationalism skulle befria sig från den turkiska överhögheten i en osmansk stat med många olika folk. Och arabernas stat skulle vara en sekulär stat – i motsats till sultanernas och kalifernas välde vid Höga Porten. Den arabiska nationalismen i sin linda vann anklang hos många muslimer, emedan den var antiturkisk. Den vann också hängivet stöd av många kristna eftersom den var sekulariserad och liberal. Kristna tänkare var nationalismens främsta ideologer och försvarare. Och det var i första hand kristna som under andra hälften av 1800talet inledde en renässans för det arabiska språket och den arabiska kulturen, vilken skapade en blomstrande arabisk litteratur och grundlade de viktigaste tidningarna och tidskrifterna på arabiska. Många kristna övergav nu slutgiltigt sina minoritetskulturer: de blev araber i förhoppning att därigenom bli likaberättigade medborgare.

Sammanfattningsvis: medan tre kristna kyrkor, gynnade av att vara belägna i svårtillgängliga bergsområden, sökte vinna nationellt oberoende, hoppades kristna minoriteter i andra delar av Orienten att undgå århundradens beroendesituation och politiska ojämlikhet genom att ställa sig i spetsen för en modern nationell rörelse.

Från provästlig till islamskt färgad nationalism

För båda dessa strategier kom första världskriget och osmanska väldets upphörande att innebära en vändpunkt av historiskt betydelsefullt slag. Aldrig hade förhoppningarna varit större och aldrig hade besvikelserna blivit bittrare. Västmakterna lovade armenier och assyrier att få egna stater vilket ej kunde infrias, när turkar och irakiska araber motsatte sig detta. Armenierna fick betala sin strävan efter frihet med miljoner döda och förlust av ungefär halva sitt landområde. I den andra hälften uppstod den armenska Sovjetrepubliken – den räddade folket, dess språk och kultur, men sovjetvälde ersatte den islamska makten. Nästan än allvarligare var det öde som drabbade assyrierna. Det nya militärt starka Turkiet lät inte assyrierna dröja sig kvar i sin gamla hembygd i de östturkiska bergen och de som stannade kvar fick inte sin nationella egenart erkänd. De gick under namnet ”bergsturkar” liksom den muslimska minoriteten kurderna. Också den under en tid närda förhoppningen om en regional assyrisk autonomi i Nordirak omintetgjordes. 1933 gick den irakiska armen till ett blodigt anfall mot assyrierna med tusentals dödade. Spillror av detta folk befinner sig fortfarande i Syrien, dit många flytt, i Irak eller i Iran. Tusentals andra föredrog att emigrera framför att leva under främmande välde: till USA, där i dag den assyriske patriarken bor, till Västeuropa och särskilt till Sverige. Den enda kristna folkgrupp, vars autonomidröm kröntes av politisk framgång, är maroniterna. 1920 uppstod republiken Libanon. Det var visserligen ingen maronitisk stat, men en stat där maroniterna tillsammans med andra kristna grupper utgjorde en knapp majoritet. En stat där kristna såväl som maroniter hade del i makten och där det inte fanns medborgare av tvenne klasser.

Så lyckades det bara ett av de tre kristna bergsfolken att åstadkomma den stat de önskat. Men hur lyckades det för de kristna minoriteterna att nå emancipation under den arabiska nationella rörelsen?

De stater, som följde efter det osmanska väldet erhöll vanligen konstitution och rättsordning av europeiskt märke. F f g uppnådde minoriteterna politisk jämlikhet. De kristnas medverkan i den nationella rörelsen erbjöd dem möjligheter till politiskt inflytande. Framför allt i Syrien utövade kristna politiker en omfattande verksamhet.

Redan under mellankrigstiden började emellertid den arabiska nationalismen att avsevärt ändra karaktär. Ursprungligen hade den starka sympatier för de liberala demokratierna i väster, framför allt för Frankrike. I Paris hade den nationella rörelsens första skrifter kommit ut, i Paris ägde den första panarabiska kongressen rum. Det var Frankrike och England som inspirerade den arabiska nationaltanken. Men efter första världskriget var det just dessa båda stater, som med alla medel sökte hindra araberna att uppnå den eftersträvade oavhängigheten och enheten. Det var de, som skapade onaturliga stater i Främre Orienten, försåg sig med intressesfärer och påtvingade araberna protektorat och mandat. Beundran får västerlandet byttes i fiendskap. Nu måste den arabiska nationalismen vända sig emot kolonialväldet. Vid samma tid hade det främmande turkiska väldet nått ett slut. Med det osmanska riket hade också kalifatet upphört. Nu var det inte längre turkiska muslimer som hade makten över arabiska muslimer utan främmande icketroende. Religionen islam hade åter blivit politiskt an

vändbar. Att använda den för att mobilisera massorna mot det nya främlingsväldet var alldeles för närliggande för att de arabiska nationalisterna skulle kunna avstå därifrån. Den en gång provästliga och liberala, sekulariserade nationalismen började sålunda bli alltmer antivästlig och islamsk.

Efter andra världskriget gick denna utveckling snabbt emot en kris. Visserligen hade de östarabiska staterna vunnit sin formella oavhängighet, men västmakterna – förutom Storbritannien i alltmer ökad omfattning Förenta staterna – fortsatte att upprätthålla sitt inflytande i Mellanöstern med hjälp av militärpakter och stödjepunkter. När sedan västmakterna gav sitt stöd till att staten Israel skapades på vad som uppfattades som arabisk mark kom detta att slutgiltigt sätta den arabiska kolonialismen på kollisionskurs med västmakterna. För araberna framstår Israel som den definitiva bekräftelsen på västländernas kolonialism i denna del av världen, och som den största orätt vilken kunde tillfogas det arabiska nationella medvetandet. Att västmakterna därtill understödde en religiös stat, ett judiskt samhälle, misstänkliggjorde i arabernas ögon västmakternas försvar av den sekulariserade staten. Följden kunde bara bli att det muslimska självmedvetandet stärktes.

Politiskt tvång och ekonomiskt bakslag

Dessa händelser medförde att de kristna minoriteterna kom i en allt svårare situation. Med sina muslimska medborgare delade de kristna en negativ attityd gentemot Israel, ty i sina egna länder kämpade de emot varje ansats till statsbildningar på religiös grundval. Hur skulle de då kunna acceptera Israel som dels utgjorde ett ”dåligt exempel” och dels underblåste muslimska stämningar. Det var därför bara naturligt att de kristna inte kom att stå tillbaka för några muslimer vad gällde antisionism. Däremot var det svårt för dem att ställa upp på sina muslimska landsmäns nyintagna antivästliga attityd. Även om kristna i Mellanöstern inte helt gillade västmakternas politik, var de starkt provästliga av språkliga, kulturella och religiösa skäl. För många kristna i Orienten var nämligen sedan generationer franska eller t o m engelska deras andra språk. Deras barn besökte franska, engelska eller amerikanska skolor och förlade ofta sina studier till Europa. Det blev därför ett svårt slag för dem när flera arabiska regeringar stängde de utländska skolorna och försvårade eller t o m omöjliggjorde studier i de länder som nu uppfattades som fientliga. Att de kristna inte uppgav sina europeiska kontakter gjorde dem misstänkta i muslimernas ögon. Under 1950-talet kom kristna att i allt större utsträckning mötas av misstankar om nationell otillförlitlighet i länder som Egypten, Syrien och Irak.

Samtidigt blev det ekonomiska läget allvarligare. Under åren närmast efter det förlorade Palestinakriget 1948 störtades de av överklassen uppburna regeringarna i Syrien, Egypten och slutligen även i Irak. De nya regeringarna, som mest bestod av nationalistiskt sinnade militärer, hängav sig åt olika former av arabisk socialism. Banker förstatligades, och handeln drabbades av stränga reglementen; det statliga näringslivet expanderade. De ekonomiska åtgärderna drabbade områden där de kristna jämförelsevis var överrepresenterade. Samma åtgärder främjade sektorer där de kristna var underrepresenterade. De socialistiska mått och steg som vidtogs var inte direkt riktade mot de kristna utan emot borgarklassen, men här utgjorde de kristna en framträdande grupp. De nya regimerna främjade militärpersonal och tjänstemän och i dessa grupper var de kristna underrepresenterade. I stor utsträckning förhindrades nu de kristna att förändra dessa proportioner. I Nassers Egypten infördes en effektiv om än inofficiell kvotering för tjänster inom ämbetsverk och skolor.

De kristnas antal inom ämbetsverken skulle stå i proportion till deras andel av befolkningen. Men statistiken arbetade med falska värden – officiellt angavs de kristna till 8% medan de koptiska kristna själva ansåg att de utgjorde en fjärdedel av befolkningen. Neutrala bedömare anger mellan 15 och 20% kristna. Andra arabiska länder gick fram mindre rigoröst, men även i dessa länder blev möjligheterna till avancemang i offentlig tjänst starkt beskurna. De kristna erhöll sålunda sällan mera inflytelserika befattningar. I det privata näringslivet utvecklades rutiner av motsatt slag. Sålunda blev kristna affärsmän förbjudna att anställa kristna om inte en bestämd kvot muslimer också erhöll anställning. De flesta av dessa rutiner saknar juridiskt underlag och är inte följder av formella politiska beslut. I undantagsfall har de ifrågasatts men icke desto mindre tillämpas de till allt större förfång för de kristna minoriteterna. I samband med att borgerliga privilegier undanröjdes i ett angrepp mot bourgeoisin som helhet – utan religiösa sidohänsyn – utvecklades efterhand en ny form av diskriminering av minoriteter.

Ur flera synpunkter har i dag de kristnas ställning blivit svårare än under de senaste årtiondena i det osmanska riket. Under det s k millet-systemet hade de kristna grupperna rätt att driva egna skolor. Den sekulära arabiska staten kan förbjuda dessa skolor som skett i Syrien eller – som i Irak – stänga universiteten utan att det prima facie uppfattas som diskriminering, emedan den erbjuder sina egna utbildningsinstitutioner åt barnen, vilken religion de sedan än tillhör. Men läroplaner och skolböcker i de statliga skolorna utformas på ett sådant sätt, att skolorna framstår som rent muslimska. Kristna barn får visserligen sin egen religionsundervisning. Men på de arabiska historie- och litteraturlektionerna utsätts barnen för en muslimsk religionsundervisning under andra former. I skolan får dessa barn inte lära sig något om de egna gruppernas historia och kultur. Från Jordanien lär vi oss att det inte räcker att bara förstatliga de kristna skolorna för att få samma resultat. Staten föreskriver alla skolor – även de kristnas – läromedel och kursinnehåll och dessa är exklusivt islamska.

Det kan sammanfattningsvis fastslås att den arabiska nationalismen under de senaste årtiondena alltmer avlägsnat sig från sina religiösa liberala ansatser och nu är bestämd av en islamisering. För de kristna minoriteterna har detta i realiteten medfört en ny diskriminering. Likväl har den medborgerliga de-jure-jämlikheten bevarats för de kristna som ett positivt resultat i jämförelse med vad fallet varit under tidigare perioder.

Emigration – det minst onda

Under loppet av de senaste åren har emellertid de högröstade skaror som också begär en de-jure-reislamisering kraftigt vuxit i antal. Iran utgör ett påtagligt exempel för denna tendens. Men också Saudiarabien arbetar på ett diskret sätt för reislamisering, Libyen på ett mindre diskret sätt. Det förstnämnda landet stöder konservativa islamska krafter, det senare radikala. För de kristna minoriteterna är bådadera något hotfullt. Så olika regimer som Sadats Egypten och Assads Syrien ansätts av extrema muslimska krafter. I båda staterna har de muslimska brödraskapen åter blivit mycket aktiva. Medan de i Syrien hotar de heterodoxa islamska alawiternas makt, ansätter de i Egypten kopterna genom att anlägga brand i kyrkor, begå bombdåd och angripa enskilda personer. Den hittills kraftigaste framstöten mot legal reislamisering i Mellanöstern kom emellertid inte från de muslimska brödernas extrema anslag utan från relativt hederliga konservativa. I det egyptiska parlamentet framlades ett lagförslag att dödsstraff åter skulle införas för avfall från islam. Förslaget riktade sig emot den inte ovanliga situationen att någon från den koptiska kyrkan övergår till islam för att kunna gifta sig med en muslimsk kvinna och sedan – när äktenskapet gått i fullbordan – återvänder till sin kristna tro. Det krävdes massiva protester av kristna i Egypten, bl a en hungerstrejk av den koptiske patriarken, för att förmå president Sadat att förhindra att detta lagförslag blev behandlat i parlamentet.

Hur reagerar de kristna minoriteterna på hoten av äldre eller nyare slag? Grovt förenklat kan man säga att tre olika slags reaktioner kan iakttas. För det första: försök att anpassa sig och säkra vad som kan uppnås under gällande villkor; för det andra: att resignera och dra sig in i sin privata värld och av detta utgör emigrationen ett extremfall; slutligen för det tredje: politisk aktivism i skilda ideologiska utformningar i förhoppning att på nytt kunna få inflytande över händelsernas gång. Dessa reaktionsmönster kan sedan tillordnas olika grupper. I de olika länderna i Mellanöstern företräds de också sedan med olika intensitet.

Det är i första hand de andliga ledarna och främsta företrädarna för de kristna grupperna som försöker åstadkomma ett modus vivendi med härskarmakten i respektive fall. Avsikten är då att tillförsäkra församlingarna existensmöjligheter och så drägliga förhållanden som möjligt. Hur resultatet blir beror å ena sidan på ledarnas personliga egenskaper och å andra sidan – huvudsakligen – på aktuella omständigheter. Den ortodoxe koptiske patriarken liksom den nye grekisk-ortodoxe patriarken i Antiokia är exempel på mycket starka personligheter, vilka företräder sina församlingars intressen på ett lika modigt som klokt sätt. Gentemot dessa ådagalägger den grekisk-katolske (melkitiske) patriarken en smidighet, vilken av många uppfattas som opportunism. I Egypten och Syrien har några kristna ledare för närvarande möjlighet att spela en framträdande politisk roll. Som exempel kan nämnas den egyptiske utrikesministern och koptiske folkrättslärde Butros Ghali. Visserligen är de nuvarande regeringarna i Egypten och Syrien under rådande politiska förhållanden inställda på att tillförsäkra sig samarbete med den kristna minoriteten, något som kan tala för att regimerna inte är helt förankrade i den totala befolkningen. De kristna minoriteterna i Jordanien och Irak intar en långt blygsammare politisk position än i Syrien och Egypten. Där har dessa grupper att endast genom gott och förnuftigt beteende undvika än svårare villkor.

Bortser vi från minoriteternas ledarplan, där det så att säga tillhör rollen att visa optimism, så kan man inom dessa grupper finna en med åren allt starkare resignation och hopplöshet. Allt fler kristna ser inte längre någon möjlighet att nå inflytande över eller – än mer – bestämma sitt öde som grupp. De försöker leva så tillbakadraget som möjligt och inte väcka myndigheternas irritation. Emigrationstalen har snabbt rusat i höjden och visar inga tecken att avstanna. Ännu för något årtionde sedan var det i första hand människor med kvalificerad utbildning, särskilt personer inom de fria yrkena, som begav sig till USA, Canada eller Australien, i dag söker sig också många enkla människor, t o m kristna bönder utan kunskaper i främmande språk, bort till andra länder. Frågar man varför blir svaret ofta detta: Det finns inte längre någon framtid för våra barn här. Som en följd av detta har många byar i nordöstra Syrien och Irak tömts på sin kristna lantbefolkning. Detsamma är förhållandet i Turkiet. Påfallande hög är utvandringen av palestinensiska kristna från Västjordanlandet och Israel. Inför att av israelerna misstänkas vara palestinier och av muslimerna vara kristna finner alltfler emigration vara det minst onda.

En liten minoritet av de kristna, framför allt intellektuella, vill däremot varken resignera eller anpassa sig till rådande förhållanden. De föredrar politisk aktivism och eftersträvar ett folkligt sekulärt alternativ till de muslimska ideologierna. Kristna har varit och är drivande krafter bakom olika kommunistiska grupper inom östarabiskt område. Sålunda var Baath-partiets grundare kristen. Kristna dominerar det syriska folkpartiet som – i dag splittrat i en höger- och en vänsterfalang – eftersträvar ett ”Storsyrien” som alternativ till panarabismen. Slutligen kan det nämnas att det är kristna i ledningen för de mera radikala organisationerna inom PLO, nämligen ”Folkfronten” och ”Den demokratiska fronten”. Liksom i gången tid och vid början av detta århundrade kristna personer gick i spetsen för den nationella arabiska samhällsrörelsen, så är idag kristna i ledande position inom den arabiska vänstern – visserligen en minoritet av de kristna men en mycket aktiv minoritet. Sedan den arabiska nationalismen upptog reislamiseringstanken, förefaller det denna minoritet som om den enda vägen ur dess marginalsituation skulle gå över vänsterminoriteterna och då speciellt över den marxistiska vänstern.

Västländerna drar sig för att hjälpa de kristna

Anpassningsträvanden, resignation, vänsteraktivism, och därtill finns det likväl en form för de kristnas reaktion på den islamska utmaningen nämligen motståndets väg, vid behov t o m väpnat motstånd. Detta reaktionsmönster finns uteslutande i Libanon, de ”bergkristnas” sista bastion. Till deras skara hör nästan alla maroniter men också majoriteten av grekisk-katolska och grekiskortodoxa i Libanon. Djupt förskräckta över utvecklingen i övriga delar av det arabiska Mellanöstern har de beslutat sig för att med vapen i hand försvara det enda land, där de kristna inte endast är en minoritet, som kan fördragas, utan likaberättigade medborgare.

Det tillhör de särskilt tragiska inslagen i Libanonkonflikten under de senaste åren att det har funnits kristna på båda sidor av stridslinjen: på ena sidan libanesiska patrioter, på den andra aktivister ur libanesiska och palestinska vänstergrupper. Den ena sidan kämpar för att bevara sin frihet, den andra sidan i en desperat – och förmodligen falsk – övertygelse, att endast en seger för vänstern kan ge dem friheten.

En ingående undersökning av det aktuella läget för de kristna folkgrupperna i det arabiska Mellanöstern visar med all tydlighet, hur inadekvat västländernas reaktion på den här situationen har varit. Som framhölls i inledningen var många mellanösternkännare bland västpolitikerna inte oroliga utan förmodade att problemen för de kristna i detta område skulle få en naturlig lösning genom utvandring eller utvisning. När Libanonkrisen befann sig på sin höjdpunkt sägs höga amerikanska diplomater ha erbjudit de kristna i Libanon en kollektiv emigration med hjälp av sjätte flottan. Denna uttalat cyniska önskan torde knappast komma att förverkligas. Om händelserna utvecklar sig som hittills torde utan tvivel den dag komma, då stora delar av Mellanöstern kommer att sakna kristna invånare. Men de kristna i dessa länder kommer inte att helt enkelt kunna önskas bort.

Båda grupperna med sina hängivna anhängare har kristna i sina led och kommer att erbjuda hårt motstånd. På den ena sidan står den politiskt medvetna kristenheten i Libanon obruten, och dess motstånd mot maktberövande – antingen angreppet skulle komma från syrier eller palestinier – är starkt nog för att försätta en tänkbar motståndare i trångmål. Inte minst skulle det kunna stå den nuvarande syriska regeringen dyrt att företa ett nytt försök till militär erövring. På den andra sidan skulle just ett eventuellt utplånande av det kristna Libanon stärka de kristna vänsterminoriteterna i deras övertygelse att endast en djupgående förändring i hela området skulle kunna bära en bättre framtid i sitt sköte. I båda fallen skulle de kristnas förstörelsekapacitet vara avsevärd. Den som vill vinnlägga sig om att skapa och bevara stabilitet i mellersta Östern, ska ta sig väl till vara för att genom handling eller underlåtande att handla pröva denna kapacitet. Men det finns givetvis också positiva skäl – inte endast en fråga om att undgå tvångssituationer – för att främja de kristna minoriteternas existens i Mellanöstern under så goda villkor som möjligt. De kristna i den arabiska Orienten tillhör nämligen de mest dynamiska, dugliga och bäst utbildade folkgrupperna i denna del av världen. Deras insats är nödvändig för att påskynda en ekonomisk och social utveckling i hela Mellanöstern och denna utveckling en förutsättning för politisk stabilitet i området.

På grund av religiös solidaritet hjälper idag muslimer varandra från Filippinerna till Gambia. Och judar hjälper judar. Men det tidigare kristna västerlandet däremot drar sig för att hjälpa kristna bara för att de är kristna.

Inför en adekvat bedömning av sina välförstådda intressen torde man emellertid i västerlandet vara beredd att stödja dessa kristna folkgrupper i sin kamp för existensberättigande inte emedan utan fastän de är kristna. För Europas kristna kyrkor kan dessutom den frågan göra sig gällande i detta sammanhang om de hittills har gjort tillräckligt för att bevara kristendomen på den plats där den haft sitt ursprung.

Översättning Harry Lindblad – (Herder Korrespondenz 1980:3)