De mänskliga rättigheterna 50 år

FÖR 50 ÅR SEDAN, natten mellan den 10 och 11 december 1948, antog Förenta Nationernas generalförsamling till allas stora överraskning den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna med röstsiffrorna 48 för och 8 röster nedlagda. Ingen av de närvarande staterna röstade emot trots den stora splittring som rådde bland generalförsamlingens medlemsstater på grund av det kalla kriget. Vad ingen då vågade tro var att denna förklaring i många länder skulle utgöra ett politiskt och socialt sprängstoff och bidra till de stora politiska och sociala förändringar som har skett sedan dess.

Dessförinnan hade Förenta Nationerna i sin charta (antagen den 26 juni 1945) för första gången formulerat en ny syn på den uppgift som de internationella staternas gemenskap skulle få. Det var erfarenheten av det avslutade Andra världskrigets fasor och nazitidens förtryck som gjort staterna medvetna om sitt ansvar för den rättsliga och politiska situation som människor i hela världen lever under.

Enligt FN:s stadga (art. 1 och 13) har FN förutom att trygga världsfreden till uppgift att främja det internationella samarbetet för att lösa politiska, sociala, ekonomiska och humanitära problem. Kopplingen mellan politiska och sociala problem å ena sidan och de mänskliga rättigheterna å andra sidan utgör enligt FN ett villkor för att upprätthålla och främja respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna för alla människor oberoende av ras, kön, hudfärg, språk eller religion.

En mänsklig och demokratisk civilisation

Inledningen till den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna kännetecknas av en högtstående etik som idag kan verka förvånande med tanke på vår tids grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna som dagligen rapporteras av massmedia. Den börjar med den politiskt betydelsefulla insikten om att ”erkännandet av det inneboende värdet hos alla medlemmar av människosläktet och av deras lika och oförytterliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”, att det är nödvändigt att de mänskliga rättigheterna skyddas genom lagens överhöghet ”för att människan icke skall tvingas att som en sista utväg tillgripa uppror mot tyranni och förtryck”.

Förklaringen ger vidare uttryck för ”sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och värde som männens och kvinnornas lika rättigheter”.

I inledningens slut betecknas den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som ”en gemensam riktlinje för alla folk och nationer”, för att sedan övergå till artikel 1: ”Alla människor är födda fria, och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.”

De mänskliga rättigheterna formulerades för första gången i Bill of Rights of Virginia (1776), ett politiskt dokument genom vilket de 13 amerikanska kolonierna förklarade sitt oberoende från England. 1789 antog den franska nationalförsamlingen Déclaration des Droits de l‘Homme et du Citoyen som sedan blev en förebild för många författningar.

Att FN:s generalförsamling 1948 trots sina många motsättningar kunde uttala sig i en deklaration (som visserligen inte förpliktar juridiskt utan blott som en riktlinje) om värdet och betydelsen av att alla människor oberoende av religiösa, politiska, ekonomiska eller sociala skillnader ”är födda fria och lika i värde och rättigheter”, ingav stora förhoppningar om att deklarationen var mer än bara drömmar. Något liknande gäller för de i artikel 2–21 anförda klassiska grundläggande friheterna och politiska rättigheterna och med de i artikel 22–27 anförda nya sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna. De har haft ett starkt inflytande också utanför FN som t. ex. i Helsingforskonferensen om säkerhet och samarbete i Europa (1973 och 1975). I konferensens slutakt förklarar regeringarna ”their determination to respect and to put into practice […] respect [for] the equal rights and fundamental freedoms, including the freedom of thought, conscience, religion or belief” och ”respect [for] the equal rights of peoples and their right to selfdetermination”. Denna deklaration artikulerade många människors längtan efter frihet och självbestämmande. Den har under 70- och 80-talet blivit politiskt sprängstoff och i hög grad bidragit till att förändra Europas politiska geografi.

Människan har inget pris – hon har värdighet

Det som utmärker denna betydelsefulla text på ett särskilt sätt är att representanter från en stor majoritet av stater betecknar en från människan, hennes värdighet och hennes anspråk på frihet utgående freds- och rättsordning som moraliskt bindande och förpliktande. De grundläggande mänskliga rättigheterna blev här erkända som medfödda och oförytterliga som varje människa har/äger i egenskap av människa och som hon aldrig – inte heller som brottsling – kan förverka. De är inte förlänade av staten, de kan aldrig fråntas henne genom statliga åtgärder, de gäller oberoende av lagen. De är oförytterliga och ger människan en värdighet som inte får kränkas. Därmed sätts en gräns för statens makt och maktmissbruk.

De mänskliga rättigheterna står således för en politisk och rättslig kultur vars förpliktande kännemärke är att medborgarna skall behandlas som självbestämmande och ansvarsfulla individer, och att de har rätt att skyddas mot samhälleligt eller statligt maktmissbruk.

Denna värdighet tillerkänns alla människor oberoende av alla bestående olikheter. Varje människa är delaktig i den genom att vara född som människa. Den utgör det unika som utmärker människan. Människan har inget pris. Det som har ett pris kan bytas ut. Människan har värdighet (Immanuel Kant 1724–1804). Efter alla grymheter och fasor som kränker mänsklig värdighet, råder det en övergripande konsensus om att mänskligt liv utan värdighet är outhärdligt. Vår demokratiska civilisation är beroende av att människan har en oförytterlig värdighet.

Kyrkan är inte neutral

Övertygelsen om att det finns en likhet i värdighet som överstiger alla olikheter är grundlagd i den stoiska filosofin som såg människans värdighet i att alla människor är släkt med gudomen och att de är delaktiga i det gudomliga i logos. En liknande idé finns i den biblisk-kristna traditionen, som ser människan som skapad till Guds avbild, vilket gör henne ”nästan till ett gudaväsen” (Ps 8). Hon har en särställning i kosmos genom att hon handlar i frihet och under ansvar.

Trots att de mänskliga rättigheterna har starka rötter i den biblisk-kristna traditionen var det upplysningstidens nya människosyn som – i stark motsättning till den katolska kyrkan – formulerade de nya rättigheter som människan har genom sin natur. I den katolska kyrkans senare ställningstaganden till sociala och politiska frågor utgör emellertid kravet på att respektera de mänskliga rättigheterna ett viktigt och markant inslag. Något liknande gäller för alla kyrkor. I sin första rundskrivelse Världens återlösare (1979) skriver påven Johannes Paulus II: ”Vårt århundrade har hittills varit ett århundrade av stora olyckor för människorna, ett århundrade av stora ödeläggelser. Vi kan ändå inte underlåta att med respekt och stora framtidsförhoppningar påminna om de storartade ansträngningar som lett till upprättandet av Förenta Nationerna, ansträngningar som syftat till att definiera och fastställa de objektiva och oförytterliga mänskliga rättigheterna […] Kyrkan kan inte nog understryka i hur hög grad detta problem hör samman med hennes sändning i världen. Ytterst är freden ett resultat av aktningen för de oförytterliga mänskliga rättigheterna.” Det samband mellan respekten för de mänskliga rättigheterna och den politiska och sociala freden är här ett tydligt eko från FN-stadgan och från den Allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

I många hänseenden grundläggande för den katolska kyrkans inställning till de mänskliga rättigheterna är påven Johannes XXIII:s rundskrivelse Om freden på jorden i sanning, rättfärdighet, kärlek och frihet (1963) som kom ut några år före Andra vatikankonciliets (1962–1965) konstitution Kyrkan i världen av idag. I tydliga ordalag klandrar dessa dokument alla former av kränkningar av de mänskliga rättigheterna. ”I all synnerhet är det idag en tvingande plikt att bli en nästa för alla medmänniskor och aktivt hjälpa den som kommer i vår väg: gamla människor som är övergivna av alla, invandrare som på ett orättfärdigt sätt blir nedvärderade, flyktingar eller barn födda utom äktenskap […]” Konciliet fördömer ”allt som står i motsats till livet självt: varje slag av mord, folkmord, abort, eutanasi; allt som gör våld på människans personliga integritet, som stympningar, kroppslig och själslig tortyr och psykiskt tvång; allt som sårar människans värdighet som omänskliga livsvillkor, godtyckligt fängslande, deportering, förslavande, prostitution, ovärdiga arbetsförhållanden. Dessa förhållanden och liknande förgiftar den mänskliga civilisationen.” Som man lätt kan konstatera är perspektivet i de kyrkliga uttalandena annorlunda. Dessa kataloger är inte tänkta som dubbletter eller kopior av den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som är ganska abstrakta principer, utan kyrkan tar ställning till konkreta förhållanden i världen. Hon vill motivera till konkret handlande och solidaritet. ”Kyrkan är inte neutral när människans rättigheter kränks.” I likhet med FN anser den katolska kyrkan att allt tal om de mänskliga rättigheterna förblir tomt om man inte lyckas att skapa politiska och sociala förutsättningar som tillåter människan att leva under rättvisa förhållanden.

Utan tvivel har både FN:s och den katolska kyrkans starka agerande för de mänskliga rättigheterna varit en bidragande orsak till att vår värld har förändrats. Förhållandena i Sydafrika och i de före detta öststaterna kan vittna om detta. Men å andra sidan kan en blick på Amnesty Internationals hemsida påminna oss om de skandalösa förhållanden som fortfarande råder i många länder i väst och öst. Människans oförytterliga rättigheter förefaller som en ren fiktion på många ställen. Behandlingen av det ofödda livet, av äldre människor i livets slutskede, behandlingen av invandrare och marginaliserade människor väcker frågor om deras människovärde verkligen tas på allvar trots högstämda ord. I många länder mördas, diskrimineras och torteras människor, och utsätts för repressalier.

Ju mer människans värdighet förtrampas, desto mer tvingande blir kraven att hävda dess existens.