Svenskt, utländskt, övernationellt

Den för många oväntade utnämningen av pater Anders Arborelius till ny biskop för Stockholms katolska stift inleder en ny epok i svensk katolsk historia. Sedan det apostoliska vikariatet upprättades 1783 har kyrkan inte haft någon svenskfödd ledare. Vad som nu skett är självklart ett tecken på att stiftet nått ett större mått av stabilitet och att kyrkan blivit alltmer rotad i Sverige.

20 år av framgångsrikt arbete

Inte minst har stora förändringar skett under hans företrädare, biskop Hubertus Brandenburgs tjugoåriga ledning av stiftet. Mest synbart för ögat är den imponerande mängden av nya kyrkobyggen (ett trettiotal, bland dem S:ta Eugenia och domkyrkan i Stockholm). De har gett kyrkan ett ansikte utåt och tydligt gett till känna att den för framtiden har sin plats också i vårt land. Flera stora klosteranläggningar har byggts. Klostren har snart fått nya postulanter och noviser och har ofta mötts av utomståendes sympati och intresse. Nya katolska skolor har inrättats och har visat sig fungera väl, detta i ett samhälle som inte alltid är gynnsamt inställt mot ideella satsningar inom skolans område.

Lika viktig har uppbyggnaden av kyrkans gudstjänst varit: ny bönbok (Oremus), ny mässbok, ny sångbok (Cecilia) och ny tidegärd (Kyrkans dagliga bön). På detta vis har ett svenskt katolskt gudstjänstspråk skapats, och de språkliga barriärer som länge fanns kvar har nu försvunnit. En stor mängd katolsk litteratur har tillkommit, och information om kyrkans tro och liv är alltmer tillgänglig på svenska. Katolska gudstjänster sänds regelbundet i TV. Stiftet är medlem av Sveriges kristna råd och deltar aktivt i den svenska ekumeniken.

Att göra tron begriplig

Detta innebär nu inte något problemfritt tillstånd. Mitt i denna framgång möter vi oroande signaler som bör uppmärksammas. Under samma tjugo år har sekulariseringen fortskridit i en accelererande takt, och nya språkliga klyftor har skapats. Hur skall man göra sig förstådd, när det kristna språket inte längre är begripligt för en stor del av befolkningen? Hur skall evangeliet göras tydligt när bibeln för många blivit en okänd bok? När kunskapen minskar, ökar också fördomarna, och som vi sett, ligger äldre tiders antikatolska stämningar ännu latenta och kan flamma upp på nytt när anledning ges.

Vem är invandrare – vem är svensk?

Lika allvarliga är de nationalistiska krafter som gör sig gällande inte bara hos ett fåtal högerextremister. Motståndet mot EU är starkt inom de ledande politiska partierna, och fortfarande hörs ibland de gamla tongångarna om att påven och den katolska kyrkan har alltför stort inflytande inom EU. Fastän det anses opassande att vara öppet invandrarfientlig finns det på många håll ett illa dolt motstånd mot allt som inte är inhemskt svenskt. Till de absurda dragen hör vanan inom massmedierna att tala om invandrare och deras kulturella bakgrund som om de utgjorde en homogen grupp. Som vi alla vet, är de en osorterad blandning av människor från alla världsdelar och från de mest skiftande kulturer och livsmönster. Man skiljer tanklöst mellan ”svenskar” och ”invandrare”, fastän många av de senare är svenska medborgare, kanske sedan många år, och många av de yngre är födda i Sverige. Som bekant är man enligt lagen invandrare om en av föräldrarna är född utomlands. (Hur är det med kronprinsessan Victoria? Är hon riktigt svensk?)

Detta drabbar i vissa situationer den katolska kyrkan i Sverige. Etiketten ”invandrarkyrka”, som kunde vara en fördel på 60-talet med dess invandrarvänliga klimat, kan idag vara en signal att kyrkan inte angår ”äkta svenskar” utan enbart är till för utlänningar och deras familjer. Med en sådan inställning är det svårt att ta kyrkan på allvar som samtalspartner. Den kanske kan respekteras, men då som en alternativ åskådning utan egentlig hemortsrätt i Sverige. Det har vuxit fram en gängse konsensus om vilka värderingar som skall anses ”svenska” och därför bör omfattas av alla. När någon – som den katolska kyrkan ibland – intar en avvikande hållning, ställer man sig inte sällan utanför det offentliga samtalet. Genom den nämnda sekulariseringen har kyrkan fått sällskap av andra kristna grupper vars värderingar avviker från det svenska grundmönstret.

Kyrkans uppgift i dagens Sverige

De här skisserade tendenserna – en kombination av framskridande sekularisering och ökande nationell isolering – behöver naturligtvis inte bestå för alltid. 1900-talet har lärt oss hur ofta en etablerad ståndpunkt har bytts mot en helt annan. Det är istället så att kyrkans uppgift i dagens Sverige står alltmera klar: att förkunna evangeliet på ett klart och tydligt sätt och att hävda människors värdighet och lika rätt oberoende av ras eller nationalitet.

Den katolska kyrkan kan göra detta, därför att den varken är nationell eller utländsk – varken nationalkyrka eller invandrarkyrka – utan övernationell. Liksom de första apostlarna för den evangeliet till alla, oberoende av språk och kultur. Att vara katolik är att vara något mer än medborgare och att vara en del av en övernationell gemenskap. Som det heter med de kristna i en berömd passus ur Diognetosbrevet (kanske från det andra århundradet): ”De bor i sina egna fädernesland men som gäster; de har del i allt som medborgare men uthärdar allt som främlingar. Varje främmande land kan bli deras fädernesland, och varje fädernesland är ett främmande land för dem.”

Denna kyrkans vägran att identifiera sig med någon särskild nation har ofta gjort det möjligt för den att uppträda som fredsmäklare i internationella konflikter.

I dagens Sverige har kyrkan rika möjligheter att slå en brygga mellan svensk kultur och världens många kulturer, att inte bara erbjuda en hemvist åt dem som inte blivit rotade i den svenska kulturen utan också att öppna ett fönster för det svenska folket mot en kristen gemenskap som inte känner några nationsgränser, att visa hur människor med olika bakgrund kan förenas till ett i en gemensam tro och gemensamma kristna värderingar.

Ett byte från en tysk till en svenskfödd biskop över det katolska stiftet är en stor händelse, men det innebär ingen förändring i kyrkan som sådan. Den förblir vad den alltid varit, en kyrka som inte är av denna världen men som just därför har förmågan att slå rot hos alla världens länder och folk.