Lövskelett från Sri Lanka

Michael Ondaatje (f. 1943) har etablerat sig som ett aktat namn i internationella kulturkretsar.1 Hans första diktsamling, The Dainty Monsters (1967), åtföljdes av diverse litterära framgångar, såsom det kanadensiska priset ”The Governor-General’s Award” för The Collected Works of Billy the Kid (1970) och det engelska Booker-priset för The English Patient (1992). Trots att han nu är en megastjärna, delvis på grund av den framgångsrika, men konventionella och Hollywoodinspirerade filmen The English Patient, som belönades vid en Oscarsgala, söker han behålla sin lågmälda profil. Han vaktar sitt privatliv likt ett lejon och undviker att kommentera sina egna verk i intervjuer. Han tituleras visserligen professor på Glendon College vid York University i Toronto, men arbetar hellre med att intervjua eller lansera viktiga författare, än med litteraturvetenskapliga teoretiska spörsmål.

Ondaatjes senaste diktsamling betitlad Handwriting (McClelland & Stewart 1998) har nyligen publicerats i Toronto. Denna bok består av nitton fristående dikter eller diktsekvenser, som författades mellan åren 1993 och 1998. Dikterna analyserar livet på Sri Lanka från medeltiden och framåt, men de liknar minimalistiska fragment, där mellanslagen och de tomma ytorna talar sitt eget språk, och där läsaren får skapa mening i barthesiansk anda. De talar om glimtar i Sri Lankas historia, om konflikter och krig, men även om individuella personers kärlek och värme. Övergrepp och övervåld gentemot fredliga buddhistiska munkar analyseras och framstår som en etisk och moralisk huvudproblematik i boken. Det vill säga, temat ”buddhismen som fredlig livsprincip” uppställs som en kontrast mot militäriska och politiska stridigheter i Sri Lanka.

Det är möjligen bekant, att den indiske kungasonen Mahinda introducerade buddhismen till denna asiatiska ö c:a 300 f. Kr. En buddhist förväntas respektera livet som filosofisk princip, medan falskhet, otålighet, oärlighet, ilska, stolthet och avundsjuka avfärdas såsom onda tankar. Buddhisten eftersträvar tillstånd av kyskhet, tacksamhet, förnöjsamhet, moderation, förlåtelse, tålamod och uppsluppenhet.

Enligt min mening kan läsaren även betrakta denna uppställning av livsprinciper, såsom ”respekten för livet” visavi ”maktkamp”, som en metafor för kontrasten mellan en sakral och en sekulär livssyn. Beskrivningen av den undangömda och återfunna Buddha-statyn i den tredje dikten rubricerad ”Buried” i Handwriting kan således likställas med den dödade och återuppståndne Jesus som symbol i kristen teologi. Raderna om hur en staty, föreställande Samadhi Buddha, upptäcktes av munkar 1968 och hissades upp ur jorden med rep, vittnar om den obändiga tro, som kan väcka de döda till liv. Vissa av Ondaatjes dikter i Handwriting anspelar vidare på hur forntidens buddhistiska munkar lade tonvikten på det goda, men att de fick lida mycket därav. Detta betraktar jag som en parafras av det kristna fredsbudskapet, och om hur förföljelse för Guds namns skull skall förvandlas till seger i tro. ”Buried” talar vidare om hur buddhistmunkar förlorade kontakten med sin sekt, hur de tillfångatogs av fiender och förblev tysta resten av livet.

Dikten beskriver hur de tunnades ut och försvann som ”lövskelett.” Denna bild av forntidens buddhistiska munkar må kontrastera mot den nationalistiska hållning som nittonhundratalets religiösa aktivister företrätt på Sri Lanka. Det är dock enligt min mening de buddhistiska ursprungsidéerna om fred och icke-våld, som Ondaatje analyserar i Handwriting.

Övergrepp visavi godhet, smärta och sår visavi mildhet och sensualitet framstår därför som kontrasterande huvudteman i Handwriting. Dessa kontraster framförs även på det individuella planet, det vill säga mellan personer. Detta utkristalliserar sig bland annat i det faktum, att diktsamlingen tillägnas den goda och vänfasta guvernanten i familjen Ondaatjes hushåll på dåvarande Ceylon, Rosalin Perera, med några ord från Robert Louis Stevensons A Child’s Garden of Verses (1885):

For the long nights you lay awake

and watched for my unworthy sake:

For your most comfortable hand

That led me through the uneven land …

För de långa nätterna Du låg vaken

Och för mig, ovärdige, höll vakan:

För Din trösterika, sköna hand

Som ledde mig genom ojämnt land …2

I Ondaatjes diktsamling syftar dessa ord om kärlek och uppoffring till Pereras goda omvårdnad av den pojke som vid elva års ålder gråtande skildes från sin ”nästan-mor.” Ondaatje vill så tacka henne för den självuppoffrande kärlek hon gav honom med en samling dikter om den asiatiska paradisön Sri Lanka, dess historia och dess samtida predikament.

En skymt ur historien

Handwriting är uppdelad i tre sektioner utan rubriker. Den första sektionen innehåller åtta dikter. Här finns glimtar av politisk, religiös och social historia. Läsaren ser i dikterna analytiska fasetter av denna exotiska övärlds isolerade, men sårbara och utsatta position. Som bekant koloniserades Sri Lanka främst av européer såsom portugiser, holländare och britter under lång tid, och i skrivande stund strider etniska grupper om herraväldet på ön. Alla dessa aspekter skymtar fram i diktsamlingen, och, som i Ondaatjes övriga texter, ligger den allmänna humanistiska omtanken om människan som en sårbar och utsatt varelse i fokus. För de personer som läst Ondaatjes delvis självbiografiska och delvis uppdiktade sekvenser om livet på Sri Lanka, Running in the Family (1982), blir Handwriting en poetisk förlängning av fakta, minnen och visioner om den invaderade paradisön och dess öde.

Den första sektionen i Handwriting är en hyllning till lankeserna för det sätt på vilket de överlevt invasioner och övergrepp över tiden, likaväl som den, allegoriskt sett, kan utgöra en hyllning till levande varelsers överlevnadsstrategier i olika former av förtryckarklimat. Den första dikten, ”A Gentleman Compares His Virtue to a Piece of Jade” alluderar till hur konsten och litteraturen på Sri Lanka förde fram allegorier om ”fienden,” om hur sagan eller ”myten” förvandlades till medveten dokumentär eller nedtecknades som ”faktiska händelser” i ren självbevarelsedrift. Av den andra dikten ”The Distance of a Shout” framgår det, att en muntlig uråldrig kultur som den lankesiska nedskrev sin historia ”på vågor,” ”på löv,” eller ”i rökskrift.” Denna typ av ”handskrift” växte fram i ett land, som påverkades av medeltida krigarkulturer, där avrättade ”munkar från norr kom/flytande nedför” bäckar och vattendrag. Bilden av munkar, som förödmjukas och skändas av barbarer, får här en visionär innebörd, inte enbart i bokstavlig mening, utan även i metaforisk betydelse. Här kan man nämligen se avrättningarna av munkarna som en allusion på hur det heliga, som munkarna dagligen tillber, skändas. Munkarna blir till symboler för hur den oskyddade oskulden får lida i krigssituationer.

Detta tema är inte nytt i Ondaatjes författarskap. The English Patient (1992) behandlar samma problematik, eftersom denna poetiska roman bland annat talar om hur individen får underkasta sig de militäriska och politiska spelregler och strategier, som framarbetats i tider av konflikter och krig. Den enskilda människans kärlek och passion krossas där på ett brutalt sätt av de riktlinjer som militärledning och politiker beordrat. The English Patient är en romantisk text i den meningen att den uppställer passionen som en chanslös kontrast mot det övermäktiga ödet. I den tredje dikten, rubricerad ”Buried”, i Handwriting kan man likaledes läsa om hur kriget än i dag lemlästar kulturen på Sri Lanka. ”Massakrer” och ”rasfrågor” demolerar och nedtystar det helande och sammanfogande ordet. Den subtila rökskriften har förvandlats till död rök från brinnande bildäck och människokroppar. Ondaatje uppställer den abstrakta idén om fredliga buddhistmunkars liv som kontrast mot detta hav av eld och död:

Seven hundred years ago

a saffron scar of monks

moving in the clearing

and at this hour the sky

almost saffron.

A saffron bird.

In the bowl of rice, a saffron seed.

För sjuhundra år sedan

rörde sig ett saffransärr

av munkar över hygget

och vid denna timme är skyn

nästan saffransfärgad.

En saffransfågel.

I risskålen, ett saffransfrö.

Här framskymtar den sensuellt poetiske Ondaatje, vars texter om sår och helande läsaren lärt känna under åren från sextiotalet och framåt. Här finns den lågmälda, men samtidigt kraftfulla poetiska rösten, och metafysisk mystik likaväl som erotisk sensitivitet i bildspråket. Talet om vandrande munkar, som med deras brandgula klädedräkt liknar ett ”saffransärr” i landskapet är tankeväckande och vackert. Läsaren får bidra med sin egen associationsförmåga i talet om hur färgen i detta ”ärr” återspeglas i himlens något mattare rödgula färg, i en fågels fjäderdräkt och i ett saffranskorn i en risskål. Den idealistiska tanken om munkarnas eviga böner och deras lidanden för världens ondskas skull får sitt uttryck i naturen på ett diskret men samtidigt överväldigande sätt. Naturen har lyssnat till dessa böner, tagit dem till sig och talar nu om dem i färger och former. Metaforerna i detta utdrag är kraftfulla, eftersom talet om himlen som återspeglar en nyans i munkarnas klädedräkt kan visa på hur Skaparen försvarar dessa ”bröder,” och hur naturen blir till ett språkrör för Guds ord. Den stora boken, himlen, den lilla ängeln, fågeln, och det minsta saffransfrö framför dessa ord med den mest lågmälda, men därigenom även med den mest kraftfulla röst som världen har skådat. Här talar diktaren inte om ett bokstavligt, rationellt massmeddelande över Internet – som visserligen alla kan snabbt avläsa, men som saknar substans – utan om en allusion, en viskning, som, om den rätt avläses, förvandlas till det mäktigaste budskap.

Ondaatjes diktsamling innehåller även analyser av livet i samtiden. Den första sektionens åttonde och sista dikt med rubriken ”Buried 2” är en elegi över den moderna människans hektiska liv. Här talar den poetiska rösten om vad samtidsmänniskan har förlorat: den innerliga kärleksdikten, som avslöjar de inre djupen och landskapen hos människan; respekten för naturen och för andliga och konstnärliga ledare; konsten att måla ögon; konsten att snickra en pil; konsten att älska. I Ondaatjes senaste diktsamling återfinner vi således det kontemplativa, meditativa berättarjaget, som talar om sår, om förlust, om det förgångna, som om där funnes en skatt som vi ännu inte har kunnat tillägna oss. Här talas visserligen om ett asiatiskt örike, men dikten kan även avläsas på en allmänmänsklig nivå. Elegin ”Buried 2” varnar således om hur dagens stressade människor går miste om mycket av det bästa vi har, nämligen mänsklig innerlighet och sensualitet. Här kan jag återigen avläsa en anspelning på ett kristet budskap i Ondaatjes diktning. Denna gång gäller det budorden om kärleken till Gud, till nästan och till jaget. Implikationen i ”Buried 2” är, att vi bör ta hänsyn till dessa och liknande budord för att odla centrala livsvärden.

Kärleken och en nästan-mor

Den andra sektionen består av en diktsvit rubricerad ”The Nine Sentiments (Historical Illustrations on Rock and Book and Leaf)”. Den talar främst om lankesiska människors vardag, och här uppmålas en sekvens, där erotik och kärlek sammanflätas i den tropiska hettan och solljuset. En kvinnas ”fot”, hennes ”fallande … tunna skugga”, hennes ”eko”, hennes ”skratt”, när maken är bortrest presenteras i Ondaatjes sparsmakade ord och ordbilder. Denna sensuella sida av Ondaatje är också välkänd för den som troget läst och begrundat hans författarskap över tiden. Sensualiteten beskrivs stundom av Ondaatje själv som sekulär, vilket framgår av titeln på en av hans diktsamlingar, Secular Love (1984). Läsaren har dock sin fulla rätt att analysera hans kärleksdikter såsom om de vore texter hämtade ur Höga visan. Det fysiska utesluter inte det metafysiska i hans författarskap, och jag ser det snarare som en utmaning att betrakta hans sensualism som om den vore en helig bön.

Den tredje och sista sektionen i Handwriting innehåller tio dikter. I den första dikten kallad ”Flight” porträtteras bland annat en äldre kvinna, som på planet till Sri Lanka ”börjar kamma sitt långa vita hår” för att sedan ”fläta det i ett svagt ljus”, och som representerar en modersgestalt för berättaren. Här nämns även den ”ayah” eller guvernant, som diktsamlingen är tillägnad. I diktsviten ”Wells” framstår Rosalin som den unika människa, som det lilla barnet grät efter, när han lämnade det ”första hemmet” i sitt liv. En ”nästan-mor” var hon under den sårbara tiden av ”törstig kärlek”. Det finns inget ”fotografi av henne”, ”inget möte/efter elvaårsåldern,/inte ens kännedom om hennes gravplats”. Själens sår vidgas vid tanken på förlusten av Rosalin Perera, den självutgivande barnsköterskan. Här finns allusioner till jungfru Marias goda kärlek till Jesusbarnet, och om det livgivande, unika band mellan modersgestalt och barn, som denna kärlek representerar i kristendomen.

Det talas om metapoesi och om vikten av författarens kompromisslösa engagemang i slutet av Handwriting. Den sjätte dikten rubricerad ”The Great Tree” i den tredje sektionen uppskisserar exempelvis en profil av den kinesiske poeten Yang Weizhen (död 1370), för vilken total koncentration, meditation och originell poesi var heliga begrepp. Handwriting slutar med en hyllning till handskriften. ”Last Ink” anspelar på hur poesien bör fånga den älskandes ord och tanke, innan ”hennes ord blir till sång,/förlorade i oprecisa reproduktioner”. Det gäller för poeten att rannsaka sitt rolösa hjärta och söka efter en väg in till det outsägbara ordet. Denna avslutande text förseglar diktsamlingen med poetiska uppmaningar om vikten av att finna ord och att skapa språk bortom smärta och ”stängslets tunna slöja”, som måste forceras eller överskridas.

Handwriting kan tyckas kontrastera mot Ondaatjes tidigare böcker, såsom den tragikomiska och delvis självbiografiska texten Running in the Family eller de politiska kärleksromanerna In the Skin of a Lion (1987) och The English Patient. Det finns dock vissa framträdande likheter mellan hans senaste och tidigare verk: det nyskapande bildspråket, de religiösa och sensuella övertonerna och den lågmälda, men seriösa kritiken mot övergrepp och övervåld. Ondaatje hör till de författare, som är vidsynta nog att inbegripa sakrala och sekulära idévärldar och traditioner. Personligen ser jag detta som ett av poesiens adelsmärken och främsta ansvarsområden – att bygga bryggor till bönen.

Artikelförfattaren är fil. dr och gästforskare vid University of Toronto.

Noter

1 Michael Ondaatje immigrerade till Kanada 1962, men föddes på Ceylon, numera Sri Lanka, och härstammar från en välbärgad borgarsläkt. Fadern, Merwyn, förvaltade dock inte sitt arv, och Ondaatjes föräldrar separerade under 1950-talet. Ondaatje utbildades i England och, sedermera, i Kanada, där hans bror, Christopher, arbetade som framgångsrik finansman.

2 Artikelförfattaren ansvarar för samtliga översättningar från engelska till svenska i denna artikel.