De mätbara tingens andedräkt

Ramen till Magnus Ringgrens senaste bok Mäta verkar vara att städa upp i moderns dödsbo. Ett återtåg till barndomen. En interiör som leder rakt tillbaka till 1950-talet, till ett hus som en gång var författarens hem och till en tid som känns väldigt avlägsen och väldigt nära. Den som är ett samtida barn erbjuds sällskap rakt in i den tiden och de aparta föremål som ligger där i lådor och skåp, och som en gång var viktiga bruksföremål. Tingen målas upp med en knivskarp tydlighet. Man befinner sig alltså inte i vilket sällskap som helst utan det är den skarpögde poeten Ringgren som lånar ut sina ord. Beskrivningen av tingen i sig blir då till poesi. Det ska tilläggas att det rör sig om en ganska gåtfull poesi. Men vad vore Mona Lisa utan sitt gåtfulla leende? Som läsare söker man hela tiden efter en nyckel vilket ju ger läsningen extra spänning.

De återkommande mätinstrumenten, tumstocken, gradskivan, passaren, mikrometerskruven, skjutmåttet, decilitermåttet blir hjälpmedel åt metaforerna. De ”mäter tingens andedräkt” och skapar genom sin höga igenkänningsfaktor en dialog med det synbarligen triviala.

I ett stycke med rubriken Förord heter det: ”Förord sex bokstäver, vad blir det? Tredje bokstaven är O från PROLOG. Tack Herre för att du gett oss mindre saker att grubbla över så att vi inte alltid känner oss tvungna att syssla med de större. Tack Herre för våra gamla buckliga decilitermått i bleckplåt. Tack Herre för att vi räknar fel också på det enklaste.”

En mindre blygsam poet skulle sannolikt ha använt ojämn högermarginal och radfall och bett förlaget att benämna boken ”dikter”. Till exempel så här:

Mätarlarven lärde jag känna lite senare,

han som mätte upp sitt körsbärsblad

och struntade i evigheten.

Jag tyckte om honom,

han blev en av mina låtsaskompisar.

Eller så här:

Borrarna ordnade efter sina mått

som en panflöjt i sitt etui.

Borrsvängen längtade efter dem.

Men i stället väljer poeten Ringgren fullständiga rader och rak högermarginal. Humoristen förnekar sig dock inte. Av och till ryms överraskningseffekter:

Blixtlåset kunde räkna till två,

i oändlighet.

Finner läsaren någon nyckel som öppnar texten? En kanske inte alltför djärv gissning vore att de synliga efterlämnade tingen bär på en betydelse utöver det mätbara. De låter sig inte avmytologiseras. Poetens roll är att låta tingen komma till tals om helheten i det som en gång var, den helhet som inte går att mäta. Poeten visar att det finns en kraft som binder samman tiden just genom tingen.

Magnus Ringgrens publikation Mäta, utgiven på Bokförlaget edda, saknar genrebeteckning. Ingen känd sådan beteckning förmår heller beskriva de drygt hundra sidor som ryms mellan pärmarna. Jag skulle vilja kalla den en pocketbok, i ordets egentliga mening, alltså en bok att ha i fickan, alternativt handväskan, till hands när tillfälle ges. Inte en tråkig stund väntar.

Anna Maria Hodacs är fil.mag. i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.