Karriärplanering från vaggan till graven

För en tid sedan deltog jag i ett seminarium anordnat av en rekryteringsfirma. Temat var unga och arbetsmarknaden i dag. Frågan var hur unga tänker om framtiden och om sin plats i yrkeslivet. Föreläsaren, en 35-årig rekryterare, hamrade i oss budskapet att tanken på ett livslångt arbete inom ett och samma företag nu är historia. Dagens unga, hävdade han med emfas, flyttar från jobb till jobb med strategisk precision. Det handlar inte om att finna en trivsam arbetsplats eller att finna meningsfullhet i det man gör ur ett vidare samhällsperspektiv – att se sig som en bidragande kugge i samhällsmaskineriet. Nej, det handlar om att arbeta på sitt CV. Det företag som stärker individens varumärke är att föredra.

Alla mina år vid olika universitet i samtal med studenter säger mig att denne rekryterare pekade på en väsentlig samhällsförändring. Det gäller att välja universitet med hög ranking och namn som klingar tradition och kvalitet, och minsta sommarjobb bedöms utifrån dess värde i skapandet av individens varumärke. För bara några årtionden sedan skulle ett sådant beteende betraktats som streberaktigt. Men inte nu och universiteten svarar med att tillhandahålla så kallade karriärscentra där studenterna ges råd om hur de skall snickra ihop sina karriärsstegar.

Olika värderingsundersökningar de senaste årtiondena visar att individualisering är dagens lösen i Sverige och i övriga västvärlden. Valfrihet och självförverkligande är primära värden i denna nya värld. Redan valet av dagis övervägs med största allvar och minutiös precision. Längre fram blir uppgiften för den lille telningen att själv skapa sin identitet, sitt varumärke som kan säljas på marknaden. Inget är givet och möjligheterna är obegränsade.

Men hur ligger det egentligen till med detta ideal om frihet och självförverkligande? Skilda sociala och ekonomiska förutsättningar som vi föds in i lägger naturligtvis hinder i vägen. Det är allmänt känt och omskrivet. Men finns det andra djupare liggande kulturella mönster och samhälleliga institutioner som gör denna nyvunna frihet till en chimär? Och hur ser individualismens baksida ut?

Dessa frågor intresserar sig Katarina Westerlund för i en nyligen utgiven bok Frihetens sammanhang – Barn, föräldrar och normalitet ur ett livsåskådningsperspektiv. Hennes fokus ligger på hur barnen har det och hur det är att vara förälder i dag. Hur ser vi i det svenska samhället på barn och barndom och hur formar det föräldraskapet? Ryggraden i hennes studie är ett antal intervjuer med föräldrar, skolsköterskor/skolpsykologer och skolkuratorer. Vad Westerlund vill fånga in är de kollektiva normer som framstår som normala i vårt samhälle. Om jag förstår henne rätt är hon främst ute efter normer som inte är uttalade men som styr vårt handlande – en kultur som såväl barn som vuxna har att förhålla sig till antingen man vill eller inte.

Westerlund är livsåskådningsforskare och det är uppenbart att hon vill vidga synen på vad livsåskådning är. I Sverige har detta ämne traditionellt behandlat övergripande uppfattningar om verkligheten och centrala värderingssystem kopplade till de existentiella frågorna om liv, död och mening. Studiet har gällt de stora ismerna såsom marxism, existentialism, humanism, men också vad enskilda teologer, filosofer och författare tänkt kring dessa ting. Utöver en rad specialstudier av dessa professionella tänkare har även svenska folkets uppfattningar studerats i återkommande stora empiriska undersökningar. En grundtanke i mycket av den tidiga livsåskådningsforskningen som växte fram i slutet av sextiotalet var att individen är förmögen att fritt välja bland de livsåskådningsanrättningar som står till buds. Men valet skulle helst ske enligt vissa kriterier, varav motsägelsefullhet var den största dödsynden som skulle undvikas till varje pris.

Denna syn på människan som en från historia, tradition och språk fritt svävande rationell ande har ifrågasatts under senare år och fokus har alltmer koncentrerats på människan som djupt invävd i lager av språk, historia och kulturellt arv. Det är till denna tradition Westerlund anknyter. Livsåskådning är inte endast människors övergripande antaganden om verkligheten och grundläggande värderingar kopplade till de existentiella frågorna. Nej, livsåskådning bör förstås mycket bredare, menar Westerlund. Politiska idéer, samhällets institutioner och de outtalade normer som råder i en given kultur kommer således att inkluderas i livsåskådningsstudiet. Syftet blir att belysa kulturer och utöva kulturkritik. Detta sätt att förstå livsåskådning knyter an till ett skifte som berör brett inom humaniora och samhällsvetenskap. Skiftet har fått många etiketter och omges av en speciell vokabulär som ofta är mer tröttande än klargörande; postmodernism, senmodernism, diskurs med mera. Som en anekdot kan berättas att en rektor vid en av våra högskolor för ett antal år sedan utförde ett experiment just kring det sista begreppet – diskurs. Vid ett möte med högskolans professorer lade han ett vitt papper framför var och en med en uppmaning att ge en definition av begreppet. Föga överraskande blev utfallet inte bara en hel mängd vitt skilda bestämningar utan också en mäkta ilsken professorsgrupp. Rektorn fick lova att aldrig mer göra något liknande.

Det vore orättvist att säga att Westerlund faller i diskursgropen, men det finns lätt irriterande tendenser som går i denna riktning. Den förändring i synen på människan som är hennes utgångspunkt finns dock all anledning att bejaka som en mer sann förståelse av människan och hennes situation.

Men vad blir då resultatet av Westerlunds inträngande i svenska barns och föräldrars vardag? Jo, det är en tämligen dyster bild som tonar fram och en verklighet som åtminstone jag, pappa till tre barn, känner väl igen. I det förverkligade folkhemmet finns ingen rast och ro. Det nyfödda barnet mäts och vägs, experter stakar med stor auktoritet ut regler för omhändertagandet. Föräldrautbildning rekommenderas av myndigheterna. Snart är det dags för dagis, fritidshem, förskola, skola. Fritiden skall fyllas med meningsfulla ting, helst olika idrottsaktiviteter. Den som inte gör som alla andra, den som avstår från dagis eller fritidshem eller inte fyller sin kalender med allehanda organiserade fritidsaktiviteter blir avvikare från den kulturellt accepterade normen. Föräldrar – å sin sida – kutar mellan jobb och hämtning och lämning på dagis i en ständig kamp att bekämpa skammen och skulden att inte kunna nå fram till de individualistiska idealen att både förverkliga sig själv – inte minst i arbetet – och samtidigt vara en god mamma och pappa. Det går inte ihop trots många försök att rättfärdiga den hopplösa situationen genom att till exempel införa kvalitetstid som nytt innovativt begrepp.

Det finns många dilemman. Om man vill vara hemma med barnen längre tid blir man en kulturell avvikare och om man inte vill vara hemma under den av staten stipulerade tiden för föräldrapenning betraktas även det som skumt. Det är ett hårt och kravfyllt liv för såväl barn som föräldrar. Barn får sällan i en enkel mening vara just barn. De sägs av föräldrarna visserligen vara meningen i deras liv, men de är samtidigt projekt i individualiseringens anda där målet är att det enskilda barnet skall prestera för att utveckla sin fulla individuella potential. Så tycks det ha blivit med vår frihet att välja och förverkliga oss. Trots att vi lever i ett av världens materiellt sett mest välmående samhällen pekar undersökning på undersökning på att våra psykiska problem ökar. Det gäller inte minst de lite äldre barnen.

Westerlunds studie är en kritik av ett samhälle där staten styr barns och föräldrars liv genom starkt skattesubventionerade institutioner – dagis och fritidshem – och där två förvärvsarbetande föräldrar för de allra flesta är en ekonomisk nödvändighet. Svaren Westerlund får i sina intervjuer pekar på baksidan av den förda politiken. Vi tycks helt enkelt inte må så bra av den. Känslor av otillräcklighet med skam och skuld som konsekvens är resultatet.

Mycket kan skyllas på politiken, en politik, där den mäktiga staten till skillnad från hur det är i många andra länder, relaterar till individer och i högst ringa grad till familj, samboförhållande eller andra gemenskaper. Men allt går naturligtvis inte att förklara utifrån politiska beslut. Intervjusvaren innehåller också en kritik av den rådande individualismen där idealet är frihet och självförverkligande. I förlängningen av denna tankefigur är det prestationen som skänker människan värde. Den som inte presterar får sitt värde devalverat. Uppkomsten av idéströmningar av detta slag är notoriskt svår att förklara och än svårare att motarbeta.

Det verkliga bekymret Westerlund identifierar är emellertid en existentiell tomhet i vårt svenska samhälle. De kulturella normerna och samhällets institutioner har, säger hon, en funktion att skapa ordning och struktur i våra liv precis som religionen alltid haft. Så långt är allt gott och väl. Men när de kulturella normerna upphöjs till ersättningsreligion för barn och föräldrar blir det fel. Skälet är, menar Westerlund, att de kulturella normerna till skillnad från den religiösa tron saknar meningsinnehåll. Det blir tomt när anpassningen till de kulturella normerna blir meningen i livet och med livet.

Westerlund pekar ut den konflikt som ligger inneboende i det sekulariserade välmående samhället. De stora religiösa berättelserna har förlorat i inflytande och den politiska diskussionen har mist sin metafysiska dimension. Livet ses inte längre i evighetens perspektiv eller som ett bidrag i kampen för ett bättre samhälle för kommande generationer. Engagemanget, driften att förändra, är satt åt sidan till förmån för den enskilda individens självförverkligande, ett självförverkligande som inte är så fritt som man i förstone kanske kan tro. Westerlunds bidrag är att hon studerar genomslaget av denna samhällsförändring under den mest formbara perioden i livet, barndomen. Den normala barn- och föräldrakulturen framstår som blodfattig och tom. Det är dystert, men det är bra att det blir tydligt sagt.

Men vad är då receptet för att komma ur denna fälla? Westerlund ger vissa konkreta tips: medvetandegör att du inte är så fri som normen säger, medge beroende, glöm dig själv så kommer du att finna dig själv, sänk dina prestationskrav. Allt detta är klokt, men löser knappast det grundläggande problemet i den profana kulturen allt sedan Nietzsches dagar: Hur får livet fasthet och mening i en kultur utan metafysik och fasta värden?

Johan Lundborg är docent i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Uppsala universitet.