De neokonservativas uppfostringsprojekt

I den kritik som utvecklats i väst efter den USA-ledda koalitionens Irakinvasion våren 2003 har man diskuterat vilka avsikter som legat bakom USA:s militära engagemang. Att störta Saddam Hussein har av en del antagits vara en förevändning för att få agera militärt, med målet att bli en främjare av global demokrati. Det hävdar t.ex. den svenskamerikanske statsvetaren Claes G. Ryn i en ny bok kallad America the virtuous. The crisis of democracy and the quest for empire. Ryn driver linjen att Bush kom utrikespolitiskt oförberedd till Vita huset men att han efter 11 september övertog en aggressiv, neokonservativ syn på utrikesfrågorna. Ryn menar att USA:s utrikespolitik inklusive bekämpningen av terrorismen och Irakkriget numera i mindre grad verkar komma ur en känsla av nationell kränkning än från en ”jakobinsk” strävan att göra om världen efter radikalt demokratiska mönster.

Claes Ryn använder en term från den franska revolutionen. Jakobinerna hatade den ”gamla regimen”, ville omstöpa Frankrike i jämlikhetens namn, bekämpa religiösa traditioner, avskaffa kungamakten och adelns privilegier, samt ge Europa ett jämlikt medborgerskap med centraliserad makt. Som förebild tjänade bl.a. det antika Sparta med dess krigiska ”dygd”. Liknar då denna över 200-åriga, närmast totalitära franska idéströmning vad vissa eliter vill uppnå i USA på 2000-talet?

Ryn svarar ja. Bush har under neokonservativ inverkan övergivit en religiös tonvikt på återhållsamhet, omsorg om världens mångfald och respekt för erfarenheten. Nu skall USA införa sin form av individuell frihet – i nödfall med våld – hos alla världens folk. Mångfalden i samhälls- och styresskick för att inte tala om aristokratiska inslag ter sig oacceptabel för neokonservativa. Radikal demokrati, jämlikhet och kapitalism bör vara normen.

Denna jakobinska syn är, menar Ryn, maktlysten och därtill abstrakt. Alla skall omvändas. Författaren Allan Bloom, neokonservativ ideolog, skriver att ”vår historia är frihetens och jämlikhetens majestätiska triumftåg”, och: ”När vi amerikaner talar allvarligt om politik menar vi att våra frihets- och jämlikhetsprinciper, samt de rättigheter som utgår från dem, är rationella och överallt tillämpbara.” Det andra världskriget t.ex. drevs enligt Bloom inte för att störta en diktator utan var ”ett uppfostringsprojekt för att tvinga dem som inte godtog dessa principer att göra det”. I samma anda skriver i dag Robert Kagan: ”Som upplysningens trogna barn tror amerikaner på mänsklig perfektion. Men de tror också … att den globala säkerheten och en liberal ordning kräver att USA – denna ’omistliga nation’ – gör bruk av sin makt.”

Skribenterna William Kristol och David Brooks skriver: ”Vår nationalism är förknippad med en undantagsnation grundad på en universell princip, på vad Lincoln kallade ’en abstrakt sanning, tillämpbar på alla människor i alla tider’.” Förre Reagan-medarbetaren Michael Ledeen: ”Skapande förstörelse är vår signatur, både inom landet och utanför det. Vi river ned den gamla ordningen varje dag, i allt från företagande till vetenskap, litteratur, konst, arkitektur och film till politik och lagstiftning. Våra fiender har alltid hatat denna virvelvind av energi och skaparkraft, som hotar deras traditioner … [Vi] måste förstöra [traditionerna] för att fullgöra vårt historiska uppdrag.”

Medan utrikesengagemang ofta använts då ett land velat dölja inre problem har Irakkriget enligt Ryn drivits av ren ideologisk aktivism. Fruktan inför nya terrorangrepp gav en förevändning att bryta amerikanernas tabu mot militära engagemang. Bush glömmer att USA:s styresskick uppstått i en speciell miljö, och att det angrepp som Irak utsattes för kan skapa ny fientlighet och instabilitet. Dagens USA-politik vittnar inte om insikter i Irakregionens problem eller i islamisk lära och tradition. Jakobinsk ter sig enligt Ryn den lätthet med vilken Bush i Irakkampanjen godtagit avsteg från rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna.

Ryn anknyter Bushs politik till det missionerande draget i amerikansk demokrati. Som språkrör för sådan messianism nämns presidenterna Lincoln, Wilson och Roosevelt. Filosofen Irving Babbitt t.ex. kallade president Wilson en ”humanitär korsfarare”. Samtidigt finns det en återhållsam (isolationistisk) linje, påbörjad av Washington som varnade för att kasta in nationen i utrikesäventyr. Den expansiva attityden försvarades med att Europa förtryckte människor, som USA borde befria. Ironiskt nog har USA i namn av demokrati och mänskliga rättigheter ibland agerat imperialistiskt, trots att man kritiserat kolonialmakterna. USA:s ingripanden har motiverats som ”en tjänst åt mänskligheten”.

Efter USA:s insats i Kosovo kom språkvetaren Noam Chomsky med en kritik som liknar Ryns: USA bedrev en ”militär humanism” som valde ut vissa offer för rättsövergrepp, och handlade arrogant så att de berörda fick lida. Men USA:s insats då fick ändå slut på kriget i Kosovo. Hittills har vi inte märkt några större nackdelar, men åtskilliga fördelar av detta. Kan inte läget i Irak på liknande sätt stabiliseras? Ryns tes får nog prövas i ett längre tidsperspektiv och utifrån hur USA agerar i fortsättningen. Hans maning till etisk vaksamhet, moralisk realism och självbesinning bör i varje fall tas ad notam.

Artikelförfattaren är litteratur- och statsvetare.