Änglar på IKEA

Sällan har det skådats en sådan mängd änglar som i den senaste julhandeln. Butikerna prydde skyltfönstren, exponerade och sålde tvåvingade figurer i plast, glas, metall som glittrade och glimmade i köpfesten. Redan för några år sedan började IKEA sälja reproduktioner i guldram, en gång signerade Rafael, föreställande änglar med vingar där öronen normalt är placerade på människor. Visst har julkrubborna, så länge de funnits, gett anledning att påminna oss om julnattens gloriasjungande bevingade väsen men varför denna tilltagande änglatrend på senare år?

I kyrkans förkunnelse och i den kristna teologin har tendensen varit den motsatta. I den katolska liturgin omnämns numera änglarna i slutet av prefationen ”därför vill vi med dina änglar och dina heliga i alla tider lovsjunga och förhärliga ditt namn och tillbedjande sjunga” samt i den sällan använda första kanonbönen där ”din ängel” anmodas ”att bära fram detta offer på ditt altare”. Bortsett från ärkeänglarna Mikaels, Gabriels och Rafaels dag den 29 september och den påbjudna skyddsängelsfesten den 2 oktober är den västliga kyrkans kalender, till skillnad från östkyrkans, efter den senaste reformen (1969) befriad från tanken på de budbärare som både Gamla och Nya testamentet utan tvekan beskriver som viktiga aktörer i frälsningshistorien.

Att teologerna inte längre ägnar sig åt angelologi i någon större omfattning kanske inte är så svårt att förstå med tanke på den rådande kosmologi och annan naturvetenskap som det inte heller vore tillrådligt att bortse från i denna specialitet. Kravet att integrera änglarna i vår världsbild förutsätter en vidgad förståelse av människan, så att hon inte isoleras från sin gemenskap med den skapade världen utan verkligen kan uppfattas som en kroppslig, själslig och andlig varelse på ett sätt som inte utesluter henne från gemenskapen med en högre världs andliga skapelser. En sådan vidgad förståelse kräver ett tvärvetenskapligt samförstånd mellan teologer och naturvetare om gränser, något som kunde vara önskvärt men som bara sällan ryms i den vetenskapliga världen.

Men ängeln som en symbol eller som en del av skapelsen tycks på grund av den mångtydighet som denna gestalt har i konsten, i litteraturen, i bibeln, i religionshistorien ändå vara något allmänmänskligt tilltalande som förekommer i de flesta religioner.

Kanske är det just det diffust numinösa människoliknande med de två vingarna som tilltalar i en avmytologiserad tid. Att julhandeln hakar på är bara ett naturligt utslag av den allmänna kommersialismen.

Men det är inte bara som dekoration i juletid som det dyker upp änglar. Också i den kristna bokutgivningen har på senare år samma fenomen märkts. Det stora tyskspråkiga förlaget Herder gav redan 1994 ut den rikt illustrerade antologin sammanställd av U. Wolf, Das grosse Buch der Engel. En salig blandning av texter från olika tider och av mycket olika religiös halt. En mycket framgångsrik tysk författare, Anselm Grün, har hittills publicerat tre böcker om änglar: Jeder Mench hat einen Engel, 50 Engel für die Seele, 50 Engel für das Jahr. Tillsammans har dessa böcker getts ut i en upplaga på 1,3 miljoner.

Anselm Grün är inte bara vad det gäller änglalitteratur en populär författare. Han har skrivit en lång rad mycket insiktsfulla böcker om andlig vägledning eller spiritualitet som är det moderna samlingsbegreppet för detta slags litteratur. Författaren är benediktinmunk och cellerarius – en befattning som klostrets förvaltare – i sitt kloster Münster-Schwarzach. Han ägnar sig också åt andlig rådgivning vid reträtter som hålls där. På det vetenskapliga området har han skrivit en avhandling om Karl Rahners teologi om frälsningen. Han har också studier i psykologi och företagsekonomi i bagaget. Men det är som mycket produktiv bestseller-författare i genren spiritualitet som han är mest känd.

Det är därför med en viss förväntan som man öppnar hans bok som nu kommit ut på Artos förlag, Änglar kring mitt hus, i svensk översättning av George Wallerstein. Utan tvekan är det en allusion på den gamla svenska aftonbönen: ”Det går en ängel kring vårt hus …” bärandes två förgyllda ljus, en bok och Jesusbarnet – en rätt komplicerad prestation. Boken består av 50 korta betraktelser, som alla är försedda med ordet ”ängel” i rubriken: Mörkrets ängel, Uthållighetens ängel, Hänförelsens ängel osv. Därtill kommer ett inledande kapitel. Redan här kan man bli rätt konfunderad och den ramberättelse om ett nyårsfirande som beskrivs gör ett närmast banalt intryck. 50 kort med ”änglanamn” skall fördelas bland de festande och tanken är att dessa änglar skall följa gästerna under det kommande året.

Vad syftar författaren på med ordet ängel? Inte känner man igen sig inom den bibliska referensramen. Inte heller så mycket från konstens änglar. Kanske kan man möjligen märka vissa drag från de änglar som ibland dyker upp i litteraturen. Kanske finns det också ett visst inflytande från Jungs och psykoanalysens arketyper. Själv betecknar han i bokens inledning änglarna som ”karaktärer” och hänvisar till det antika begreppet dygd, lat. virtus respektive gr. areté. På ett abstrakt sätt låter han sina änglar få rollen som gudomliga budbärare (gr. ángelos) med uppdrag att påminna människorna om värdet i en rad attityder. Alla änglarna har namn efter sådana sinnestillstånd eller sinnesstämningar som ytterst gagnar människan. Ligger häri en av förklaringarna till miljonupplagan? En sinnesstämningsetik som skattas högt av många personer som lever i en sekulariserad västerländsk miljö, avskalad alla andliga värden. Kanske finns här ett samband mellan de allt populärare julänglarna – julefrid och sinnesfrid.

En av änglarna kallas just Stillhetens ängel. Att få möta denna ängel är att få möta sin egen oförstörbara essens, sitt innersta centrum. Till detta rum har ingen annan än Gud tillträde. Där bor Gud i människan och hit in kan inte andra människors krav, domar eller förväntningar nå. Allt buller från omgivningen och de egna malande tankarna är utestängt från detta rum. ”Stillhetens ängel vill följa dig dit och alltid påminna dig om att det stilla rummet fortfarande finns i dig.”

Det personliga tilltalet är utmärkande för stilen. Beställsamt eller ömsint är en smaksak, men den erfarna själasörjarens närhet kan man inte ta miste på. Ett annat genomgående drag är de ofta förekommande etymologierna. De olika änglarnas namn härleds språkligt ofta från det latinska eller grekiska ord som bevarats i den kristna traditionen, men i texten hänvisas också ofta till högmedeltida tyska, vilket känns något främmande i en svensk översättning. En härledning med hjälp av Hellqvists Svensk etymologisk ordbok kunde ha förankrat den svenska översättningen bättre och gett läsaren anledning till ytterligare reflexion.

Att avvisa Grüns änglar som en ytlig och kommersiellt gångbar spekulation vore emellertid flagrant orättvist. Grün förenar två viktiga insikter. Han känner vår tids puls väl och han har tillgång till en lång kristen tradition. I denna är Gud en andlig realitet som ständigt skapar och ger liv. Guds godhet och kamp mot ondskan pågår runt omkring i världen. Att se detta, att iaktta både änglar och demoner, och att medvetet söka godheten är alla människors uppgift. De ökenfäder som författaren inte sällan hänvisar till beskrev detta på ett radikalt och ofta drastiskt sätt redan under kristendomens första århundraden, och därifrån hämtar den monastiska tradition, som Grün lever i, fortfarande sin inspiration. I denna gamla erfarenhet finns en rikedom både andligt och psykologiskt. Boken speglar mycket av den saknad och smärta som många människor känner i dag. Den tröst som här förmedlas på ett lätttillgängligt språk är dock inte av det lättköpta slaget. Dessa änglar finns väl inte till salu på IKEA, men den som låter sig tilltalas av dem kan också finna glädje i att låta sig förvandlas av dem. Läs själv och lyssna!