Birgittas latin och dagens språk

Som varande latinistisk dilettant får man vara tacksam att en professionell latinist ger sig mödan att granska min Birgittaöversättning och därvid generöst konstaterar att det verkligen finns partier i texten där jag lyckats riktigt skapligt (se Signum 9/2003). Men ingen läsare må dock vara säker, ty recensenten påpekar varnande att hon bara har tagit några stickprov. Man bör alltså ta det säkra för det osäkra och läsa hela texten med kritiska glasögon, helst under jämförelse, inte bara med den moderna vetenskapliga latinska texten, utan också med den vadstenensiska översättningen till fornsvenska från 1300-talet. Då förstår man omedelbart att Sermo angelicus måste översättas med ”Ängelns diktamen”. Att ”diktamen” på 2000-talet är något som en chef gör till sin sekretarare bör man då bortse ifrån.

På flera punkter är Odelmans kritik helt visst berättigad. Så är det exempelvis en riktig tabbe att jag på ett ställe inte skilt mellan servire och servare och att jag av förbiseende har lämnat en bisats oöversatt. Det är också en riktig anmärkning att man inte ”fikar efter högfärd”. Men skulle Eva Odelman ovedersägligen ha rätt i alla sina många anmärkningar måste jag för de okritiska läsarna av recensionen framstå som en ovederhäftig charlatan och då har Svenska Akademien också gruvligen huggit i sten, när den i sin serie Svenska Klassiker utgivit en så amatörmässig produkt. Men det är en tröst både för mig och den godtrogna Akademien att kritiken på åtskilliga punkter inte står över varje diskussion; i några fall ville jag själv beteckna den som helt obefogad.

Man behöver exempelvis inte vara osäker om vilken text som är min och vilken som är min medarbetare Borgehammars, ty min del av ”Kommentarer och ordförklaringar” slutar tydligt med min underskrift på s. 252. I det föregående avsnittet framgår också vilka som varit mina urvalsprinciper (vilka man förstås kan diskutera). Men jag kan försäkra att jag inte haft tillgång till den 1492 tryckta Gothantexten av Birgittas Uppenbarelser utan arbetat med den moderna vetenskapliga texten och givetvis vid översättningsarbetet rådfrågat – och haft god hjälp av – Lundén. Skälet till att jag, i likhet med Gothantextens upphovsman och en av de i den textkritiska apparaten anförda handskrifterna, vid översättningen gör en emendation av ascende ad humilia till descende är förstås att ascende i sammanhanget – i varje fall för dem som kan sin bibel (se t.ex. Matt 23:12) – inte ger någon rimlig mening. Jag utgår alltså – kanske helt ofilologiskt – från att texten ursprungligen i sin miljö har haft en tydlig mening, som den vill förmedla till läsarna.

Vidare vet bibelläsare att ordet ”förebilda” inte i sammanhanget alls, som recensenten menar, är ”underligt”. I 1917 års bibelöversättning förekommer substantivet förebild åtminstone fem gånger, och det latinska figura, med det tillhörande verbet figurare, är i teologiska texter den normala översättningen av det grekiska typos, (gammaltestamentlig) förebild. Och i sammanhanget hos Birgitta handlar det just om typologi och inte om allegori, som Odelman felaktigt tänker sig, och ännu mindre om det allt och intet betydande symbol/symbolisera. De i klassisk teologi något kunniga känner också väl igen uttrycket ”anta mänsklig natur”. I översättningen av Nicaenum heter det exempelvis om Guds Son, ännu kraftigare, att han ”har antagit kött”. Det må vara ”otympligt”, men för alla i kristen teologisk terminologi bevandrade torde det ha en bestämd mening. Allmänt gäller att man inte kan överge vedertagen fackterminologi utan att riskera att följden blir tankemässiga suddigheter. Det har en översättare att tänka på, liksom en författare – och kanske till och med en recensent.

Svar på Alf Härdelins genmäle

Jag beklagar att Alf Härdelin tagit illa vid sig av min recension av hans Birgittaöversättning. Givetvis anser jag inte att han är någon ”ovederhäftig charlatan” utan fastmer, som även torde framgå av recensionen, att han är en skicklig teolog med goda latinkunskaper, även om han i detta arbete stundtals, kanske på grund av brådska, råkat hamna i några språkliga fallgropar.

Här vill jag i all korthet kommentera några av hans synpunkter, som förefaller mig irrelevanta: visst kan man översätta Sermo angelicus med ”Ängelns diktamen” – men inte med ”Ängelns predikan”, vilket Härdelin gjort. Då Härdelin uppger att översättningen bygger på den moderna textkritiska Birgittaeditionen, bör han upplysa om sådana fall där han avviker från denna, t.ex. i IV 18, där han i stället för ascende väljer descende enligt Ghotan (så stavat); den utgåvan får man ju f.ö. indirekt tillgång till via den kritiska apparaten i den moderna editionen.

Ordet ”förebilda” reagerade jag mot, därför att det knappast hör hemma i normalt svenskt språkbruk och därför kan vara svårbegripligt för en icke-teolog. Min anmärkning till frasen ”hade antagit mänsklig natur av mig” gällde inte det teologiska begreppet ”anta mänsklig natur” utan formuleringen ”av mig”, som kunde ha bytts ut mot ”genom mig”.

Eva Odelman