Poängen med religionsfrihet

Vad är huvudpoängen i Dignitatis humanae?

Den blir tydlig redan i de första tre orden i deklarationen: Dignitatis humanae personae, som betyder den mänskliga personens värdighet, ett frekvent uttryck i Johannes Paulus II:s vokabulär. Det är den tyngdpunkt som hela den katolska socialläran kretsar kring.

Deklarationens argument som bygger på förnuftet, naturens ordning och uppenbarelsen, (dvs. den Heliga skrift som den lästs i kyrkan) är att den mänskliga personens värdighet liksom människan som samhällsvarelse kräver religionsfrihet.

Påven, som i varje tum är en man förankrad i konciliet, har ytterligare förstärkt detta argument med hjälp av den filosofi som benämns personalismen och som ytterligare utforskar sambandet mellan frihet och människans värdighet.

Detta framgår tydligt av många av hans dokument särskilt av dem som behandlar socialläran och i synnerhet encyklikan Centesimus annus (1991) (Människans välfärd, Katolska Bokförlaget 1991). I otaliga fall har Dignitatis humanae legat som grund för läroämbetets senare undervisning.

Varför var deklarationen om religionsfriheten så kontroversiell när det begav sig?

Det finns minst fyra skäl till det. För det första måste vi komma ihåg att den tillkom under det kalla kriget och det koncilium som hade ambitionen att vara ”positivt” och ”pastoralt” ville förstås undvika fördömanden, också av kommunismen. Detta var ju faktiskt oundvikligt när man yttrade sig i fråga om religionsfrihet och därför säger konciliet: ”Än mer kränker man Guds vilja och personernas och folkens heliga rättigheter, om våld av vad slag det vara må brukas för att utrota eller undertrycka religionen, vare sig i hela mänskligheten eller i ett visst land eller i ett visst samfund.” Ingen kunde undgå att detta budskap var riktat till officiellt ateistiska kommuniststater.

De övriga orsakerna till kontroverserna hör ihop med detta. På icke-katolskt håll hade man länge djupt misstrott det offentliga inflytande som katolicismen utövat, och detta inte utan skäl. Man fruktade att katoliker, om de skulle ges möjlighet, skulle kämpa för att införa katolicismen som statsreligion till förfång för andra religioner som kanske till och med skulle kunna elimineras. Vissa katolska ledare underbyggde en sådan rädsla genom att driva tesen ”villfarelser har inga rättigheter”. Religionsfrihetsdeklarationen argumenterar, att dessa villfarelser tillhör personer och personer har rättigheter. Denna rädsla för katolsk politisk makt var huvudorsaken till de spänningar som fanns i förhållande till andra kristna. Man bör komma ihåg att det första utkastet till det som slutligen blev denna deklaration skisserades av det dåvarande Enhetssekretariatet (senare det Påvliga rådet för kristen enhet) och den ursprungliga idén var att uttalandet om religionsfriheten skulle ingå som ett kapitel i dekretet om ekumeniken. Detta var alltså det andra skälet till oenigheten: man fruktade att denna bekännelse till religionsfrihet och ekumenik skulle inspirera till ett likställande av religiös villfarelse med religiös sanning.

Ett tredje skäl hängde ihop med det som kardinal Newman benämnde dogmutvecklingen. Detta är nämligen det enda konciliedokument som gör anspråk på att den katolska doktrinen eller läran kan utvecklas. ”Konciliet ämnar i övrigt vid behandlingen av religionsfriheten utveckla de senaste påvarnas lära om den mänskliga personens okränkbara rättigheter och om den rättsliga ordningen i samhället.” Utveckling betyder att uppenbara och göra explicit vad som legat implicit i den tidigare undervisningen, men det är förståeligt att detta väcker en oro för förändringar i och även motsägelser mot traditionen.

Detta leder oss till det fjärde skälet till de kontroverser som förekom, nämligen ett erkännande av att katolikerna inte alltid varit trogna mot det som vi nu uppfattar som kyrkans lära.

Denna punkt hanterar deklarationen på ett finkänsligt sätt: ”Den lära hon [kyrkan] mottagit av Mästaren och av apostlarna har hon under tidernas lopp bevarat och fört vidare. Även om Gudsfolket under sin pilgrimsfärd genom historiens växlingar stundom handlat på ett sätt som mindre väl överensstämt med evangeliets anda och rent av stått i motsats till den, så har dock Kyrkan alltid lärt att ingen får tvingas att tro.”

Historiskt sett är idén och praktiserandet av religionsfrihet bara lite mer än 200 år, och det var vanligare att den förfäktades av icke-katolska krafter i uttalad opposition mot den katolska kyrkan än vice versa. Den våldsamma antiklerikalismen under den franska revolutionen (1789) har kastat sin långa skugga över katolskt tänkande.

I deklarationen om religionsfriheten stöder sig konciliet på den helt annorlunda erfarenheten från den amerikanska revolutionen (1776), vilket gjort att dokumentet ibland kallats konciliets ”amerikanska dokument”. Beträffande konciliefäderna, som var mer präglade av 1789 än av 1776, är det fullt begripligt att idén om religionsfrihet betraktades med avsevärd misstänksamhet.

Det är också viktigt att deklarationens konstaterande att kyrkans ledare i det förgångna ibland handlat på ett sätt som stred mot evangeliet kan ses som ett förebud till Johannes Paulus djärva initiativ till att ”rena minnet” i samband med millennieskiftet, vilket ju dock inte gick hem i alla läger ens idag.

Vilken aktualitet kan dokumentet ha efter terroristattackerna den 11 september 2001?

Detta är en plågsam men oundviklig fråga. Den tvingar oss att på ett ärligt sätt fråga oss hur det är med islam och religionsfriheten eller mer allmänt med islam och de mänskliga rättigheterna. Förekommer det någonting som skulle kunna kallas den islamska deklarationen om religionsfrihet? Vissa forskare vill svara ja på den frågan, och vi skall be att de har rätt, men jag är rädd för att det som nu visar sig på ett övertygande sätt bekräftar det motsatta.

Dokumentet gör en klar distinktion mellan religiös frihet, som har sin grund i förnuftet, och naturens lag och religiös frihet, som har sin grund i uppenbarelsen. En sådan distinktion är främmande för islam. Islam är radikalt monistisk.

Kristendomen å andra sidan lär en pluralism som är av överordnad karaktär för skilda sfärer i livet. Kyrkan förutsatte under sitt första århundrade en andlig suveränitet över jordiska makter. Med islam är det helt annorlunda. Som den utmärkta forskaren Bernard Lewis så träffande uttryckt det: ”Muhammed var sin egen Konstantin.” Konciliet betonade den kristna uppfattningen om olika maktsfärer genom att citera: Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.

Deklarationen om religionsfriheten säger: ”Slutligen fulländade han uppenbarelsen genom att på korset fullborda det återlösningsverk som skulle vinna frälsning och sann frihet åt människorna. Han vittnade om sanningen, men han ville inte med våld tvinga den på sina motståndare. Hans rike hävdas ju inte med svärd.”

I encyklikan Redemptoris missio fångar Johannes Paulus detta på ett mycket träffande sätt då han skriver: ”Kyrkan tvingar inte till någonting, hon bara föreslår.” Den obevekliga monismen i islam är mycket annorlunda. Islam indelas i ett islamskt hus – kom ihåg att islam betyder underkastelse – och i ett krigiskt hus.

Alltifrån Muhammed har islam varit en erövrarreligion, jag syftar på jihad, och man har använt andens vapen, svärdet, eller hur som helst ansett sig nödgad därtill. För nästan tusen år sedan spelade islam en framgångsrik erövrarroll, och än i dag kan vi se hur ”islams blodiga gränser” (Samuel Huntingtons uttryck) utvecklas i mötet med andra. Åter måste vi be att de forskare får rätt som hävdar att islam inte nödvändigtvis måste vara en religion inriktad på konflikter och erövringar.

Det är verkligen så att påven har rätt, när han klokt och ovillkorligt fortsätter att följa den inriktning som han företrädde beträffande Irakkriget. Hans inställning klargör tydligt att han som påve inte är någon korstågsledare i motsats till den islamska världens Osama bin Ladin.

Den katolska kyrkan skiljer sig på ett avgörande sätt från den islamska världen, vilka inneboende möjligheter denna än har för att acceptera religionsfrihet och demokratiska värden i mer generell mening. Det är mycket oroande att både Afghanistan och Irak, också under USA:s överinseende, tycks vilja att deras kommande konstitutioner skall ha islam som statsreligion och sharia som högsta lag.

Islamsk lag är nästan paragraf för paragraf antitesen till den lära som deklarationen om religionsfriheten förkunnar. I Humanae dignitatis betonas att religionsfriheten har sina rötter i den gudomliga uppenbarelsen och att religionsfriheten inte baseras på någon sekularistisk fientlighet utan har sin grund i själva religionen.

Man får hoppas att en ”dogmutveckling” på ett liknande sätt kan ske i islam. Om det är så, som vissa påstår, att religionsfrihet bara kan komma till stånd genom sekularisering i den muslimska världen, är jag rädd för att religionsfriheten där har en mycket dyster framtid. Oavsett om islam har kapacitet att innefatta religionsfrihet eller ej – den främsta och viktigaste av alla friheter i alla samhällen – är detta en av de mest ödesdigra frågorna för vårt århundrade.

Vilka andra utmaningar står religionsfriheten inför i dag?

Religionsfriheten och kyrkans frihet att fullfölja sitt uppdrag är alltid hotade, även i ett land som USA, som födde idén och som har vårdat den. Detta är sant av flera skäl inte minst för att staten, antingen den är demokratisk eller ej, alltid frestas att jämställa sig med samfundet/samhället, vilket gör att allt inklusive religionen behärskas av staten. I USA har kardinal Francis George i Chicago varit särskilt vaksam på detta genom att uppmärksamma oss på hur staten i allt högre grad kränker kyrkans frihet att styra sig själv och att fullgöra sitt uppdrag på vissa områden som till exempel hälsovård.

En viss frihet att tro och praktisera religion är inte nog. Religionsfrihet är inte det samma som tolerans. Den stat som utvidgar toleransen kan också dra tillbaka denna tolerans. Religionsfrihet är en av Gud given rättighet som är grundad på den mänskliga personens värdighet, på den naturliga lagen och på den gudomliga uppenbarelsen. Det är de argument som deklarationen om religionsfrihet hävdar och det är argument som måste framföras om och om igen överallt i världen.

Inledning och Översättning: Anna Maria Hodacs