Fattiga och rika länder i den östeuropeiska världs

Social rättvisa är en term som i Central- och Östeuropa fortfarande uppfattas som lite skrämmande. Länge förstod man med social förbättring en totalitär nivellering nedåt – en nivellering som alltid var farlig, ofta grym och under året 1944–56 ibland dödlig. Dessutom är det ofta diskutabelt att försöka knyta ett adjektiv till värdering. Vi känner till begreppen folkdemokrati, klasslöst samhälle och kanske också kristen etik, för att ta ett näraliggande exempel. Redan George Orwell anmärkte att somliga kan vara mera jämlika än andra. Antingen är något rättvist eller också är det inte det. Adjektivet ”social” förknippat med ”rättvisa” får således mer än en att dra öronen åt sig. Slutligen måste vi peka på en tvetydighet i definitionen av social rättvisa. Hur man uppfattar denna idé beror i hög grad på ens attityd till idéer om jämlikhet. Jämlikheten kan uppfattas som ett politiskt mål, möjligt att förverkliga. Ett mål, nej, en princip. Detta kallar jag en socialistisk definition. Den andra definitionen betraktar jämlikhet som en principiell term, något som gäller en inriktning för civilisationernas utveckling, visserligen ouppnåelig men nödvändig för att rättfärdiga demokratins krav på delaktighet. Utan en uppfattning om jämlika möjligheter har faktiskt delaktigheten inget berättigande. Detta kallar jag en liberal definition.

Dessa båda definitioner är ständigt närvarande, men jag anar att den förstnämnda, den som strävar efter jämlikhet, är mera synlig vid Seines stränder. Vid Weichsels eller Donaus stränder gör vi oss mindre illusioner om detta tema, och vi föredrar i allmänhet den andra uppfattningen.

Min andra allmänna anmärkning är mera grundläggande. Den angår den fundamentala axeln i vår diskussion: nord-syd-axeln. Debatten om nord-syd-axeln är i mycket liten grad närvarande i diskussionerna, i medierna, i diskursen i vår del av Europa, bortsett från hos vissa specialister på denna fråga (missionärer, etnologer, UNESCO-tjänstemän). Alldeles bestämt i mindre grad än i Västeuropa, där detta begrepp redan behandlas i kurser i ekonomisk geografi vid vilket gymnasium som helst. Varför? Vad är det då för skillnad mellan Västeuropa och Östeuropa? Trodde man att de kommunistiska regimernas speciella intresse för vissa stater i Afrika eller Latinamerika i princip skulle göra att allmänhetens intresse för dessa frågor med rötter i en ”kapitalistisk utsugarregim” bibehölls? Så är det emellertid inte alls. Medvetenheten om denna nord-syd-fråga saknas nästan helt i Central- och Östeuropa.

Svaret är enkelt, men det väcker mycket komplexa överväganden. Det är en enorm skillnad inte bara kvantitativt, utan framför allt kvalitativt mellan våra två olika Europa. Central- och Östeuropa har inte alls någon erfarenhet av kolonisation. Inga kolonier, ingen slavhandel, ingen utsugning av Tredje världen – således har vi varken komplex eller skuldkänslor. Naturligtvis skulle vi ha föredragit att slippa betrakta nord-syd-frågan i ljuset av skuld. Likväl måste man erkänna att det historiskt och moraliskt här föreligger en fundamental skillnad mellan våra båda Europa. Denna skillnad gestaltas idag av högst divergerande sociopolitiska förhållanden. Central- och Östeuropa har inte upplevt någon immigration och åtnjuter inte några privilegierade internationella relationer, som fallet är mellan Frankrike och vissa västafrikanska republiker eller mellan Belgien och det centralafrikanska området.

Jag är övertygad om att detta är den avgörande orsaken till att nord-syd-problematiken spelar en mycket liten roll i den centraleuropeiska diskursen. Det är västvärldens erfarenhet som den frågan baseras på, och det är mycket svårt att väcka den till liv någon annanstans. Solidaritet bygger på gemensamma erfarenheter, på gemensamma minnen, om det så är ärrade minnen. Det är mycket svårt att bygga solidaritet utan denna för olika kulturer ömsesidiga erfarenhet. Men Centraleuropa har i sitt förflutna inte mött Afrika, till exempel. Själva ordet för afrikan, som i hela världen är förknippat med hudfärgen, är på polska avlett av beteckningen för adjutant: ”Murza”, en ottomansk militär.

Centraleuropas engagemang för fattigdomen

Låt oss, efter att ha fört fram dessa anmärkningar, fråga oss hur det är med Centraleuropas engagemang för fattigdomen. För att förstå det måste vi återvända till det perspektiv som beror av andra historiska och geografiska förhållanden. Det handlar om öst-väst-axeln. När vi nu i början av tjugoförsta århundradet hör öst/väst, tänker vi genast på den nyligen förgångna bipolära epoken. Inget kunde vara mera felaktigt. Denna axel har en mycket längre historia, som går tillbaka på antiken, på det första årtusendets folkvandringar, på ungerska och mongoliska invasioner, på gränsen mellan bysantinsk och latinsk rit, på det heliga romerska rikets framryckningar (Drang nach Osten) och även Polens framryckningar mot Litauen och Ungern. Den har även rötter i de ottomanska krigen, i det mångkulturella Österrike-Ungerns erfarenheter, i Rysslands uppgång och de stora fronterna under första och andra världskrigen. Denna axel dog inte med kommunismens fall, vilket den aktuella utvidgningen av det enade Europa tydligt visar.

Under sådana förhållanden är det inte förvånande att regeringarna och de utomparlamentariska rörelserna i denna del av världen snarare vänder sig mot Ukraina och Moldavien, mot Vitryssland, mot folken i Kaukasien (i första hand Tjetjenien), mot Afghanistan och Kazakstan, ja, till och med mot Ryssland, som absolut inte får förväxlas med Moskvas chica boutiquer och de kära vännerna från S:t Petersburg som man möter på banketter i Paris.

På tal om Afghanistan tillåter jag mig här en utvikning. Polen deltar aktivt i att återuppbygga Kabul. Inte genom att upprätta ett barnhem eller ett sjukhus, vilket kanske skulle vara det första ett västerländskt samhälle gjorde. Nej, vi återuppbygger en musikskola. På kort sikt är det kanske en diskutabel prioritering, men på lång sikt, efter 15 år under en regim utan musik, är jag säker på att det är en helt nödvändig investering. Men Polen har kanske behövt sina 123 år av politisk icke-existens och av erfarenheter av hur svårt det är att överleva kulturellt för att bättre än andra förstå kulturens roll.

Europas ansvar för uppbyggnad och ömsesidig handel

Genom detta exempel ger jag mig in på frågan om vad Europas närvaro i världen innebär. Frågan tycks mig av största vikt i detta ögonblick då ett nytt Europa skapas, då de två Europa integreras. Tillåt mig att föra fram tre synpunkter på denna fråga.

För det första: om Europa vill låta sig byggas upp omkring sina två viktigaste mål – freden och folkens välfärd – måste det hitta ett sätt att vara närvarande i omvärlden genom samma värden som världsdelen byggs upp av inifrån: solidaritet, rättvisa, bistånd. Dessa värden, och inte hegemoni eller konkurrens, hjälper Europa att nå de uppställda målen.

För det andra: när man ska tillämpa dessa värden handlar det om ömsesidighet. Om Europa är skyldigt att vara solidariskt gentemot utvecklingsregionerna i världen, har dessa regioner samma skyldighet gentemot Europa. Alltför länge har Europa ensidigt uppfattat sig som alla goda gåvors och värdens givare, utan att ens försöka förstå vad ömsesidig solidaritet skulle kunna betyda, och utan att inse att Europa också skulle kunna dra nytta av kulturella bidrag från utomeuropeiska områden. Att vi ser överlägsna egenskaper hos den behövande och tillåter denne att överföra sina erfarenheter och värderingar på oss, att lyssna och förstå – måttet på dessa reaktioner ser man i hur man uppfattar mänsklig värdighet.

För det tredje: vi måste idag förespråka inte bara solidarisk fördelning av tillgångar utan solidaritet även när det gäller produktion och försäljning. Jag erkänner att detta i förstone förefaller vara en gigantisk uppgift. Men genom att skicka spannmål till vissa områden i Afrika har vi gjort dess befolkningar fullständigt beroende av hjälpsändningar, i likhet med de hemlösa som letar på våra soptippar. Jordbrukarna har försvunnit, och inom loppet av några år ligger marken i träda igen. Man kan inte nog vara på sin vakt mot att bara skicka hjälp till de allra fattigaste, utan att låta dem själva kreativt och produktivt vara delaktiga i varuutbytet. Inför detta problem står inte frihandeln på vår sida. Vad som behövs är stöd av en politik som strävar efter fred och som syftar längre än till akut och omedelbart understöd.

Europa håller på att tänka om. Jag nämner i förbifarten att det verkligen är synd att vissa principer för europeisk närvaro i världen inte är inskrivna i författningsprojektet. Detta är en besvikelse av andra skäl också.

Den polska kyrkans ansvar och problem

Och kyrkan? frågar ni mig. Jag har större erfarenheter av den polska kyrkan än av andra aspekter av ”mitt” Europa. Icke desto mindre kan några anmärkningar säkert komplettera vår översikt. Tre anmärkningar, således. De är kritiska men uppriktigt menade.

För det första: bortsett från i missionssammanhang (och där utförs ofta ett fantastiskt arbete) behandlar predikningarna inte frågan om global solidaritet gentemot de utblottade, inte ens när det är liturgiskt motiverat. Denna fråga berörs knappast heller i den katolska pressen. Den blir sällan föremål för reflexion och debatter. Och när detta någon gång inträffar, handlar det snarare om att det skulle vara regeringens ansvar, eller en internationell, avindividualiserad fråga. När sociologisk forskning i början av 90-talet visade att befolkningen i det efterkommunistiska Europa, i jämförelse med samhällena i väst, var mera individualistiska, hedonistiska och materialistiska, var det många som inte ville tro på det. Ändå måste vi fråga oss idag i vilken utsträckning denna verklighet påverkar våra kyrkor, våra församlingar, våra kommuniteter och stift.

För det andra: solidaritet uppfattas som en skyldighet inom och gentemot den egna gruppen (i detta fall församlingen, stiftet, nationen). Om det framförs vädjanden till förmån för de fattiga, så gäller det i allmänhet polacker; om man talar om undernärda barn, så är det polska skolbarn; och om det tas upp kollekter för Ryssland, kan man vara säker på att det gäller insamlingar till katolska församlingar. Denna typ av gruppsolidaritet är ett mycket stort fel i en kyrka som vill vara universell. Detta har redan lett till besvärande situationer. För mig var det mest påtagliga exemplet den mässa som Johannes Paulus II firade i Kraków år 2002, med ungefär två miljoner deltagare. Vid detta tillfälle stod delar av Tjeckiska Republiken och östra Tyskland under vatten på grund av förfärliga översvämningar, men inte en kollekt togs upp till förmån för de drabbade, och man bad inte ens en bön för dem. Ni kanske säger: den påvliga mässan hade utformats och godkänts långt innan de första regndropparna föll. Då svarar jag att det är betecknande för hur tungrott det är.

För det tredje: inställningen hos många präster och aktiva lekmän till sociala eller ekonomiska problem är att de passivt beklagar situationen och därefter kritiserar regeringen, snarare än att de blir medvetna om allas ansvar. Det är vanligt att predikningar riktar sig mot fattigdomen, och som enda ansvarig utpekas regeringen och dess oförmåga att förändra situationen. Man skjuter alltså ansvaret ifrån sig så långt som möjligt. Medborgarna må vara undernärda, men församlingsmedlemmarna är mera välnärda, om jag får ironisera. Vad som verkligen saknas är uppmaning till lokala initiativ, på församlingsnivå. Det saknas ansvarstagande. Detta passiva beklagande understödjer en paternalistisk vision av staten. Men om man säger paternalistisk stat, säger man med nödvändighet infantiliserade medborgare. Sunt förnuft inom medborgarfostran borde räcka för att uppmuntra människor att ta framtiden i egna händer, att hjälpa varandra, att ta initiativ till ekonomiska handlingsplaner, att göra sig till subjekt i sin egen verklighet. Den polska kyrkan, (inklusive lekmän) betonar verkligen inte detta tillräckligt. Kyrklig paternalism förstärker paternalism i samhället. Varför? Å ena sidan är det decenniers ok av kommunism, då den politiska makten var ansvarig för allting, då den helt och hållet ville impregnera de enskildas liv. Å andra sidan – och jag är rädd att detta är den främsta orsaken – är det så lätt att beklaga sig att detta tar överhanden över kloka råd. Synd!

Det finns fantastiska exempel på medvetandegörande och handlingskraft. Vi behöver en intern debatt kring dessa frågor, för att göra kärleken uppfinningsrik, för att använda ett uttryck från Johannes Paulus II.

Utbildningens betydelse

Avslutningsvis skulle jag vilja peka på undervisningens avgörande roll på de områden som vårt föredrag behandlar. Det är sant att allt vilar på undervisning – eller i vidare mening: på fostran. Och ändå tycks det mig som om undervisningen inte får de resultat som den borde få. Ett frapperande exempel: jag är ansvarig för generalsekretariatet för Auschwitz’ internationella råd. Jag kan därför konstatera att hundratusentals unga från fria stater årligen besöker detta förfärliga läger. De lär sig, rörs, gråter, lovar: ”Aldrig mera”, och utslungar förfärliga anklagelser mot dem som inte gjorde tillräckligt under åren 1942–45. Sedan återvänder de hem, ofta verkligen tyngda under det som de har sett, och (!) de reagerar inte alls inför det som händer inför ögonen på dem i Rwanda, Groznyj eller annorstädes. Inte en petition, inte en underskrift, inte ens känslan av att vara berörd! Men de lever alla i fria stater, de har tillgång till massmedier, de åtnjuter samhällelig frihet! Kunskapen leder inte till någon konkret handling, inte ens inför oskyldigas död. Detta är enligt min åsikt den mest förkrossande kritiken mot dagens undervisning.

översättning: malin loman

Artikelförfattaren är född 1972 och doktor i medeltidshistoria vid Historiska institutet vid polska vetenskapsakademien och ledare för katolska intellektuella i Warazava, samt generalsekr. för Auschwitz’ internationella råd och även chefredaktör för internettidningen Diapositive.pl som koncentrar sig på minnet av Polens judar.