Ett skiktat medvetande

Som biologisk art är människan omkring 200 000 år gammal, men nästan alla de strukturer som bygger upp en människas kropp har en mycket äldre historia. Vår hand t.ex. med sina fem fingrar går tillbaka på en grundstruktur gemensam för alla landlevande ryggradsdjur. Den strukturen bör ha uppkommit för åtminstone 300 miljoner år sedan. Den motställda tummen, däremot, den är vår egen variant på det gemensamma arvet. Genom studier i jämförande anatomi har man i detalj kartlagt djurs ”homologa strukturer”, alltså kartlagt hur olika delar av skelettet, muskulaturen samt de inre organen har omvandlats under den evolutionära processen. Varje del av vår kropp har så att säga sin egen historia. Naturligtvis gäller det också för nervsystemet men hur är det med medvetandet? Har också mänskligt medvetande en egen tillkomsthistoria? Och i så fall – vad är det specifikt mänskliga i vårt medvetande och vad går tillbaka på äldre arv?

Den kanadensiske kognitionsforskaren Merlin Donald har gett sig i kast med att besvara de här frågorna. I sin senaste bok A Mind so Rare. The Evolution of Human Consciousness (2001) söker han beskriva en sorts ”homologa strukturer” i medvetandet. För att kunna genomföra sin undersökning behöver han ett smidigt medvetandebegrepp, och han ger därför ingen klar definition. Bristen på precision är emellertid genomtänkt. Han argumenterar för den. Nästan alla djurarter har någon sorts kognitiv kapacitet, vilket betyder att de kan agera mer eller mindre flexibelt i sin komplicerade och delvis oförutsägbara omvärld. Via sinnesorgan och nervsystem konstruerar de sig mer eller mindre flexibla system av mentala representationer för att avbilda objekt och händelser på den plats där de lever. Donald använder termen medvetande med glidande betydelser, men ofta blir det synonymt med kognitiv förmåga, alltså ett kvantitativt begrepp. Det finns mer eller mindre medvetande. I vår egen arts historia har kognitiv förmåga ackumulerats i oräkneligt många små steg, men grovt sett kan han ändå urskilja tre skikt.

Medvetandets skikt

Medvetandets första skikt består av enkel varseblivning av enkla objekt. Där finns, menar Donald, det råa medvetande som vi delar med åtminstone alla andra ryggradsdjur. Om en groda får syn på en fluga eller om jag betraktar den sten som ligger framför mig på skrivbordet, så är det i viss mån ”homologa processer”. Vi genomför båda en enkel kategorisering av omvärlden. Våra sinnesorgan tar emot ständigt varierande mönster från det vi har omkring oss; antalet möjliga mönster är oändligt och övergångarna mellan dem är flytande. I en så obestämd värld kan inget djur leva. Vi måste ha besked. Ur det vagt flytande måste vi kunna hämta fram klara kategorier. För grodan: antingen fluga eller inte-fluga. Och för att jag skall kunna se stenen måste jag göra en första åtskillnad: antingen förgrund (=objekt) eller bakgrund (=icke-objekt). Enkel varseblivning är basen i en kunskapsprocess, där världen delas in i åtskiljbara objekt. Grodor och människor använder här homologa strukturer: neurala nät, som på några millisekunder tvättar bort vagheter ur inkommande mönster av elektriska pulser och tar fram entydiga mentala objekt. Att de neurala näten är enkelt byggda hos grodor och ohyggligt komplicerade hos däggdjur förändrar inte den grundläggande likheten.

Det andra skiktet i vårt medvetande har vi gemensamt med andra däggdjur. Det är alltså åtminstone 100 miljoner år gammalt. Här genomgår den enkla varseblivningen en vidgning i rum och tid. Det handlar nu inte längre om millisekunder och enkla objekt som kan uppfattas med ett ögonkast. Här tillkommer ett primärt arbetsminne, som förmår hålla kvar ett visst antal objekt i cirka 10 sekunder. Det kan tyckas vara en ringa vinst men innebär likväl ett avgörande tillskott. De djur som enbart har ett första skikt av medvetande lever i ett oupphörligt flöde av sinnesimpulser från omvärlden, där något igenkännbart poppar fram då och då, men det som de varseblev för en sekund sedan är redan glömt och borta. För dem är världen ständigt ny, men de kan antagligen inte uppfatta det så. Föreställningen ”ny” måste innehålla en referenspunkt, ett minne av att något inte längre är som det var förr, men just det minnet saknas hos dessa djur. De djur däremot som har arbetsminne har fått hållpunkter utanför det omedelbara inflödet av sinnesdata. De har tagit ett steg tillbaka, fått tillräcklig överblick för att knyta ihop de förbiflimrande bilderna till sammanhängande sekvenser av händelser och till sammansatta mentala objekt. I detta andra skikt tillkommer också det vi kallar uppmärksamhet, alltså en förmåga att avsiktligt rikta in vår varseblivning mot någon del av omvärlden. När allt detta är på plats, finns en nödvändig bas för mer avancerade former av lärande.

Medvetandets tredje skikt finns i utvecklad form bara hos primater och består av vad Donald kallar ett ”utvidgat arbetsminne”. Det är strukturer som tillåter oss att ta ytterligare ett steg tillbaka så att vi kan skaffa oss en ännu bättre överblick. Vi är nu inte helt hänvisade till det som råkar finnas i det primära arbetsminnet och som för tillfället fångar vår uppmärksamhet. Vi kan låta uppmärksamheten spela mellan olika fokus. Av primärminnets 10 sekunders snuttar kan vi foga samman sekvenser av ett meningsfullt handlande som sträcker sig över minuter, timmar, dagar. Strukturerna i det tredje skiktet tillåter också mentala representationer inte bara av objekt och händelser i omvärlden utan även av den egna kroppen, av ”mig-själv-agerande-i-en-omgivning”. Sammantaget tillför detta skikt en rad meta-kognitiva förmågor, alltså förmåga att bedöma vad vi vet och vad vi inte vet.

Med det tredje skiktet har Donald nått fram till gränslinjen mellan apa och människa. Människan kan något litet mer, apor något litet mindre. För 5 miljoner år sedan var den skillnaden förmodligen mindre än den är idag men ändå tillräckligt stor för att våra förmödrar skulle slå in på en egen evolutionär kurs. De började forma symbolisk kultur, vilken i sin tur omformade deras medvetande. Här är vi alltså framme vid början av den process där det specifikt mänskliga tar form. För att beskriva det måste vi fortsätta bortom den biologiska historien till kulturens historia.

Kulturens skikt

Donald låter symbol och kultur definiera varandra. Symboler är de meningsbärande element som utväxlas mellan individer i en kultur. I sin beskrivning av kulturens utveckling tar han fasta på en antagen förmåga hos tidiga homonider att gestalta och tolka symboler. Så kan han definiera kulturens två första skikt, det mimetiska och det muntliga.

Det mimetiska skiktet är åtminstone 2 miljoner år gammalt och formades av homonider, som hade ett brett och nyanserat sortiment av kroppsliga uttryck att kommunicera med. De var duktiga på att mima och hade en mer varierad och uttrycksfull gestik än den som finns hos dagens apor. Kanske kunde de genomföra korta tablåer där tre, fyra, fem individer agerade samtidigt och där var och en var uppmärksam både på de andras utspel och sitt eget framförande. Ibland var kanske dessa tablåer sammanhållna av rytmiskt varierade mönster och kanske ingick i framställningen rytmförstärkande ljud; det börjar då likna en primitiv dans. Andra tablåer kunde vara mer fritt flytande improvisationer. Rytmiken fick vika för melodisk vokalisering. Det var kanske en mimisk framställning av något som nyss hänt eller ett föregripande kroppsligt framförande av något man gärna vill göra.

Det mimetiska skiktet kräver av sina medlemmar ett visst mått av de meta-kognitiva förmågor som nämndes ovan. Donald framhåller särskilt vikten av medveten kroppskontroll och mental avbildning av den egna kroppens rörelser. Det är ett nav, där många färdigheter strålar samman och stöder varandra. Det stärker ett gryende självmedvetande och kontrollen över uppmärksamheten. Vidare kan den mimiska framställningen vara ett effektivt medel, när en grupps erfarenheter skall föras vidare till kommande generationer. Det bästa sättet att lära sig nya färdigheter är att avbilda ett rörelseschema. Genom det kroppsliga gestaltandet väcks en klarare förståelse för avsikten med de olika delmomenten i schemat. Lärande går utifrån och in. Så är det fortfarande för oss, och så var det förmodligen också för tidiga homonider.

Om vi nu låter 1,5 miljoner år förflyta och möter avkomman till vår mimetiska hominidflock – vad har hänt under de 60 000 generationer som passerat? Individerna har blivit större och grövre. Till sitt utseende liknar de människor men ändå inte riktigt. Verktygen har blivit mer utarbetade men är fortfarande primitiva. Deras hjärnvolym är ungefär som vår. Men det viktigaste är ändå att de lärt sig tala. De rytmiska och melodiska ljudillustrationer som tidigare ackompanjerade den mimiska framställningen har börjat få distinkta fonem och en egen prosodi. Ordförrådet växer snabbt, och grammatiska strukturer öppnar för både nyansrika och precisa meddelanden. De har kvalat in i kulturens andra skikt: det muntliga.

I det mimetiska skiktet finns symbolen som kroppsligt gestaltade gester. I det muntliga tillkommer ord och fraser. När kroppsliga och verbala gester är integrerade, uppstår en ny enhet. Det verbala tillskottet ställde inte ohemula krav på hjärnan. Grovarbetet var redan gjort under den mimetiska perioden. Nu behövs bara bättre kontroll över musklerna kring talorganen och en skärpt uppmärksamhet på hörseln. Men den kognitiva vidgningen är enorm. Vid steget från enkel varseblivning till primärt arbetsminne vidgades tidsfönstret tusenfalt. Med symboler i form av verbala gester har det vidgats ofantligt mycket mer. Här börjar sagornas tid. Medvetandet kan upptäcka sin egen historia.

Om nu medvetandet har tre skikt så bör även kulturen ha det. Om inte annat så för symmetrins skull. Donald definierar därför ännu ett kulturellt skikt, ett där symboler överförs till medium utanför den mänskliga kroppen. I de två första skikten lagras symboler som spår i människors nervsystem. En riskabel plats. Först helt nyligen, med kulturens tredje skikt, överför människan sina symboler till annat material, först i form av statyetter och grottmålningar, senare som skriftspråk. Den utvecklingen startade för åtminstone 50 000 år sedan, men det är först under det senaste århundradet som det har fått fullt genomslag, framförallt genom att läskunnigheten blivit allmänt spridd. Det är den period där vi nu befinner oss och därför inte kan överskåda.

När människan fäster symboler på ett material utanför sitt eget nervsystem, händer något radikalt nytt. Hon konstruerar en extern utvidgning av sitt eget mentala arbetsminne. Något av de tankar som nyss for genom mitt huvud eller någon annans huvud finns fortfarande kvar i de nedtecknade orden. Vid ett senare tillfälle kan jag återvända till det nedskrivna och granska det på nytt. Kanske finner jag då oklarheter i min tidigare tankegång eller upptäcker en ny mening som jag förr inte såg. Symboler som fästs på ett någorlunda beständigt material är inte längre situationsbundna. De kan granskas från många håll och av olika människor. Så uppstår en växelverkan mellan den enskildes medvetande och symboler i det gemensamma, externa arbetsminnet. Växelverkan betyder alltid att båda parter påverkas.

Det är uppenbart att vårt gemensamma arbetsminne blivit grundligt reviderat under de senaste århundradena. En naturvetenskaplig världsbild har tagit form. Det har skett under en utdragen process, där enskilda forskare först har konstruerat en ny symbol, sedan lagt ut sitt förslag i det gemensamma arbetsminnet för en extern granskning, som slutar med att deras tankar antingen förkastas som oanvändbara eller accepteras som delvis nyttiga efter viss bearbetning.

Men har också den enskildes medvetande blivit omformat? Det fungerar väl ungefär likadant vare sig vi tror att jorden snurrar kring solen eller solen kring jorden? Det är sant, men det gemensamma externa arbetsminnet innehåller inte bara abstrakta idéer, där finns också symboler, som kommer från kulturens tidigare skikt. Donalds kulturteori skall naturligtvis inte förstås som om skikten successivt har avlöst varandra, så att vi nu lämnat de första bakom oss. Det han avser är snarare en process av integration. Riter och myter är omistliga och i högsta grad närvarande i vår egen tid. Inget samhälle skulle kunna bestå utan dem. De finns därför också utlagda på det gemensamma arbetsminnet. Dessa symboler har en stor suggestiv kraft. De som är uppkopplade mot det minnet kan inte undgå att bli påverkade. Vart denna påverkan kommer att leda vårt medvetande är dock mer oklart.

Kanske kan man se Wagner-Nietzsches programförklaring som ett förebud. För över hundra år sedan proklamerade de att kulturen kommer att ersätta religionen. Gud är död, men upplevelsen lever. Den är ett fullgott gudssubstitut. Wagners operor skulle garantera att upplevelsen blev total. Om de hade rätt i sin prognos kan upplevelseindustrin se fram mot en växande marknad. En sådan utveckling skulle förmodligen leda till en ytterligare skiktning av medvetandet.

Donalds skikt

I sin bok har Merlin Donald tagit ett stort grepp. Han börjar med enkelt kopplade nervsystem och hamnar så småningom i Wagners operor och annan upplevelseindustri. Hans berättelse innehåller många skikt men hänger den ihop?

Donalds första skikt tillhör en god naturvetenskaplig tradition. Han ställer samman tillgängligt faktamaterial för ett provisoriskt scenario: enkel varseblivning föregick uppkomsten av ett arbetsminne, vilket i sin tur föregick olika former av meta-kognitiva förmågor; det talade språket hade som föregångare en avancerad mimisk kommunikation. Hans beskrivning är visserligen översiktlig och grov, men efterhand som nya fakta tillkommer bör hans bild kunna förfinas och eventuellt korrigeras. Det är inte heller mycket i hans teorier som är vild spekulation eller egna käpphästar. Såvitt jag kan bedöma så var det väl ungefär så här det gick till när människans kognitiva kapacitet växte fram.

Men det finns också ett annat skikt i Donalds framställning. Han har ett budskap, eller snarare, han är på gång att formulera ett budskap men kommer av sig halvvägs. Om jag kan tyda honom rätt vill han stärka medvetandets anseende inom empirisk vetenskap. Den enda polemik han driver i sin bok är mot dem som behandlar medvetandet som ett illusoriskt fenomen utan egentlig betydelse. För att ge extra tyngd åt sin egen motsatta uppfattning lockas han av en vision där medvetande egentligen borde stavas med stort M. Visserligen arbetar han här försiktigt, men de ord och metaforer han väljer ger likväl besked varthän han syftar. Hans framställning blir historien om hur Medvetande växer fram först genom växelverkan mellan grupper av nervceller inneslutna i en hjärna och sedan genom växelverkan mellan grupper av hjärnor inneslutna i en kultur. I första fallet består signalerna av elektriska pulser, som i skiftande rytmer pumpar genom neurala nätverk, i det senare fallet är signalerna symboler, som pumpar genom kulturens kognitiva nätverk. Medvetandet blir här ett meta-evolutionärt väsen som i sin vidgande rörelse via nerver-hjärnor-symboler håller på att lägga materien under sig. Människoblivandet är bara en etapp längs vägen. En storslagen berättelse men, som sagt, han kommer bara halvvägs. Det är som om han ryggar tillbaka inför det han manar fram. Som nåddes han av ett tvivel. Visserligen skulle vägen ge evolutionen riktning och mål, skräcken för den stora meningslösheten skulle vika inför insikten att vi alla är uppkopplade mot ett större arbetsminne – men detta väsen, vill det oss egentligen väl? Förhåller det sig inte lika likgiltigt till människan som tyngdkraften gör? Kanske är det därför han ryggar tillbaka.

Det finns emellertid ett annat och allvarligare problem med Donalds bok. Det är här hans skikt inte riktigt håller samman. Han vill förbättra medvetandets dåliga rykte inom vetenskapen genom att göra det till ett legitimt objekt för naturvetenskaplig forskning. Men då måste han ta itu med ett problem som har en hård kärna: Hur kan personlig och subjektiv varseblivning poppa upp ur elektriska pulsers vandringar i neurala nät? Är det inte helt oförenliga kvaliteter?

Den som vill inlemma studiet av medvetande i naturvetenskap, vilket Donald vill och gör, upptäcker snart att den subjektiva kvaliteten går förlorad i ett språkbruk med krav på objektivitet. Då ställs man inför ett val. Antingen skall det subjektiva inlemmas och man finner då att det är – ingenting, eller så får man nöja sig med att lämna den subjektiva kvaliteten utanför och har därmed medgett att empirisk naturvetenskap har sina begränsningar.

Donald försöker komma undan det obehagliga valet, inte genom att presentera ett tredje alternativ, utan genom att glida på begreppen. Han behandlar termerna medvetande (consciousness) och kognition (cognition) som vore de utbytbara. Men det är de inte. I ”medvetande” finns en omistlig subjektiv kvalitet, som är borttagen ur ”kognition”. Studier av kognitiv förmåga ligger inom empirisk naturvetenskap, men det subjektiva hamnar utanför. Problemet är besvärande, men man kan inte ta bort det genom oklart språkbruk. Han borde inte ha glidit förbi den hårda kärnan i frågan om medvetandet. Där finns kanske ännu fler skikt än de Donald beskriver.

Merlin Donald: A Mind so Rare. The Evolution of Human Consciousness. New York: W.W. Norton. 2003.