De sista kvarlevorna av döparreligionerna

En introduktion till mandeismen har hittills saknats på svenska. Ändå finns det cirka 8 000 mandéer i Sverige (i hela världen cirka 100 000), vilket gör att vi hyser den största mandeiska gruppen utanför Mellanöstern. Ur religionshistoriskt perspektiv är mandéerna utomordentligt intressanta. De är den sista kvarlevande gnostiska döparreligionen, och även om deras anspråk på att gå tillbaka till Johannes Döparen inte kan verifieras, är de väl värda att lära känna.

Mandéerna har en lång historia av förföljelser bakom sig. De for illa i kriget mellan Iran och Irak, som drabbade deras kärnområde, och de har det fortfarande svårt som en religiös minoritet i en muslimsk omgivning, men en omfattande utvandring har skett till andra länder och situationen är nu ganska ljus.

Själva ordet mandé betyder en som har kunskap, alltså en gnostiker. Ibland har de felaktigt kallats johanneskristna, men kristna är de inte. Mandeismen innehåller element både från judendom, kristendom och äldre mesopotamisk religion. Författaren till denna skrift, Diar Al-Haydaer, är själv mandé och beskriver initierat den mandeiska religionen och dess uttrycksformer. Särskild uppmärksamhet ägnas dopet, som mer än något annat präglar mandeismen. Dopet måste ske i rinnande vatten och kan upprepas hur många gånger som helst. Mandeismen är en monoteistisk religion, som utmärks av stränga renhetsföreskrifter och en hög etik. Familjen spelar en stor roll och eftersom äktenskap utanför den egna religionen inte förekommer har mandéerna inte blivit missionerande.

Mandéernas heliga skrifter är avfattade på mandeiska, ett östarameiskt språk som har stor likhet med syriska. Tankegångarna är ofta mycket komplicerade, och åtskillig forskning återstår innan mandeismens bakgrund kan anses vara klarlagd.

Ett särskilt värde har denna lilla skrift genom det rikhaltiga bildmaterialet. Nästan hälften av sidorna är illustrationer, och då blir med nödvändighet texten knapphändig. I gengäld finns en litteraturförteckning, där märkligt nog de båda svenska avhandlingarna om mandeismen (Waldemar Sundbergs Kushta: a monograph on a principal word in Mandaean texts från 1953 och Eric Segelbergs Masbuta: studies in the ritual of the Mandaean baptism från 1958) saknas.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.