Elegant förmedlade Ölandskontexter

Fågeljägarna är namnet på en diktsvit av Lennart Sjögren (f. 1930) som utkom i bokform 1997. Boken är tunn och innehållsdiger som en Tranströmer-samling. Sjögren debuterade vid slutet av 1950-talet och tillhör tillsammans med Tranströmer och Folke Isaksson den svenska 50-talsgenerationens mest betydande diktare. I särskilt en diktform förenas de i mästerskap: prosadikten. Folke Isaksson gick bort 2013 och Tranströmer har som bekant på grund av sjukdom avbrutits i sitt diktande. Men Sjögren är oavbrutet produktiv. I år kommer han med en ny diktsamling, Kalla mig Noa (2014).

Han har namn om sig att vara en naturdiktare av rang, en diktare för tidens ekokritiskt orienterade litteraturforskare. I Peter Hultsbergs avhandling Därför berör oss fåglarnas liv. Lennart Sjögrens poetiska livsförståelse (2008) finns ett sådant perspektiv antytt. Sjögren kan förvisso placeras i Linnétraditionen i vår litteratur, men hans dikt erbjuder alltid något mer än en lyrisk ögonblicksbild av naturen och fastnar aldrig i en stämningsbild av det nordiska landskapet. Han är en platsens diktare med vid världsutblick och bakom snart sagt varje radslut finns de etiskt och existentiellt brännande frågorna. Om Sjögrens diktsvit – bestående av trettiofyra dikter av varierande omfång – har Magnus Ringgren skrivit en bok. I Ringgren har Sjögren fått en kongenial, kunnig och kärleksfull interpret. Hans bok Alfågel, ejder och knipa. En läsning av Lennart Sjögrens Fågeljägarna (2013) är en perspektivskiftande essä som med diktsviten i brännpunkten ger insikter i Sjögrens diktkonst – och det är en kärleksförklaring till hela författarskapet.

Sjögrens plats är norra Öland, närmare bestämt västkusten söder om Byxelkrok. Det är också där jag alltid tänkt mig att hans dikt om tre män som i samband med sjöfågeljakten omkommer utspelar sig. Det är ur ett läsarperspektiv av underordnad betydelse att den i lokalsägnens form vidareförda berättelsen om den tragiska olyckan i själva verket ägde rum på en helt annan del av den nordöländska kusten. Ringgren har med hjälp av ett tidningsklipp kunnat rekonstruera det verkliga förloppet som var väl så dramatiskt och tragiskt: två fågeljagande män går ner sig på isen utanför Högby på Ölands ostkust; en av dem klarar sig med nöd och näppe i land och den andre omkommer. Detta säger något väsentligt om det folkliga berättandet och om diktens obundenhet.

Sjögrens egentliga ämne är inte heller själva olyckan på vårisen utan de dödas (undervattens)rike och de i land kvarvarandes sorg. Det är dödssång och sorgesång. Hans svit har drag av körverk (texten borde tonsättas eller åtminstone läsas med ackompanjerande musik). Här finns allt: prolog (den reella olyckan som sjungs av männen), huvudpartiet med växelsången mellan de döda och de sörjande och en epilog (de sörjandes liv och en strimma ljus). Ja, det är lätt att gripas av fascination inför detta lyriskt genomkomponerade verk. Som den känslige och erfarne lyrikläsare Ringgren är noterar han självfallet hur diktsviten är disponerad och komponerad. Men det sker mer i förbigående och detta är en av mycket få randanmärkningar: jag hade gärna sett att mer hade gjorts för att demonstrera verkets komposition både på en mer övergripande nivå och på andra nivåer som uppmärksammar hur det är sammansvetsat av upprepningar, stilistiska figurer och sonora detaljer. Det hade räckt med några antydande exempel.

Styrkan i Ringgrens njutbara och jargongfria framställning är de lärda men elegant förmedlade kontexterna. Hans läsning är koncentrisk. Den rör sig från de yttre tematiska ringarna – isen som litteratur- och kulturhistoriskt tema, den reella olyckan i tidningsklippet – via de litterära, folkloristiska och inre tematiska ringarna – ekon i författarskapet, dödsrikes- och havstematiken – in mot själva diktsviten. Han avslutar med två lätt försvarade motiviska fördjupningar: fåglarna och åran. Den lika koncentrerade som förunderligt belärande och rika essän avslutas med en epilog som jag dock har svårt att förstå mig på. Johan Theorin må vara en av vår litteraturs få riktigt läsvärda deckarförfattare, bosatt och verksam på norra Öland, och förenad med Sjögren i sina intressen för miljön, människorna och sägnerna. Men att via ålen och det lokala ålfisket som ämne slå ett slag för hans författarskap ter sig en smula kuriöst. Sjögrens diktsvit har med horvans – för att använda ett dialektalt ord för åker – och havets öfolk att göra, och dess huvudtematik är döden, sorgen och minnet. Och om man vill ha en epilog kring en platsens diktare, varför inte en om en annan framstående poet ur Sjögrens generation, den likaledes djupt i den öländska kulturen förankrade och dödsdiktande Anna Rydstedt?

Mina marginalinvändningar säger till sist mer om den sjögrenska diktens rikedom än om Ringgrens eventuella förbiseenden. Hans bok om Sjögrens centrala diktsvit är rik nog och stimulerar till ett fördjupat studium, inte bara av detta enskilda verk utan av hela författarskapet.

Håkan Möller är teol.dr och fil.dr i litteraturvetenskap. Professor vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet.