Samvetslöst geschäft in på bara kroppen

Året har inletts med en livsviktig bok som med rätta blivit positivt mottagen. Vissa frågor har vi en tendens att skjuta ifrån oss tills vi själva berörs som patienter eller anhöriga. Efter dialys mot svår njursvikt och fyra år i svenska vårdköer tröttnade njursjuke Sam på att vänta – han åkte och köpte en ny njure i Pakistan. Var kom det nya organet från? Och var donatorn verkligen frivillig – var det en donation i ordets egentliga betydelse?

Det organ som det råder störst brist på är njurar. Bristen på organ och donatorer är stor inom EU och närmare 60 000 patienter i unionen uppges vänta på en ny njure, en ny lever eller något annat organ. I Sverige är det enligt Socialstyrelsen 800 personer som väntar på ett nytt organ. Njurtransplantationer är också den vanligaste organtransplantationen. Förra året transplanterades 419 njurar i Sverige. Bristen på organ i Sverige är enligt Donationsrådet stor. Den 1 oktober i fjol stod 571 sjuka på svensk väntelista för att få ett eller flera nya organ. I Sverige lever nästan 5 000 personer med ett fungerande njurtransplantat.

Etnologen Susanne Lundin tar i boken Organ till salu med läsaren på konkreta resor i organhandelns skumma värld, där desperata patienter är bitar i ett stort spel. Hon spårar upp utnyttjade och fattiga lantarbetare i Moldavien som, i hopp om en liten ekonomisk ersättning, ”donerar” sin ena njure, till åklagare i Israel och till kirurger i Filippinerna samt till dubiösa syndikat i Sydafrika. På ett stickspår kommer hon till Kina, där fortfarande organ skördas (!) från avrättade fångar, för att opereras in i dem som av medicinska skäl behöver hjälp. Med rätta sammanfattas allt detta som The Rotten Trade (Rutten handel).

Med skärpa skildrar hon en skrämmande organmarknad som förutsätter medicinsk spetskompetens men också människohandel – en marknad som bara lär växa i betydelse, i en värld där människovärdet blivit ytterst relativt och begränsat. Det rör sig om enorma vinster för syndikaten men mycket små vinster eller inga alls för donatorerna. Lagstiftningen varierar i olika länder. I vissa länder är åtgärden helt legal, men i Sverige är handel med organ inte tillåten. Boken kan bli en ögonöppnare i en kuslig värld utan gränser.

Hon skildrar också de stigmata som kan drabba den som i god tro och med förhoppningar om ett bättre liv ”donerat” en njure eller en bit lever. I själva verket kan ”donationen” ha lett till egen sjukdom och social utstötning, begränsad arbetsförmåga och ännu eländigare levnadsvillkor.

Vad som är slående är att både de som behöver transplantationer och de som avstår från delar av sina kroppar hyser lika stor förtvivlan och lever i samma underläge även om situationerna är helt olika. Vad som skiljer dem åt är mellanleden – syndikaten – de som gör extrema vinster på andras förtvivlan och utsatthet. För att göra detta möjligt kan man se likheter mellan de affärer som omgärdar viss behandling av ofrivillig barnlöshet – juridiska begränsningar i vissa länder kan kringgås när åtgärderna utförs i tredje land utan sådana begränsningar. De samvetslösa profitörerna håvar in miljonbelopp på bekostnad av medmänniskors förtvivlan och desperation. Fattiga kroppar görs till de rikas handelsvaror.

Betraktelsen i boken utgår från ett etnologiskt perspektiv. Därför saknas några frågor. Varken rent etiska, psykologiska eller medicinska aspekter berörs på ett mer direkt sätt.

Den stora styrkan i Lundins kartläggning och text ligger i att situationen blir smärtsamt konkret; det handlar om möten mellan människor, deras känslor och förhoppningar. Detta är vida överlägset abstrakt teoretiska eller moralteologiska eller moralfilosofiska resonemang om man vill väcka opinion. Även om alla aspekter måste beaktas.

En redan desperat men aningslös person som betalar för ett nytt inopererat organ under dessa omständigheter utsätter sig också för risker. På köpet kan mottagaren själv få kroniska sjukdomar av icke obetydligt slag (typ hiv, hepatit C, tuberkulos). Ingen egentlig matchning tycks nämligen föregå dessa transplantationer, och smittsamma sjukdomar är vanligt i de grupper där organen tas. De riskerna förbigås helt.

Inte heller redogörs för de psykologiska funderingar och känslor som en transplantation drar igång hos den som transplanterats – en quick fix var kanske inte så snabb. Var finns stödet för eftertanke, hur bearbetas de skuldkänslor som drabbar den som köper sig ett organ på en annan människas bekostnad, och som dessutom kanske inser att organet i sig inte fungerar? Och hur solidariskt är det att återvända till Sverige med ett nytt organ som förutsätter livslång kontroll och efterbehandling vilket ändå kommer att belasta den offentliga sjukvården? Är det något man kommer att prata om eller håller man helst tyst? Frågorna hopar sig.

Ett speciellt område där man särskilt skulle önska en ännu djupare kartläggning är den del som berör de kinesiska förhållandena. Lundin uppger hur anhöriga till avrättade personer i Kina i en redan svår situation egentligen är helt skyddslösa. Man har ändå inga val i sitt underläge. I de fallen rör det sig kanske inte så mycket enbart om invändningar mot organhandeln i sig utan om vad man får göra med en annan människa.

Boken har jämförts med turkisk peppar på tungan. En annan recensent har ställt den välformulerade frågan: –Vad är det för en människosyn som krävs för att se organ som utbytbara reservdelar, som tillgång och efterfrågan på en marknad?

Bengt Säfsten är med.dr, överläkare, specialist i invärtes medicin och gastroenterologi vid Ersta diakoni, Stockholm.