En främmande Maria

I en dikt av Karl-Gustaf Hildebrand (ur diktsamlingen Nödvärn, 1931) tecknas bilden av den åldrande Maria:

Gammal var hennes kappa

Och dammig hennes sko.

Hon var sliten av värk och väg

Och orkade inte tro
.

Hon står inte ut med alla dem som bekände sonen och evinnerligen fäste upp honom ”på nya kors av trä”. Den dikten föll mig i tankarna när jag läste den irländske författaren Colm Tóibíns roman Marias testamente (i briljant översättning av Erik Andersson). Det är Maria som tänker och talar och minns i denna bok. Hon har förts till Efesos, i säkerhet, beskyddad och bevakad av två män. De sörjer för henne men framför allt frågar de ut henne om alla detaljer från hennes sons liv och särskilt från de sista dagarna i Jerusalem och vid korset. Den ene, som ledsagade henne vid korset, var mild och tröstande då men är nu otålig, när hon inte berättar vad han vill höra eller inte gör det på det sätt som han vill ha det. Båda männen skriver ner allt vad hon säger. De frågar och frågar och frågar, om och om igen, och hon blir ganska trött på dem, men hon vet att hålla dem på plats. Det är en Mariabild fjärran från alla veka och skira madonneideal. Bilden av den milda Maria på bokomslaget stämmer dåligt med romanens mer kärva framställning.

På ett plan handlar boken om relationen mor–son. Maria tänker på sin son som en del av sin egen kropp, ”hans hjärta som vuxit ur mitt hjärta”. Hon minns hur det kändes att hålla det späda barnet i sin famn, hur det var att se honom krypa upp i knät och vetgirigt fråga om allt möjligt, men hon minns också hur han sedan växte upp och blev man och växte ifrån henne. Vad han sysslade med som vuxen kan hon inte alls förstå, och hans hårda ord till henne vid bröllopet i Kana gör ont. Och de män som han omgav sig med kallar hon ”missfoster”.

På ett psykologiskt plan handlar boken också om att bearbeta svåra upplevelser och djup sorg. I Efesos går hon inte till synagogan. Hon går till Artemistemplet, söker sig till modergudinnan för att få tröst och har till och med köpt en liten silverstatyett av henne som hon gömmer.

Skildringen av korsfästelsen är plågsam i sin blodiga realism. Men det Maria nu först kan erkänna och som hon känner skuld för är att hon svek sin son. Av rädsla att själv bli gripen och torterad smyger hon i väg på en stig bakom kullen tillsammans med Lasaros syster Maria och ledsagaren, det vill säga Johannes (hans namn nämns aldrig, lika litet som hon nämner Jesu namn utan bara talar om ”min son” eller ”honom”). I en dröm upplever hon sedan att hon faktiskt stannade kvar, satt med den nakna kroppen i knät, torkade bort blodet från ansiktet och från de sönderslagna benen (den felaktiga uppgiften fyller, så vitt jag kan se, ingen funktion och man kan fråga sig varför Tóibín, som veterligen är katolik, har gjort sig skyldig till den), en Pietà-bild med andra ord. Men det är bara i hennes dröm. De två upptecknarna har däremot en version som de satt ihop på egen hand, den som blivit etablerad: att hon verkligen var med till slutet och att det var nödvändigt att han dog för att frälsa världen. Marias korta replik är: ”Det var inte värt det.”

Marias testamente är en liten tunn bok, 127 sidor, men innehållsrik. En recensent förmodade att den kan upplevas som en provokation. Förvisso gör författaren en omtolkning av Marias gestalt och av hennes roll och av skeendet kring Jesu liv och död. På Stockholms stadsteater hade Marias testamente premiär i början av november 2013 som en timslång monolog med Pia Johansson som Maria.

Det har blivit allt vanligare att författare tar fasta på en eller annan välkänd biblisk eller historisk eller litterär gestalt för att på det sättet få fram ett eget budskap, som fortsättningsvis häftar fast vid den gestalt man valt. Det kan kännas integritetskränkande, som när Lena Einhorn i sin roman Siri gjorde sig till tolk för Strindbergs första hustru Siri von Essens känslor och upplevelser eller när Ernst Brunner för ett antal år sedan skrev en bok i jagform om Edith Södergran. Det klassiska exemplet är ju Rickard III, som i Shakespeares drama tecknas som ett puckelryggigt monster av elakhet och infamitet. Då hjälper det inte att historiker med jämna mellanrum bedyrar att bilden av Rickard III är falsk. Han var inget monster, inte ens puckelryggig, och han mördade inte prinsarna i Towern. Trots det har man ändå bilden av Rickard III klar för sig: det puckelryggiga monstret av elakhet och ondska. Genren är alltså diskutabel, och frågan är om inte Colm Tóibín i sin bok använt Maria för sina egna syften. Med titeln Marias testamente (The Testament of Mary) antyder författaren att Marias budskap till eftervärlden var att Jesu lidande och död på korset var meningslöst. Eller med Marias egna ord: ”Det var inte värt det.”

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.